”Jag måste göra spökmorr”, sa Karlsson. ”Blås ett tag du, så att inte luften går ur!”
Och Lillebror satte munnen till glasröret och blåste lydigt, medan Karlsson hävde upp sitt rysligaste spökmorr. Det var väl det som fick de två därinne att hoppa till och äntligen bli varse mångubben, för nu kom skriket som Karlsson hade väntat på!
”Skrik ni”, sa Karlsson förtjust, men sedan viskade han: ”Nu får vi sätta fart!”
Han lät luften gå ur ballongen. Det hördes ett litet snorkljud, när den sjönk ihop där inne och blev till en sladdrig gummiblåsa igen som Karlsson hastigt drog ut genom hålet, lika hastigt smockade han igen kikhålet med en ny kluns tuggummi, själv försvann han snabbt som en igelkott in under hallbordet till det vanliga gömstället och Lillebror följde efter så fort han bara kunde.
I nästa sekund hörde de rigeln dras ifrån, skjutdörren öppnades och fröken Bock stack ut huvudet.
”Det måste väl vara barna i alla fall”, sa hon.
Men bakom henne stöd farbror Julius, och han protesterade häftigt.
”Hur många gånger ska jag behöva säja dej att hela sagovärlden är full med mystikusar, och det är bara mystikusar som kan komma svävande genom stängda dörrar, förstår du inte det?”
Då blev fröken Bock spak och sa att visst förstod hon det, när hon närmare tänkte efter. Men tydligen ville hon inte låta några mystikusar från sagovärlden förstöra hennes kaffedrickningsstund med farbror Julius, för hon lyckades snart lirka honom med sig in i soffan igen. Och kvar i hallen satt Karlsson och Lillebror med bara en stängd skjutdörr att titta på, roligare kunde man ju ha tänkte Lillebror. Och det tänkte nog Karlsson också. Ja, det tänkte Karlsson också!
Mitt i alltsammans ringde det på telefon. Lillebror svarade. Det var en tantröst som bad att få tala med fröken Bock. Lillebror förstod att det var Frida på Frejgatan, och han blev skamligt nog glad. Nu hade han rättighet att störa fröken Bock så mycket han ville, och fastän han var en så snäll liten pojke, hade han inget emot det.
”Det är telefon till fröken Bock”, skrek han och dunkade på skjutdörren.
Men det hade han inget för.
”Säj att jag är upptagen”, skrek fröken Bock tillbaka. Varken mystikusar eller fridor kunde dra henne från kaffedrickningen med farbror Julius. Lillebror gick till telefon och talade om det där för Frida, men då ville Frida nödvändigt veta, varför hennes syster var så upptagen och när hon kunde ringa igen och allt möjligt. Till sist sa Lillebror:
”Det är bäst att fråga henne själv om det i morron!”
Sedan la han på luren och såg sig om efter Karlsson. Men Karlsson var försvunnen. Lillebror letade och hittade honom i köket. Närmare bestämt i det öppna fönstret. På fönsterbrädet stod, grensle över mammas bästa långborste, färdigt till flykt något som måste vara Karlsson, fast det såg ut som en liten häxa eller trollkäring, alldeles svart i synen, med huckle på huvudet och med en blommig häxmantel över axlarna — det var mormors gamla kamkofta som hon hade glömt kvar i städgarderoben, när hon var hos dem sist.
”Nä, Karlsson”, sa Lillebror ängsligt, ”du får inte flyga så att farbror Julius ser dej igen!”
”Det här är inte Karlsson”, sa Karlsson med dov röst. ”Det här är en skragga, vild och fasansfull!”
”Skragga”, sa Lillebror, ”vad är det, är det en häxa?”
”Ja, fast värre”, sa Karlsson. ”Skraggor är mycket mera folkilskna, blir de retade går de utan betänkande till anfall!”
”Jamen …”, sa Lillebror.
”Dom farligaste som finns i hela sagovärlden”, försäkrade Karlsson. ”Och nu vet jag nåra som ska få si på skraggan så att håret reser sej.”
Och ut i junikvällens blåa, trolska skymning flög skraggan. Lillebror stod där och visste inte vad han skulle göra, men så kom han på det. Han sprang in i Bosses rum. Därifrån skulle han kunna se skraggan komma flygande lika bra som farbror Julius och fröken Bock i vardagsrummet.
Luften kändes lite instängd och Lillebror öppnade fönstret. Han kikade ut och såg att vardagsrumsfönstret också stod öppet — ut mot sommarnatten och sagovärlden! Där inne satt nu farbror Julius och fröken Bock och visste inte ens att det fanns skraggor, stackars människor, tänkte Lillebror. De var honom så nära, han kunde höra deras prat som ett mummel, vad synd att han inte kunde se dem också!
