Han hade börjat med det som något självklart efter natten med Fille och Rulle. En hjälte som han borde inte ens den argaste husbock kunna neka någonting, det var väl det han tyckte.
Karlsson hade nog blivit lite trött av all snarkforskning och allt smygande och krypande och skjutande den där natten, för det var inte förrän framåt middagstid dagen därpå som han kom inflygande i Lillebrors rum och ställde sig att vädra med näsan om det kunde märkas något lovande matos från köket.
Lillebror hade också sovit länge och i flera omgångar — med Bimbo bredvid sig i sängen — man blev verkligen sömnig av att tampas med tjuvar om nätterna, och han hade nyss vaknat när Karlsson kom. Det som hade väckt honom var ett ovanligt och hemskt läte ute från köket. Fröken Bock gick där och sjöng för full hals. Det hade Lillebror aldrig hört henne göra förut och han hoppades verkligen att hon skulle sluta med det, för det lät inte bra. Av någon anledning var hon på ovanligt gott humör just i dag. Hon hade varit hemma hos Frida på Frej gatan ett slag på förmiddagen, kanske var det det som hade livat upp henne, för hon sjöng så att det dånade:
”Ack, Frida, det vore nog det bästa för dig …” sjöng hon, men vad som vore det bästa för Frida fick man inte veta, för Karlsson rusade ut i köket och skrek:
”Stopp! Stopp! Folk kan ju tro att jag slår dej, när du gallhojtar så där.”
Då teg fröken Bock och satte surmulet fram kalopsen, och farbror Julius kom och alla slog sig ner runt bordet och åt, och de satt där tillsammans och pratade om nattens ruskiga händelser och hade riktigt trevligt, tyckte Lillebror. Och Karlsson var nöjd med maten och berömde fröken Bock.
”Ibland lyckas du faktiskt göra kalops som är riktigt god i rent misshugg”, sa han uppmuntrande.
Det svarade fröken Bock inte på. Hon bara svalde ett par gånger och knep ihop munnen.
De små chokladpuddingarna som hon hade gjort till efterrätt tyckte Karlsson också om. Han satte i sig en pudding, innan Lillebror hade hunnit med ens en sked av sin, och sedan sa han:
”Jo, det är nog gott med sån här pudding, men jag vet nånting som är dubbelt så gott!”
”Vad då för nåt”, frågade Lillebror.
”Två såna här puddingar”, sa Karlsson och högg sig en pudding till. Vilket betydde att fröken Bock blev utan, för hon hade bara gjort fyra. Karlsson märkte att hon såg missnöjd ut, och han höll upp ett varnande pekfinger.
”Kom ihåg att det finns somliga tjockisar här vid bordet som behöver banta. Närmare bestämt två stycken, jag nämner inga namn men det är inte jag och inte den där lilla spinkern heller”, sa han och pekade på Lillebror.
Fröken Bock knep ihop munnen ännu hårdare och sa fortfarande ingenting. Lillebror tittade ängsligt på farbror Julius, men han hade visst inget hört. Han satt bara och gormade om hur slö polisen var här i stan. Han hade ringt till dem och anmält inbrottet, men det kunde han lika gärna ha låtit bli. De hade 315 andra stölder som måste klaras av först, sa de, och hur mycket hade förresten blivit stulet, ville de veta.
”Men då gjorde jag klart för dem”, sa farbror Julius, ”att tack vare en mycket modig och påhittig liten pojke, så fick dom tjuvarna gå hem och lägga sej utan nånting alls.”
Han tittade gillande på Karlsson. Karlsson kråmade sig som en tupp, och han gav fröken Bock en triumferande knuff.
”Vad sa du nu då? Världens bästa Karlsson, skrämmer tjyvar med bistolen”, sa han.
Farbror Julius hade minsann också blivit rädd för den där pistolen. Visserligen var han glad och tacksam att få tillbaka sin plånbok och sin klocka, men han tyckte ändå inte att småpojkar skulle gå omkring med skjutvapen, och när Fille och Rulle med sådan fart hade försvunnit utför trapporna, fick Lillebror hålla på och förklara en god stund, innan farbror Julius ville tro att det bara var en leksakspistol som Karlsson hade skrämt dem med.
