”Jag tratta’ på ansiktet med ögat före”, sa han, ”vilken blåtira jag ska få, nedra busungar!”
Sedan lät han om igen sin ficklampa lysa i alla hörn och vrår.
”Nu ska vi se vart dom här dörrarna går och var vi ska börja leta”, sa han.
Ljusskenet flackade hit och dit, och varje gång det kom i närheten av bordet, blundade Lillebror och gjorde sig så liten han kunde. Han drog förtvivlat in fötterna, de kändes jättestora och fick inte plats under bordduken tyckte han, de ville bara spreta ut lagom för Fille och Rulle att få syn på.
Mitt i alltihop märkte han att Karlsson donade med Morsan igen. Ljusskenet hade flyttat sig nu, det var mörkt under bordet, men inte mörkare än att Lillebror kunde se hur Karlsson puttade ut Morsan och ställde upp henne med ryggen mot bordskanten. Där stod hon när ljuset från Filles ficklampa rätt som det var kom tillbaka och träffade henne mitt i hennes hemska grin. Och då hördes om igen först två dämpade skrik och sedan ljudet av snabba fötter som flydde ut i tamburen.
Nu blev det liv i Karlsson.
”Kom”, flåsade han i örat på Lillebror, och sedan kröp han med Morsan släpande i kopplet bakom sig snabbt som en igelkott tvärs över golvet och försvann in i Lillebrors rum, och Lillebror kröp efter.
”Vilka simpla människor”, sa Karlsson och drog igen dörren om sig och Lillebror. ”Att inte kunna se skillnad på spöken och mumier, det tycker jag är simpelt.”
Han gläntade försiktigt på dörren och lyssnade utat den mörka hallen. Lillebror lyssnade också, och han hoppades få höra tamburdörren slå igen bakom Fille och Rulle, men så väl var det inte. De fanns minsann kvar, och han hörde dem prata lågt med varann där ute.
”Tiotusen kronor”, sa Fille, ”glöm inte det! Jag låter inga spöken skrämma mej, så mycket du vet det.”
Det gick en stund. Karlsson lyssnade ihärdigt.
”Nu är dom inne hos Sago-Julle”, sa han. ”Hoj, hoj, då hinner vi greja lite!”
Han tog av Morsan kopplet och la henne ömt i Lillebrors säng.
”Hejsan, hoppsan, Morsan, nu ska du äntligen få sova”, sa han och stoppade om henne som en mor stoppar om sitt barn för natten. Sedan vinkade han till sig Lillebror.
”Titta, är hon inte gullig”, sa han och lyste på sin mumie med ficklampan. Lillebror ryste. Där hon låg och stirrade upp i taket med sina svarta, gloende ögon och med sitt hemska grin kunde Morsan skrämma livet ur vem som helst. Men Karlsson gav henne en belåten klapp och sedan drog han lakan och filt ända upp över ögonen på henne. Han tog också sängöverkastet som fröken Bock, när hon var där och sa godnatt åt Lillebror, hade vikt ihop och lagt på en stol, och han bredde det omsorgsfullt över sängen, kanske för att Morsan inte skulle frysa, tänkte Lillebror med ett fniss. Nu såg man inget mer av henne än en trind, bullig kropp som välvde sig under sängkläderna.
”Hejsan, hoppsan, Lillebror”, sa Karlsson, ”nu ska du nog sova lite du också, tror jag.”
”Var då”, undrade Lillebror oroligt, för bredvid Morsan ville han absolut inte sova. ”Jag kan ju inte ligga i sängen när Morsan …”
”Nä, men under”, sa Karlsson. Och in under sängen kröp han snabbt som en igelkott, och Lillebror kröp efter så fort han kunde.
”Nu ska du få höra en typisk spionsnarkning”, sa Karlsson.
”Snarkar spioner på något särskilt sätt”, undrade Lillebror förvånad.
”Ja, dom snarkar lömskt och farligt så man kan bli tokig. Så här: Ööööööh, Ööööööh, Öööööh!”
Spionsnarkningen drönade hotfullt och steg och sjönk och morrade. Det lät verkligen lömskt och farligt. Och dessutom ganska högt. Lillebror blev ängslig.
”Var tyst! Fille och Rulle kan ju komma!”