Men skraggan såg han. Tänk om han inte hade vetat att det bara var Karlsson och ingen riktig skragga, då skulle blodet ha stelnat i honom, det var han säker på, jo, för det var verkligen kusligt att se skraggor komma farande så där. Man började nästan tro på sagovärlden själv, tänkte Lillebror.
Skraggan strök ett par gånger förbi vardagsrumsfönstret och kikade in. Det hon såg gjorde henne visst förvånad och rentav missnöjd, för hon skakade på huvudet flera gånger. Ännu hade hon inte upptäckt Lillebror i fönstret bredvid, och han vågade inte ropa. Men han vinkade ivrigt, och då fick skraggan syn på honom. Hon vinkade tillbaka, och hennes svarta ansikte lystes upp av ett brett grin.
Farbror Julius och fröken Bock måtte inte ha sett henne, eftersom deras mummel och prat fortsatte så lugnt tänkte Lillebror. Men så kom det …genom sommarkvällens tystnad och frid skar plötsligt ett skrik. Hon skrek, skraggan, oj, hon skrek som en …ja, som en skragga antagligen, för det liknade inget annat skrik som Lillebror hade hört i sitt liv, och det lät som om det kom direkt ur sagovärlden.
Sedan hördes inget mummel mer från vardagsrummet, det hade blivit alldeles tyst.
Men skraggan kom hastigt inflygande till Lillebror, och i ett nysande rev hon av sig hucklet och kamkoftan och torkade sitt sotiga ansikte på Bosses gardiner, och sedan fanns där ingen skragga mer utan bara Karlsson som raskt hivade in kläder och långborste och hela skraggeriet under Bosses säng.
”Vet nån vad”, sa Karlsson och kom med ett par arga skutt fram till Lillebror. ”Det skulle vara förbjudet i lagen att gamla människor fick bära sej åt på det viset.”
”Hur då? Vad gjorde dom”, frågade Lillebror.
Karlsson skakade förargad på huvudet.
”Han höll henne i handen! Han satt där och höll henne i handen! Henne, Husbocken, vad ger du mej för det!”
Karlsson stirrade på Lillebror som om han trodde att Lillebror nu skulle falla avsvimmad till golvet i rena häpenheten, och när inget sådant hände, röt Karlsson:
”Hör du inte vad jag säjer! Dom satt där och höll varann i hand, hur fåniga kan folk bli egentligen?”
9
Karlsson blir världens rikaste knös.
Dagen som kom skulle Lillebror aldrig glömma. Han vaknade tidigt och alldeles av sig själv, det var inga rop från världens bästa Karlsson som väckte honom. Konstigt, tänkte Lillebror, sedan tassade han kvickt ut i tamburen efter tidningen. Nu ville han läsa serierna i lugn och ro, innan farbror Julius kom och skulle ha tidningen.
Men det blev inga serier lästa den här dagen. Stackars Lillebror, han kom aldrig längre än till första sidan i tidningen. För där lyste emot honom en jätterubrik som fick honom att kallsvettas.
så stod det.
Därunder såg man en bild av Västerbron och flygande över den — ja, det gick inte att ta fel — flygande över bron kom Karlsson. Det fanns en närbild också, en där han stod och med ett flin förevisade sin hopfällbara propeller och sin startknapp, den som han hade på magen.
Lillebror läste, och han grät när han gjorde det.
Vi hade ett märkligt besök på redaktionen i går. En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa är — enligt hans egen beskrivning — kom och begärde att få ut tiotusenkronorsbelöningen. Han själv och ingen annan var det flygande mysteriet i Vasastan, försäkrade han, men någon spion var han inte sa han, och vi tror honom. ”Jag spionerar bara på såna som Husbocken och Sago-Julle” sa han. Det lät ju mycket barnsligt och oskyldigt, och såvitt vi kan förstå är den här ”spionen” bara en ovanligt tjock liten skolpojke — bäst i klassen påstår han själv — men denne gosse har något som vartenda barn måste avundas honom, nämligen en liten motor som han kan flyga med, ja, ni ser själva på bilden. Motorn är gjord av världens bästa uppfinnare, påstod gossen men vägrade att berätta något mer om det. Vi påpekade att den uppfinnaren skulle bli mångmiljonär, om han satte igång masstillverkning av motorn, men då sa gossen: ”Tack så mycket, vi ska inte ha luften full med flygande ungar, det räcker med mej och Lillebror!”