Efter middagen gick farbror Julius in i vardagsrummet för att få sig en cigarr. Fröken Bock diskade, och tydligen kunde inte ens Karlsson i längden förstöra hennes goda humör, för hon klämde i på nytt med det där: ”Ack, Frida, det vore nog det bästa för dig …” Men så upptäckte hon plötsligt att hon inte hade några handdukar att torka med, och då blev hon arg igen.
”Kan någon begripa vart alla handdukar har tagit vägen”, sa hon och såg sig anklagande omkring i köket.
”Ja, det kan någon, nämligen världens bästa handdukshittare”, sa Karlsson. ”Hur skulle det vara om du frågade honom jämt, när det är nånting som du inte vet, lilla dumming där!”
Karlsson stack iväg in i Lillebrors rum och kom tillbaka med så mycket handdukar i famnen att man inte säg något av själva Karlsson. Ena ovanligt smutsiga och dammiga handdukar var det, och fröken Bock blev ännu argare.
”Hur har handdukarna blivit så här”, skrek hon.
”Dom har varit utlånade till sagovärlden”, sa Karlsson. ”Och, sidu, där dammar dom aldrig under sängarna, sidu!”
Och så gick dagarna. Det kom kort från mamma och pappa. De hade det härligt på sin kryssning, och de hoppades att Lillebror också hade trevligt och att farbror Julius mådde bra och trivdes med bara Lillebror och fröken Bock i huset.
Karlsson på taket stod det inget om, och det retade Karlsson obeskrivligt.
”Jag skulle skicka dom ett kort, bara jag hade fem öre till ett frimärke”, sa han. ”Och då skulle jag skriva: Det är rätt, strunta i om Karlsson mår bra och trivs med Husbocken, bry er inte om det ni, fast det är han som sköter allting och skrämmer alla tjyvar med bistolen och hittar alla handdukar som har kommit bort och håller efter Husbocken åt er och allting.”
Lillebror var glad att Karlsson inte hade fem öre till ett frimärke, för han tyckte inte det skulle vara bra om mamma och pappa fick ett sådant kort. Lillebror hade tömt sin spargris och gett Karlsson allt som fanns i den, men det hade Karlsson redan gjort slut på, och nu var han arg.
”Det är ju inte klokt”, sa han. ”Här går man och är värd tiotusen kronor och har inte så mycket som en femöring till ett frimärke. Du tror inte att farbror Julius skulle vilja köpa mina stortår, va?”
Det trodde inte Lillebror.
”Jamen nu när han är så hemskt förtjust i mej”, försökte Karlsson. Lillebror trodde ändå inte det, och då flög Karlsson förnärmad upp till sig och kom inte tillbaka förrän Lillebror, nästa gång det var dags att äta, ryckte i ringledningen och signalerade Kom hit!
Mamma och pappa var nog oroliga att farbror Julius vantrivdes med fröken Bock i huset, eftersom de skrev så där, tänkte Lillebror, men där tog de fel. Farbror Julius trivdes minsann riktigt bra med fröken Bock, såg det ut till. Och allt eftersom dagarna gick, märkte Lillebror att de där båda hade mer och mer att prata med varann om. De satt ofta tillsammans inne i vardagsrummet, och man kunde höra farbror Julius gå på om sagovärlden och allt möjligt, och fröken Bock svarade så snällt och beskedligt så man kunde knappt tro att det var hon.
Till sist blev Karlsson misstänksam. Det var när fröken Bock tog sig för att stänga skjutdörren mellan hallen och vardagsrummet. Det fanns en sådan nämligen, fast ingen i familjen Svantesson någonsin brukade dra igen den. Kanske därför att dörren hade en liten rigel på insidan och Lillebror hade en gång när han var liten riglat igen om sig, så att han inte kunde komma ut. Efter den betan tyckte mamma det räckte bra med bara ett draperi. Men när nu fröken Bock och farbror Julius drack kaffe tillsammans i vardagsrummet om kvällarna, så ville fröken Bock plötsligt ha dörren stängd, och det ville nog farbror Julius också, för när Karlsson ändå kom instövlande, sa farbror Julius att pojkarna fick gå någon annan stans och leka, nu ville han nämligen dricka sitt kaffe i lugn och ro.
”Det vill väl jag också”, sa Karlsson förebrående. ”Hit med kaffe, bjud på en cigarr och var som folk vetja!”