”Det var ditt fel”, väste han. ”Sa jag inte att du skulle hämta handdukar åt mej i badrummet?”
Det hade ju Karlsson faktiskt inte sagt. Stackarn, han hade förstås glömt att vägen till badrummet gick över tjyvafällan, men det kunde ju inte Lillebror hjälpa.
De hade förresten ingen tid att gräla om vems fel det var, för nu hörde de fröken Bock rassla med dörrhandtaget inne i sitt rum. Här var inte en sekund att förlora.
”Spring”, viskade Lillebror.
Karlsson rände iväg ut i köket och själv sprang Lillebror som en rasande in till sig och kastade sig ner i sängen.
Det var i allra sista ögonblicket. Han drog täcket upp till hakan och försökte åstadkomma ett litet trovärdigt Grrr-aaah, men det lät inget vidare bra, så han tystnade och låg där och hörde fröken Bock komma in och komma fram till hans säng. Han kikade försiktigt mellan ögonfransarna och såg henne stå där i sin nattsärk, vit i allt det skymningsgråa, jo, hon stod där och tittade så forskande ner på honom, och han kände att det började klia i hela kroppen.
”Försök inte låssas att du sover”, sa fröken Bock men hon lät inte arg.
”Var det åskknallen som väckte dej också”, frågade hon, och Lillebror stammade:
”Ja …jag tror det.”
Fröken Bock nickade bekräftande.
”Jag har känt hela dan att det skulle bli åska. Det har varit så kvavt och besynnerligt. Men du ska inte vara rädd”, sa hon och klappade Lillebror på huvudet. ”Den bara dundrar, men den slår aldrig ner så här mitt i stan.”
Sedan gick hon. Lillebror låg kvar i sängen en lång stund och tordes inte röra sig. Men så småningom tassade han upp. Han undrade oroligt hur det hade gått för Karlsson, och så tyst han kunde smög han ut i köket.
Det första han såg var mumien. Helige Jeremias, som farbror Julius brukade säga, han såg mumien! Den satt på diskbänken och bredvid stod Karlsson stolt som en tupp och lyste på den med en ficklampa som han hade hittat i städgarderoben.
”Är hon inte stilig”, sa han.
Hon — då var det väl en drottningmumie då, tänkte Lillebror. En ganska rund och knubbig drottning var det minsann, för kring mattpiskaren hade Karlsson lindat alla kökshanddukar och badhanddukar som han hade kunnat få tag i. Mattpiskarens ”huvud” hade han gjort till ansikte genom att spänna en handduk över det och på handduken hade han ritat två stora gloende svarta ögon. Men mumien hade tänder också. Riktiga tänder. Farbror Julius tänder. De satt intryckta i handduken och var väl antagligen förankrade mellan mattpiskarens rottingslingor, men för att de skulle sitta säkrare, hade Karlsson klämt fast dem med ett par plåster över mumiens mungipor. En hemsk och fruktansvärd och dödsbringande mumie var det minsann, och ändå fnissade Lillebror.
”Varför är det plåster på henne”, frågade han.
”Hon har väl rakat sej”, sa Karlsson och klappade mumien på kinden. ”Hoj, hoj, hon är så lik mor min, så jag tänker kalla henne för Morsan.”
Han tog mumien i famn och bar henne mot hallen.
”Det blir roligt för Fille och Rulle att få träffa Morsan”, sa han.
7
Karlsson filurar bäst i mörker.
Det kom en lång ståltråd insmygande genom brevlådan. Man såg den inte, för det var kolsvart i tamburen, men man hörde det otäcka rasslet och skrapet, ja, nu kom de, Fille och Rulle!
Lillebror och Karlsson satt hopkrupna under det runda bordet i hallen och väntade. Minst en timme hade de suttit där. Lillebror hade rentav somnat till ett slag. Men han vaknade med ett ryck, när det rasslade borta i brevlådan, oj, nu kom de i alla fall! Lillebror blev klarvaken och rädd så att han frös över ryggen, men från Karlsson hördes i mörkret ett belåtet kurr.
”Hoj, hoj”, viskade han, ”hoj, hoj!”
Tänk att man kunde få upp låset så lätt med bara en ståltråd! Nu öppnades den försiktigt, dörren, och någon kom in, någon var i tamburen — Lillebror höll andan, det här var verkligen otäckt! Det hördes viskningar och sedan smygande steg …men sedan ett brak, oj, vilket brak, och två dämpade skrik! Och sedan tändes plötsligt Karlssons ficklampa under bordet och lika plötsligt släcktes den igen, men under det korta ögonblick den lyste föll skenet på en hemsk och dödsbringande mumie som stod uppställd mot väggen och grinade sitt hemska grin med farbror Julius tänder. Och då skrek det till igen borta vid tjyvafällan, lite högre den här gången.
Sedan hände allting om vartannat. Lillebror kunde inte hålla ordning på det. Han hörde dörrar öppnas, det var farbror Julius och fröken Bock som kom travande, och samtidigt hörde han snabba fötter fly ut genom tamburen, och han hörde hur Morsan hasade över golvet, när Karlsson drog henne till sig med Bimbos koppel som satt omkring hennes hals. Han hörde också hur fröken Bock flera gånger tryckte på strömbrytaren för att få ljus, men Karlsson hade skruvat loss alla elektriska proppar på mätartavlan ute i köket — man filurar bäst i mörker hade han sagt — och därför stod nu fröken Bock och farbror Julius hjälplösa och kunde inte få något ljus.
”Vilket fruktansvärt åskväder”, sa fröken Bock. ”Ett sånt brak, va? Undra på att dom har stängt av den elektriska strömmen!”
”Var det verkligen åskan”, sa farbror Julius. ”Jag trodde att det var något helt annat.”
Men fröken Bock försäkrade att hon kände igen åskan, när hon hörde den.
”Vad skulle det annars vara”, undrade hon.
”Jag tänkte att det kanske var några nya mystikusar från sagovärlden som hade stämt möte här i natt”, sa farbror Julius.
Egentligen sa han ”myfftikuffar från fagovärlden”, för han läspade så att det fräste om det. Det var för att han inte hade tänderna på sig, förstod Lillebror, men han glömde det strax. Han hade inte tid att tänka på något annat än Fille och Rulle nu, var fanns de? Hade de försvunnit? Han hade inte hört tamburdörren slå igen efter dem, så därför var de väl kvar någonstans där inne i tamburens mörker, gömda bakom ytterkläderna kanske, å, vad det här var hemskt! Lillebror tryckte sig så nära intill Karlsson han kunde komma.
”Lugn, bara lugn!” viskade Karlsson. ”Vi har dom snart här igen.”
”Ja, är det inte det ena så är det det andra”, sa farbror Julius. ”Nån nattro får man vifft aldrig här i huffet.”
Sedan försvann både han och fröken Bock in i sina rum, och allt blev tyst igen. Karlsson och Lillebror satt kvar under bordet och väntade. Det gick en evighet tyckte Lillebror. Grr-pi-pi-pi och Grrr-asch började höras igen, svagt och avlägset förstås men ändå ett tydligt tecken på att farbror Julius och fröken Bock hade fallit till ro.
Och då kom minsann Fille och Rulle tassande inifrån mörkret igen. Mycket försiktigt kom de, och vid tjyvafällan stannade de och lyssnade. Man kunde höra deras andetag i mörkret. Det var hemskt. Och nu tände de sina ficklampor, jo, de hade minsann ficklampor de också, och ljuset från dem vandrade sökande över rummet. Lillebror blundade precis som om han trodde att han på det viset skulle bli mera osynlig. Bordduken hängde långt ner, som tur var, men hur lätt skulle inte ändå Fille och Rulle kunna hitta dem där de satt, han och Karlsson och Morsan. Lillebror knep ihop ögonen och höll andan. Och han hörde Fille och Rulle viska med varann alldeles nära honom.
”Såg du spöket du också”, frågade Fille.
”Om jag gjorde”, sa Rulle. ”Där vid väggen stod det, men nu är det borta.”
”Det här är nog den värsta spökvåningen i hela Stockholm, ja, det vet vi ju sen gammalt”, sa Fille.
”Usch ja, vi sticker härifrån”, sa Rulle.
Men det ville inte Fille.
”Aldrig i livet! För tiotusen kronor står jag ut med flera dussin spöken, skriv opp det!”
Han reste tyst stolarna i tjyvafällan och ställde dem åt sidan. Det var väl för att de inte skulle ligga i vägen, om han råkade få bråttom att komma därifrån, och han undrade argt vad det var för små hemska barn de hade här i huset som roade sig med att snärja omkull folk, när det kom besök.