— Hurdana öron har han, frågade Lillebror. Står dom ut lika mycke’ som på din gamla kille?
Det var sättet att reta Bettan.
— Där hör du, mamma, sa hon. Förstår du nu, varför jag vill ha Lillebror ur vägen? Han skrämmer bort varenda en som kommer hem till mig.
— Å, det gör han väl inte, sa mamma lamt, hon tyckte inte om, när hennes barn kivades.
— Det gör han visst det, försäkrade Bettan. Skrämde han inte bort Klas kanske? Honom ställde han sig att glo på en lång stund och sen sa han: ’Såna där öron gillar nog inte Bettan’. Det förstår ni väl, att Klas inte kom tillbaka nån mer gång sedan.
— Lugn, bara lugn, sa Lillebror med precis samma tonfall som Karlsson. Lugn, bara lugn! Jag ska sitta inne hos mig, och jag ska göra det gratis. Jag tar inte betalt för att folk ska slippa se mig.
— Skönt, sa Bettan. Tumma på det då! Tumma på att du inte visar dig på hela kvällen!
— Tummis, sa Lillebror. Jag är inte så tokig i alla dina pellar, må du tro. Jag skulle kunna betala 25 öre för att slippa se dom!
En stund senare satt Lillebror mycket riktigt inne i sitt rum — alldeles gratis. Mamma och pappa hade gått på bio, Bosse var försvunnen, och inne från vardagsrummet kunde Lillebror, om han öppnade dörren, höra ett svagt litet mummel. Det var Bettan som satt där inne och mumlade med sin Pelle. Lillebror öppnade dörren ett par gånger och försökte höra vad de sa, men det gick inte. Då ställde han sig vid fönstret och tittade ut i skymningen. Han kikade ner på gatan för att se, om Krister och Gunilla var ute. Men där fanns bara ett par stora pojkar som slogs. Det var rätt intressant, han hade roligt så länge slagsmålet varade, men tyvärr slutade pojkarna ganska snart att slåss och sedan var allting lika långtråkigt igen.
Då hörde han ett himmelskt ljud. Han hörde surret av en motor, och sekunden efteråt kom Karlsson seglande in genom fönstret.
— Hejsan hoppsan, Lillebror, sa han obesvärat.
— Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror. Vart tog du vägen.
— Hur så? Vad menar du, frågade Karlsson.
— Ja, du försvann ju, sa Lillebror. När du skulle hälsa på mamma och pappa. Varför stack du iväg?
Karlsson satte händerna i sidorna och såg riktigt förargad ut.
— Nej, nu har jag väl aldrig hört på maken, sa han. Skulle man inte få se om sitt hus kanske? En husägare måste väl se om sitt hus, hur skulle det annars gå? Kan jag hjälpa, att din mamma och pappa kommer och vill göra mig sin uppvaktning just när jag är och ser om mitt hus?
Han tittade sig omkring i rummet.
— Apropå hus, sa han, var är mitt torn? Vem har förstört mitt fina torn och var är min köttbulle?
Lillebror började stamma.
— Jag trodde inte, att du skulle komma tillbaka, sa han ängsligt.
— Nej, det är klart, sa Karlsson. Världens bästa byggmakare bygger ett torn, och vad händer? Sätter någon opp ett litet staket omkring det och vakar över att tornet får stå kvar i alla dagar? Nej då, långtifrån! River ner och förstör, det gör dom, och äter opp andras köttbullar!
Karlsson gick bort och satte sig på en pall och tjurade.
— Å, det är väl en världslig sak, sa Lillebror och sprätte med handen så där som Karlsson. Det är väl ingenting att bry sig om.
— Säger du ja, sa Karlsson harmset. Det går så lätt att riva ner allting, och sen säger man bara, att det är en världslig sak, och så är det inget mer med det. Men jag som har byggt tornet med dom här stackars små händerna!
Han stack sina knubbiga händer mitt under näsan på Lillebror. Sedan satte han sig på pallen igen och såg tjurigare ut än någonsin.
— Jag är inte me’, sa han. Jag är inte me’, om det ska vara på det här sättet.
Lillebror blev alldeles förtvivlad. Han stod där och visste inte, vad han skulle göra. Det var tyst en lång stund. Till sist sa Karlsson:
— Om jag fick nån liten present, kanske jag blev glad igen. Det är inte säkert, men kanske jag blev glad, om jag fick nån liten present.
