”Jo, det är sköna poliser”, skrek han. ”Ni har knyckt min plånbok och min klocka, var snäll och ro fram med dom ögonblickligen!”
Men då blev Fille och Rulle också förskräckligt arga. Det var farligt att beskylla poliser för att stjäla plånböcker och klockor, påstod Rulle.
”Det kallas för ärekränkning, vet ni inte det”, sa Fille. ”Och man kan komma i fängelse, om man ärekränker poliser, vet ni inte det?”
Karlsson hade visst kommit att tänka på någonting, eftersom han plötsligt fick så bråttom. Han rusade ut precis som farbror Julius och lika kvickt kom han tillbaka, arg så att det fräste.
”Och min karamellpåse”, skrek han, ”vem har tagit den?”
Fille gick hotande emot honom.
”Skyller du oss för det, va?”
”Ånä, jag är väl inte galen heller”, sa Karlsson. ”Ärekränk, det aktar jag mej nog för. Men så mycket kan jag säja, att om den som har tagit påsen inte lämnar den tillbaka nu genast, så får han sej en blåtira på det andra ögat också.”
Lillebror fick bråttom att hala fram påsen.
”Här är den”, sa han och lämnade den till Karlsson. ”Jag tog vara på den åt dej:”
Då log Fille verkligen försmädligt.
”Jojo, där ser man! Men skylla allting på oss, det tycker ni går för sej!”
Fröken Bock hade suttit tyst, men nu ville hon vara med och reda ut hon också.
”Klockan och plånboken, det förstår jag nog vem som har knyckt. Han gör ju inget annat än stjäl, bullar och plättar och allt vad han kommer över!”
Hon pekade på Karlsson, och Karlsson blev ursinnig.
”Det där du! Det är ärekränk, och det är farligt, vet du inte det, dumma dej!”
Men fröken Bock struntade i Karlsson. Hon ville tala allvar med farbror Julius nu. Det kunde nog vara sant, trodde hon, att de här herrarna var från hemliga polisen, för de såg ju rätt så hyggliga ut, snyggt klädda och allting. Tjuvar brukade väl ha trasiga, lappade kläder trodde fröken Bock, för hon hade aldrig sett någon inbrottstjuv.
Då blev Fille och Rulle glada och belåtna minsann. Fille sa att han hade förstått från början vilken klok och underbar människa den här damen var, och han var förtjust att han hade fått tillfälle att träffa henne, sa han. Han vände sig rentav till farbror Julius för att få medhåll.
”Inte sant, hon är bra rar, tycker ni inte det?”
Det verkade inte som om farbror Julius hade tänkt på det förut, men nu blev han ju tvungen att hålla med, och då slog fröken Bock ner ögonen och blev alldeles röd.
”Ja, hon är rar som en skallerorm”, muttrade Karlsson. Han satt bredvid Lillebror i ett hörn och åt karameller, så att det knastrade, men när påsen var tom, hoppade han upp och började skutta runt i rummet. Det såg ut som om han gjorde det på lek, men under sitt skuttande kom han så småningom att stå alldeles bakom stolarna där Fille och Rulle satt.
”En sån raring skulle man vilja träffa fler gånger”, sa Fille, och då blev fröken Bock ännu rödare i ansiktet och slog ner ögonen igen.
”Ja, ja, det är nog bra med raring och sånt där”, sa farbror Julius otåligt, ”men nu vill jag veta, vart min klocka och min plånbok har tagit vägen!”
Det verkade inte som om Fille och Rulle hörde vad han sa. Fille var förresten så förtjust i fröken Bock, att han inte brydde sig om något annat.
”Ser trevlig ut också, tycker du inte det, Rulle”, sa han lågt men ändå så att fröken Bock skulle höra det. ”Vackra ögon …och en så förtjusande hemtrevlig näsa sen, riktigt en sån där som man kan lita på i alla väder, tycker du inte det, Rulle?”
Då hoppade fröken Bock till på sin stol och slog upp ögonen alldeles kolossalt.
”Att vad”, skrek hon, ”vad sa ni?”
Fille kom nästan av sig.
”Jo, jag sa bara …” började han, men fröken Bock lät honom inte fortsätta.
