”Jag undrar hur Frida mår därhemma!”
Lillebror tittade fundersamt upp över mjölkglaset. Tänk om fröken Bock saknade Frida lika mycket som han själv saknade Karlsson, när de var skilda åt!
”Längtar fröken Bock efter Frida”, frågade han vänligt.
Då kom där ett bistert skratt från fröken Bock.
”Du känner inte Frida, du!”
Lillebror intresserade sig egentligen inte för Frida. Men fröken Bock ville visst gärna prata om henne, och därför frågade han:
”Vem är det Frida är förlovad med?”
”En skurk”, sa fröken Bock med eftertryck. ”Jo, jag vet att han är en skurk, för han lurar av henne pengar, det har jag förstått.”
Fröken Bock gnisslade tänder bara hon tänkte på det, och nu började hon ösa ur sig. Stackarn, många människor hade hon nog inte att prata med, tänkte Lillebror, eftersom till och med en pojke som han dugde åt henne, när hon ville berätta om Frida. Och berätta ville hon. Lillebror fick sitta där och höra allting om Frida och hennes Filip och hur kollrig Frida hade blivit sedan Filip hade smällt i henne att hon hade så vackra ögon och en så förtjusande hemtrevlig näsa, en sån som man kunde lita på i alla väder hade Filip sagt.
”Förtjusande näsa”, sa fröken Bock med en fnysning, ”ja, det är klart att om man tycker det är hemtrevligt med en medelstor potatis mitt i ansiktet …”
”Hur ser Filip ut själv då”, frågade Lillebror för att visa sig intresserad.
”Det har jag gudskelov ingen aning om”, sa fröken Bock. ”Inte må du tro att Frida visar upp honom för mej.”
Vad Filip hade för jobb visste fröken Bock inte heller. Men han hade en arbetskamrat som hette Rudolf, hade Frida berättat.
”Och den kunde ha passat åt mej säjer Frida, men han skulle förstås aldrig vilja ha mej för jag ser ju ingenting ut, säjer hon …nä, ingen hemtrevlig näsa eller nånting”, sa fröken Bock och fnös igen. Men sedan reste hon sig plötsligt och försvann ut i tamburen för att hämta något. Och i samma ögonblick som hon lämnade köket, kom Karlsson inflygande genom fönstret.
Lillebror blev riktigt arg.
”Nämen, Karlsson, jag har ju bett dej att du inte ska flyga så att fröken Bock eller farbror Julius ser det…”
”Och därför flyger jag inte heller så att fröken Bock eller farbror Julius ser det”, sa Karlsson. ”I själva verket visar jag mej inte ett enda dugg”, sa han och kröp in under köksbordet. Och där satt han, väl gömd under den nedhängande duken, när fröken Bock kom tillbaka med yllekoftan som hon hade hämtat.
Nu hällde hon upp mera kaffe åt sig och tog sig en ny bulle, och sedan fortsatte hon att prata.
”Som sagt…nån förtjusande hemtrevlig potatisnäsa kan jag ju inte skryta med.”
Då hördes där en röst, en sådan där konstig röst som buktalare har och som man inte vet varifrån den kommer, och den rösten sa:
”Nä, du har mer som en sorts gurka du, med knottror på.”
Fröken Bock hoppade till så att kaffet skvätte i koppen, och hon tittade misstänksamt på Lillebror.
”Är det du som sitter och är oförskämd?”
Lillebror rodnade och visste inte vad han skulle svara.
”Nä”, stammade han, ”jag tror dom har ett program om grönsaker i radion, om tomater och gurkor och sånt där.”
Det var knepigt påhittat av honom, för man brukade faktiskt kunna höra grannarnas radio i Svantessons kök, och det hade fröken Bock själv märkt och klagat över tidigare.
Hon muttrade lite, men nu fick hon annat att tänka på, för farbror Julius kom ut i köket och ville också ha kaffe. Han gick stapplande ett par varv runt bordet och stönade för varje steg.
”En sån natt”, sa han, ”helige Jeremias, en sån natt! Nog var jag stel i kroppen förut, men den sängen och den bäddningen, oj!”