Lillebror sprang fram till bordet och började ivrigt rota i bordslådan, för där hade han en hel del fina saker. Där låg hans frimärken och hans stenkulor och hans färgkritor och hans tennsoldater. Och där låg en liten ficklampa som han tyckte mycket om.
— Skulle du vilja ha den här, sa han och höll fram ficklampan, så att Karlsson kunde se den.
Karlsson högg den blixtsnabbt.
— Just nånting sånt här skulle det vara, om jag skulle kunna bli glad igen, sa han. Den är inte så fin som mitt torn, men om jag får den, ska jag försöka att bli lite glad i alla fall.
— Du får den, sa Lillebror.
— Den går väl att tända, sa Karlsson misstänksamt och tryckte på tändningsknappen. Jo då, ficklampan lyste, och Karlssons ögon började också lysa.
— Tänk, när jag går där oppe på taket om höstkvällarna, och det är så mörkt, då kan jag lysa med den här och hitta hem till mitt lilla hus och inte gå vilse bland skorstenarna, sa han och klappade ficklampan.
Lillebror kände sig mycket belåten, när han hörde Karlsson säga så där. Han önskade bara, att han någon gång kunde få följa med Karlsson på en av hans takpromenader och se honom lysa med ficklampan i mörkret.
— Hejsan hoppsan, Lillebror, nu är jag glad igen, sa Karlsson. Ta hit din mamma och pappa, så ska dom få hälsa på mig.
— Dom har gått på bio, sa Lillebror.
— Gått på bio! När dom kunde få träffa mig, sa Karlsson häpen.
— Ja, det är bara Bettan hemma…och så hennes nya kille. Dom sitter i vardagsrummet, och jag får inte gå dit.
— Vad är det jag hör, skrek Karlsson. Får du inte gå vart du vill ? Det tänker jag inte finna oss i en enda minut. Bara kom här…
— Ja, men jag har lovat, sa Lillebror.
— Och jag lovar, att om nånting är orättvist, vips slår Karlsson ner på det som en hök, sa Karlsson.
Han gick fram och klappade Lillebror på axeln.
— Vad är det precis som du har lovat?
— Jag har lovat att inte visa mig i vardagsrummet på hela kvällen.
— Nå, då ska du inte visa dig heller, sa Karlsson. Men nog vill du väl gärna se Bettans nya kille?
— Ja, ser du, det vill jag egentligen, sa Lillebror ivrigt. Hon hade en förut som örona stod ut så oförsvarligt på. Jag skulle vilja se, hurdana öron han har, den här nya.
— Ja, det vill jag minsann också, sa Karlsson. Vänta lite, så ska jag nog filura ut nånting. Världens bästa filurare — det är Karlsson på Taket.
Han såg sig omkring i rummet.
— Där har vi det, sa han och nickade. En filt…det är just vad vi behöver. Jag visste väl, att jag skulle filura ut nånting.
— Vad är det du har filurat ut, frågade Lillebror.
— Du har lovat att inte visa dig i vardagsrummet på hela kvällen, var det inte så? Men om du går under en filt, så visar du dig inte.
— Nä…men…. började Lillebror.
— Om du går under en filt, så visar du dig inte, inga ’nämen’, sa Karlsson bestämt. Och om jag går under en filt, så visar jag mig inte heller, och det blir värst för Bettan det. När hon är så där dum, så får hon inte se mig, stackars, stackars lilla Bettan!
Han slet upp filten från Lillebrors säng och kastade den över sitt huvud.
— Kom in, kom in, skrek han. Kom in i mitt tält! Lillebror kröp under filten, och Karlsson stod där inne och fnissade belåtet.
— Bettan har väl inte sagt nånting om att hon inte vill se ett tält i vardagsrummet? Varenda människa blir ju glad att få se ett tält. Särskilt ett tält som det lyser i, sa Karlsson och tände ficklampan.
Lillebror var inte säker på att Bettan skulle bli så glad åt tältet, men själv tyckte han, att det var spännande och mystiskt att vara med Karlsson under filten och lysa med ficklampan. Lillebror tyckte, att de lika gärna kunde stanna där de var och leka tält och strunta i Bettan, men det gick inte Karlsson med på.