Lillebror mindes när Fille och Rulle förra året kom och ville stjäla hos dem. De hade tagit sig in genom att sticka en lång ståltråd igenom brevlådan, och sedan hade de lyckats få upp låset. Det var väl så de tänkte göra den här gången också, och då var det minsann rätt åt dem, ifall de snavade på linan.
Lillebror småskrattade tyst, och sedan kom han att tänka på något som gjorde honom ännu mer förnöjd.
”Jag har nog gått omkring och varit ängslig alldeles i onödan”, sa han. ”För Bimbo kommer ju att skälla så hela huset vaknar, och då sticker dom sin väg, både Fille och Rulle.”
Karlsson stirrade på honom som om han inte trodde sina öron.
”Och då”, sa han strängt, ”då har jag gjort tjyvafällan alldeles i onödan. Och det tror du att jag går med på, det tror du! Nä, hunn ska bort och det tvärt!”
Lillebror blev riktigt arg.
”Vad menar du med det? Var ska jag göra av honom, har du tänkt?”
Då sa Karlsson att Bimbo kunde få sova uppe hos honom. Han kunde ligga där i Karlssons kökssoffa och snusa hur skönt som helst, medan Karlsson var borta på filurning. Och när Bimbo klev ur sängen i morgon bitti, så skulle han stå i köttfärs upp till knäna, lovade Karlsson, bara Lillebror ville ta reson.
Men Lillebror ville inte ta reson på det sättet. Han tyckte det var skamligt mot Bimbo att skicka bort honom. Och dessutom skulle det verkligen vara bra med en skällande hund, när Fille och Rulle kom.
”Ja, bara förstör alltihop du”, sa Karlsson bittert. ”Låt aldrig mej få ha nåt roligt, nähä, bara hindra mej hela tiden så jag inte kan tirritera och filura och figurera ett enda dugg, gör det! Huvudsaken är ju att din jycke får skälla och föra väsen om nätterna.”
”Du förstår väl…”, började Lillebror, men Karlsson avbröt honom.
”Jag är inte me’! Du får skaffa dej filurare var du kan hädanefter, jag är bara inte me’!”
Bimbo morrade ogillande när Lillebror kom och ryckte upp honom ur hans korg, där han just hade somnat, och det sista Lillebror såg av sin hund, när Karlsson gick till väders med honom, var ett par stora, förvånade ögon.
”Var inte rädd, Bimbo! Jag kommer snart och hämtar dej”, ropade Lillebror så tröstande han kunde.
Karlsson kom tillbaka efter ett par minuter, nyter och glad.
”Jag kan hälsa från Bimbo, gissa vad han sa! Vad det är trevligt oppe hos dej, Karlsson, sa han. Kan jag inte få bli din hund i stället?”
”Haha, det sa han ju inte!”
Lillebror skrattade, han visste nog vems hund Bimbo var och det visste Bimbo också.
”Nåja, nu är allt bra”, sa Karlsson. ”Du förstår ju att när det är två goda vänner som du och jag, så får ju den ena lov att rätta sej efter den andra ibland och göra som den andra vill nån gång.”
”Ja, men det är alltid du som är den andra”, sa Lillebror med ett fniss, och han undrade hur Karlsson egentligen bar sig åt. Vilken människa som helst måste ju förstå, att en natt som den här så vore det allra bästa om Karlsson låg uppe i sin kökssoffa med täcket över huvudet, medan Bimbo låg här nere och skrämde bort Fille och Rulle genom att skälla så huset skakade. Men nu hade Karlsson fått det precis tvärtom och nästan lyckats inbilla Lillebror att det också var bäst så. Det ville Lillebror förresten gärna tro, för innerst inne var han ändå äventyrslysten och rätt nyfiken på hur Karlsson skulle filura den här gången.
Karlsson hade bråttom nu, för han trodde att Fille och Rulle kunde väntas när som helst.
”Jag ska filura ihop nånting som skrämmer ihjäl dom redan från början”, sa han. ”Det behövs ingen liten dum hund till det, må du tro.”
Han sprang ut i köket och började riva i städgarderoben. Lillebror bad honom ängsligt att vara lite tystare, för fröken Bock sov ju i Bettans rum som låg vägg i vägg. Det hade Karlsson inte tänkt på.