Han satte sig tungt vid bordet och stirrade framför sig som om han tänkte på något särskilt, han var sig inte lik, tyckte Lillebror.
”Ändå är jag glad och tacksam för den här natten”, sa farbror Julius till sist. ”Den har gjort mej till en ny människa.”
”Det var bra det, för den gamla behövde verkligen bytas ut.”
Det var om igen den där konstiga rösten som talade, och om igen hoppade fröken Bock till och tittade misstänksamt på Lillebror.
”Det är Lindbergs radio igen …nu har dom visst gått över till ett program om gamla bilar”, stammade Lillebror.
Farbror Julius märkte ingenting. Han satt där så försjunken i sina tankar att han varken hörde eller såg. Fröken Bock serverade honom kaffe, och han sträckte själsfrånvarande ut handen efter en bulle. Men knappt hade han fått tag i den, förrän en annan hand, en liten knubbig en, stack upp över bordskanten och nappade åt sig bullen. Och farbror Julius märkte det inte. Han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han stoppade näven i det heta kaffet, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att doppa med. Han blåste på handen och var lite arg men sedan försjönk han i sina tankar igen.
”Det finns mer mellan himmel och jord än man har en aning om, det har jag förstått i natt”, sa han allvarsamt. Samtidigt sträckte han ut handen och tog en ny bulle. Då kom där om igen en liten knubbig näve uppstickande och tog bullen. Men farbror Julius märkte det inte, han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han hade stoppat tummen i munnen och bitit till ordentligt, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att bita i. Då blev han arg ett slag igen, men tydligen var den nya farbror Julius snällare än den gamla, för han lugnade sig snart. Han försökte inte ens få någon mer bulle utan drack bara sitt kaffe under djupa tankar.
Bullarna gick at i alla fall. De försvann en efter en från brödkorgen, och det var bara Lillebror som märkte vart de tog vägen. Han fnissade tyst och satte försiktigt ner ett glas mjölk under bordet, så att Karlsson inte skulle få det för torrt med bullarna.
Det här var vad Karlsson brukade kalla ”bull-tirritering”! Fröken Bock hade fått pröva pa vad det ville säga redan förra gången hon var hos dem.
”Man kan tirritera folk alldeles kolossalt bara genom att äta upp deras bullar”, hade Karlsson sagt, jo, han visste att det egentligen hette ”irritera” men ”tirritera” var mera infernaliskt, påstod han.
Och nu hade Karlsson satt i gång en ny, infernalisk bull-tirritering, fastän fröken Bock inte förstod det. Och ännu mindre farbror Julius. Han märkte ingen bull-tirritering hur infernalisk den än var, han bara tänkte och tänkte. Men plötsligt grep han fröken Bocks hand och höll den hårt som om han ville be om hjälp.
”Jag måste tala med någon människa om detta”, sa han. ”Jag vet det nu, fröken Bock, det var ingen febersyn, jag yrade inte, jag såg John Blund!”
Fröken Bock spärrade upp ögonen.
”Är det verkligen möjligt?”
”Ja”, sa farbror Julius. ”Och därför är jag nu en ny människa i en ny värld. Sagovärlden, förstår fröken Bock, det är den som i natt har öppnat sej för mej på vid gavel. För om nu verkligen John Blund finns, varför skulle det då inte också finnas häxor och troll och spöken och älvor och tomtar och andra såna där mystikusar som det står om i sagoböckerna?”
”Och kanske flygande spioner kanske”, försökte fröken Bock för att ställa sig in, men det tyckte inte farbror Julius om.
”Dumheter”, sa han. ”Sånt där tokprat som tidningarna skriver, det ska man hålla sej för god att tro på.”
Han lutade sig fram mot fröken Bock och såg henne djupt in i ögonen.
”Kom ihåg en sak”, sa han. ”Våra förfäder trodde på troll och tomtar och häxor och sånt där. Hur kan då vi gå omkring och inbilla oss att såna mystikusar inte finns? Förstår vi saker och ting bättre än våra förfäder, va? Nej, bara tjockskalliga människor kan påstå något så dumt.”