”Jaså, det här är Filip, kan jag förstå”, sa hon och log nästan lika hemskt som Morsan, tyckte Lillebror.
Fille blev förvånad.
”Hur kan ni veta det? Har ni hört talas om mej ?”
Fröken Bock nickade bistert.
”Om jag har hört talas! Ja, du gode Moses, det har jag! Och då är väl det här Rudolf då”, sa hon och pekade på Rulle.
”Ja, men hur kan ni veta det? Har vi nån gemensam bekant kanske”, undrade Fille och såg riktigt glad och förväntansfull ut.
Fröken Bock nickade igen lika bistert.
”Ja, jag skulle tro det! Fröken Frida Bock på Frejgatan, hon är väl bekant? Hon har ju en näsa att lita på i alla väder precis som jag, eller hur?”
”Fast din är inte nån hemtrevlig potatis utan mer som en gurka med knottror på”, sa Karlsson.
Fille var nog ändå inte intresserad av näsor, för han såg inte glad ut längre. Det verkade i stället som om han helst av allt ville springa sin väg och det verkade som om Rulle ville det också. Men bakom dem stod Karlsson. Och plötsligt small det ett skott som fick Fille och Rulle att hoppa högt av förskräckelse.
”Skjut inte”, skrek Fille, för nu kände han Karlssons pekfinger i ryggen och trodde att det var en pistol.
”Fram med plånboken och klockan då”, skrek Karlsson, ”annars så smäller det.”
Fille och Rulle trevade nervöst i kavajfickorna, och minsann kom inte både plånboken och klockan farande rakt i knäet på farbror Julius.
”Där har du, tjockis”, skrek Fille, och sedan sprang både Fille och Rulle som två blixtar mot dörren, och där fanns ingen som kunde hejda dem.
Men fröken Bock rusade efter. Hon förföljde dem hela vägen genom hallen och genom tamburen och ända ut i farstun, och hon skrek efter dem, när de rasade nerför trapporna:
”Det här ska Frida få veta, du gode Moses, vad hon ska bli glad!”
Hon tog ett par arga språng, som om hon tänkte komma efter utför trapporna, och sedan skrek hon igen:
”Sätt inte eran fot på Frejgatan en gång till, för då kommer det att flyta blod. Hör ni vad jag säjer …blo-o-o-od!”
8
Karlsson öppnar sagovärlden för farbror Julius.
Efter natten med Fille och Rulle var Karlsson till och med malligare än vanligt.
”Här var’e världens bästa Karlsson”, det ropet väckte Lillebror varje morgon, och Karlsson kom inflygande. Varje morgon rev han först upp persikokärnan för att se hur mycket den hade växt, men sedan bar det regelbundet iväg bort till den gamla spegeln som hängde över Lillebrors byrå. Det var ingen stor spegel men Karlsson flög länge fram och tillbaka framför den för att se så mycket som möjligt av sig själv. Hela han fick inte rum i den.
Han gnolade och sjöng medan han flög, och man kunde höra att det var en liten hemgjord lovsång över sig själv som han sjöng.
”Världens bästa Karlsson …hm-ti-ti-hm …värd tiotusen kronor …skrämmer tjyvar med bistolen …vilken usel spegel hä-ä-är …man ser ju inte mycket …av världens bästa Karlsson i den …men det man ser är vackert …hm-ti-ti-hm …och lagom tjockt, ja, ja …och bra på alla sätt.”
Lillebror höll med om det. Han tyckte Karlsson var bra på alla sätt. Och det konstiga var att till och med farbror Julius hade blivit riktigt förtjust i honom. Det var ju faktiskt Karlsson som hade räddat hans plånbok och hans klocka. Sådant glömde inte farbror Julius i första taget. Fröken Bock däremot var fortfarande lika lömsk på honom, men det struntade ju Karlsson i, bara han fick mat på bestämda tider, och det fick han.
”Får jag inte mat, så är jag inte me’”, det hade han sagt ifrån ordentligt.
Fröken Bock önskade mer än något annat i världen att Karlsson inte skulle vara med, men vad hjälpte det när han hade Lillebror och farbror Julius på sin sida. Fröken Bock morrade varje gång han kom sättande och slog sig ner vid bordet just när de skulle äta, men det fanns inget hon kunde göra, och Karlsson satt där han satt.