”Du får lyssna vid dörrarna”, kommenderade han Lillebror. ”Så fort du inte hör Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch, så säjer du till, för då är det fara på färde.”
Han funderade lite.
”Vet du vad du ska göra då”, sa han. ”Då ska du sätta igång och snarka själv det värsta du kan. Så här: Grrr-aaaah, Grrr-aaaah!”
”Varför ska jag göra det”, undrade Lillebror.
”Jo, för om det är Sago-Julle som har vaknat, så tror han att det är Husbocken han hör, och om Husbocken vaknar, så tror hon att det är Sago-Julle hon hör. Men jag vet att Grrr-aaaah är du och då förstår jag att nån är vaken och att det är fara på färde, och då kryper jag in i städgarderoben och gömmer mej, hihi, världens bästa filurare, gissa vem det är!”
”Men om Fille och Rulle kommer, vad ska jag göra då”, undrade Lillebror ganska förskrämd, för det skulle ju vara så lagom trevligt att stå ensam ute i hallen, när tjuvarna kom, och med Karlsson borta i köket.
”Då ska du också snarka”, sa Karlsson. ”Så här: Grr-hö-hö-hö, Grr-hö-hö-hö.”
Det här var minst lika svårt som multiplikationstabellen tänkte Lillebror, att komma ihåg alla Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch och Grrr-aaah och Grrr-hö-hö-hö, men han lovade att göra sitt bästa.
Karlsson gick fram till handdukshyllan och ryckte ner alla kökshanddukarna.
”Handdukarna räcker inte”, sa han. ”Men det finns väl fler i badrummet.”
”Vad är det du tänker göra”, undrade Lillebror.
”En mumie”, sa Karlsson. ”En hemsk, fruktansvärd, dödsbringande mumie!”
Lillebror visste inte riktigt vad mumie var, men han hade för sig att det var någonting som fanns i gamla kungagravar i Egypten. Det var visst helt enkelt döda kungar och drottningar som låg där som en sorts stela paket med gloende ögon. Pappa hade berättat om det en gång. Kungarna och drottningarna var balsamerade hade han sagt, för att man skulle kunna ha dem kvar precis som de var när de levde, och de var inlindade i varv på varv av gamla linnetrasor hade pappa sagt. Men Karlsson var väl i alla fall ingen balsamerare tänkte Lillebror, och han frågade häpen:
”Hur ska du kunna göra en mumie?”
”Jag lindar in mattpiskaren, men bry dej inte om det du”, sa Karlsson. ”Gå och ställ dej på vakt och sköt ditt, så ska jag nog sköta mitt.”
Och Lillebror ställde sig på vakt. Han lyssnade vid dörrarna och hörde de mest lugnande snarkningar, Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch precis som det skulle vara. Men sedan måtte farbror Julius ha fått någon mardröm, för hans snarkningar blev plötsligt så egendomliga och jämrande, Grrr-mmmm, Grrr-mmmm inte alls det där lugna, susande pi-pi-pi. Lillebror undrade om det inte var säkrast att gå och tala om det för världens bästa snarkforskare ute i köket, men just när han undrade som mest, hörde han ivrigt springande steg och sedan ett förskräckligt brak och sedan en hel massa svärord. Det kom borta från tjyvafällan, å, hjälp, nu var Fille och Rulle här förstås! Samtidigt märkte han till sin fasa att Grrr-asch alldeles hade tystnat, å, hjälp, vad skulle han ta sig till? Han repeterade förtvivlat alla order han hade fått av Karlsson, och sedan satte han i med ett ynkligt Grrr-aah tätt följt av ett lika ynkligt Grrr-hö-hö-hö, men det ville inte låta som snarkningar alls.
Han försökte igen.
”Grrr …”
”Håll truten”, var det nån som väste borta vid tjyvafällan, och i mörkret såg han något litet tjockt som låg och krälade mellan de kullfallna stolarna och förgäves försökte kravla sig upp. Det var Karlsson.
Lillebror sprang dit och lyfte undan stolarna så att Karlsson kunde komma upp. Men Karlsson var inte alls tacksam för det. Han var arg som ett bi.