”Ja, just det, då behövs spionsnarkning”, sa Karlsson.
I samma stund hörde Lillebror hur någon tog i dörrvredet. En smal springa öppnades. En ljusstråle trängde in, och sedan kom Fille och Rulle tassande efter.
Karlsson snarkade lömskt och farligt, och Lillebror blundade förtvivlat. Fast det behövde han egentligen inte göra. Han var redan osynlig. Överkastet hängde ner ända till golvet och skyddade både honom och Karlsson från allt närgånget ljussken och alla snokande ögon. Det var nog så Karlsson hade tänkt ut det också.
”Ööööööh”, snarkade Karlsson.
”Äntligen har vi hittat rätt”, sa Fille med låg röst. ”Så där snarkar inget barn, det måste vara han. Titta en sån tjock kluns där ligger, jo, det måste vara han.”
”Ööööööh”, kom det argt från Karlsson. Han ville inte bli kallad tjock kluns, det kunde man höra på snarket.
”Har du handklovarna färdiga”, frågade Rulle. ”Det är bäst att koppla dom på honom, innan han vaknar.”
Det rasslade lite i sängöverkastet, och sedan hörde man hur Fille och Rulle flämtade till. Lillebror förstod att nu hade de mött grinet från den hemska och dödsbringande mumien som vilade på kudden. Men vid det här laget var de ju vana vid henne och kanske inte riktigt så lättskrämda mer, eftersom de varken skrek eller sprang utan bara liksom flämtade till.
”Äsch, det är ju en docka”, sa Fille lite generad …”och en sån docka sen, fy farao”, sa han och täckte visst över henne igen, för överkastet rasslade tillbaka på sin plats.
”Men du”, sa Rulle, ”förklara för mej hur dockan har kommit hit! Hon var ute i hallen nyss, var hon inte det kanske?”
”Det har du rätt i”, sa Fille fundersamt. ”Och vem är det som snarkar förresten?”
Men det hann Fille inte få veta, för just då hördes steg som närmade sig ute i hallen. Lillebror kände igen fröken Bocks tunga fjät, och han tänkte nervöst att nu blir det väl en skräll värre än åskan.
Men det blev det inte.
”Fort in i radegoben”, väste Fille, och innan Lillebror hann blinka, försvann både Fille och Rulle in i hans garderob.
Då blev det liv i Karlsson. Snabbt som en igelkott kravlade han iväg bort till garderoben och låste dörren ordentligt om Fille och Rulle. Sedan kravlade han lika snabbt tillbaka till sin plats under sängen, och i nästa sekund klev fröken Bock in i rummet, nästan som en Lucia i sin vita särk och med ett tänt ljus i handen.
Lillebror förstod att hon var framme vid sängen, när han såg hennes stortår komma stickande in under sängkanten, och samtidigt hörde han hennes stränga röst högt över sitt huvud.
”Var det du, Lillebror, som var inne i mitt rum alldeles nyss och lyste med ficklampa?”
”Nä, det var inte jag”, stammade Lillebror utan att tänka sig för.
”Varför är du vaken då”, frågade fröken Bock misstänksamt, och sedan sa hon:
”Ligg inte under täcket och prata, så man inte hör vad du säjer!”
Det rasslade till, när hon drog undan sängöverkastet från det som hon trodde var Lillebrors huvud. Och sedan hördes ett kraftigt tjut, stackars fröken Bock, hon var ju inte lika van som Fille och Rulle att se hemska och dödsbringande mumier, tänkte Lillebror. Han förstod att nu var det tid att krypa fram. Han skulle i alla fall bli upptäckt, och dessutom måste han få hjälp med Fille och Rulle. De måste ut ur garderoben även om all världens hemligheter rök ut på samma gång.
Så Lillebror kröp fram.
”Bli inte rädd”, sa han ängsligt, ”Morsan är inget farlig men, oj, det är ett par tjuvar i garderoben.”
Fröken Bock var fortfarande uppskrämd efter mötet med Morsan. Hon höll sig för hjärtat och andades tungt, men när Lillebror sa det där om tjuvarna i garderoben, så blev hon nästan arg.
”Vad är det för dumheter du kommer och hittar på! Tjuvar i garderoben, prata inte skräp!”
Men för säkerhets skull gick hon fram till garderobsdörren och ropade: