Här log Lillebror lite — tänk i alla fall, Karlsson ville flyga bara med honom och ingen annan! — men sedan snörvlade han till och fortsatte att läsa.
Alldeles normal verkade gossen inte, det måste erkännas. Han pratade förvirrat och svarade så konstigt på våra frågor, ville inte ens tala om sina föräldrars namn. ”Morsan är mumie och farsan är Jon Plunt”, sa han till sist, mer gick inte att få ur honom. Plunt låter engelskt, kanske är gossens far engelsman, i varje fall tycks han vara en berömd flygare, om vi nu rätt förstod gossens pladder. Och flygintresset har tydligen gått i arv till sonen. Gossen begärde att genast få ut belöningen. ”Det är jag som ska ha den och inte Fille och Rulle eller nån annan busetjyv” sa han. Och han ville ha alltsammans i femöringar, ”för det är bara såna som är riktiga pengar” påstod han. Han lämnade oss med fickorna proppfulla av femöringar. Resten ska han komma och hämta med en skottkärra så fort han hinner. ”Och slarva inte bort mina pengar, för då kommer Skraggan och tar er”, sa han. En underhållande bekantskap var han förvisso, även om man inte förstod allt vad han sa. ”Kom ihåg att ni bara har betalt för ena stortån ungefär”, så föll hans avskedsord, och sedan flög han ut genom fönstret och försvann bort mot Vasastan. Gossen heter märkligt nog inte Plunt som sin far — hur det kommer sig vägrade han också att tala om — och han ville på inga villkor ha sitt eget namn i tidningen, ”för det vill nog inte Lillebror”, sa han, han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del. Vad gossen heter kan vi alltså inte avslöja, fast så mycket kan vi ju säga att det börjar på ”Karl” och slutar på ”son”. Men om en person nu inte vill ha sitt namn i tidningen, så har han, anser vi, rätt att slippa det. Det är därför vi här har kallat gossen för ”gossen” och inte för ”Karlsson” som han egentligen heter.
”Han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del”, mumlade Lillebror och snörvlade till igen. Men sedan gick han till ringledningen och drog argt i klocksträngen, signalen som betydde Kom hit!
Och Karlsson kom. Han surrade in genom fönstret, yr och glad som en humla.
”Står det nåt särskilt i tidningen i dag”, sa han skälmskt och rev upp persikokärnan. ”Läs för mej om det nu är så att det verkligen står nåt intressant!”
”Du har ingen hut i dej”, sa Lillebror. ”Förstår du inte att nu har du förstört allting. Vi kommer aldrig mer att få vara i fred, du och jag.”
”Vem tror du vill vara i fred då”, sa Karlsson och torkade av sina jordiga nävar på Lillebrors pyjamas. ”Det ska vara hejsan och hoppsan och bompa, annars är jag inte me’, så mycket du vet det. Nå, läs för mej nu!”
Och medan Karlsson flög fram och tillbaka framför spegeln och beundrade sig själv, läste Lillebror för honom. Han hoppade över sådant där som ”ovanligt tjock” och annat som kunde göra Karlsson ledsen, men det övriga läste han från början till slut, och Karlsson pöste av förtjusning.
”Underhållande bekantskap, det är jag det — ja, det står bara sanna ord i den här tidningen.”
”Han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del”, läste Lillebror, och så tittade han skyggt på Karlsson. ”Är det sanna ord det också?”
Karlsson stannade sin flygning för att tänka efter.
”Ja, konstigt nog”, medgav han lite motvilligt. ”Ja, tänk att någon kan bry sej om en liten dum pojke som du! Det är av min godhet förstås, för jag är världens godaste och snällaste …läs mera nu!”
Men Lillebror kunde inte läsa mer förrän han hade svalt ner klumpen som satt i halsen på honom — tänk, det var sant i alla fall att Karlsson tyckte om honom, då fick det väl gå som det ville med allt annat!
”Och det var väl bra att jag sa till det där om namnet, att dom inte fick sätta ut det i tidningen”, sa Karlsson. ”Det var bara för din skull, för du vill ju hålla mej så hemlig, så hemlig.”
Sedan grabbade han åt sig tidningen och tittade länge och kärleksfullt på de båda fotografierna.
”Det är inte klokt vad jag är vacker”, sa han. ”Och vad jag är lagom tjock, det är bara inte klokt, titta här!”
Han höll tidningen under näsan på Lillebror. Men sedan drog han den till sig igen och kysste häftigt sin bild, den där han förevisade startknappen.
”Hoj, jag har lust att ropa hurra, när jag ser mej”, sa han. Men Lillebror ryckte ifrån honom tidningen.
”Fröken Bock och farbror Julius får i alla fall inte se det här”, sa han. ”Aldrig i livet får dom se det!”
Han tog tidningen och stoppade den så långt in i sin skrivbordslåda som han bara kunde. Minuten efteråt stack farbror Julius in näsan och frågade:
”Har du tidningen, Lillebror?”
Lillebror skakade på huvudet.
”Nej, det har jag inte!”
Han hade den ju inte, när den låg i skrivbordslådan, förklarade han för Karlsson efteråt.
Förresten brydde sig farbror Julius inte särskilt mycket om tidningen, tycktes det. Han hade visst annat att tänka pä, något trevligt såg det ut till, för han verkade ovanligt glad. Och dessutom skulle han gå till doktorn nu. För sista gången. Om ett par timmar skulle farbror Julius fara hem till Västergötland igen.
Fröken Bock hjälpte honom på med rocken, och Lillebror och Karlsson kunde höra, hur hon förmanade honom. Han skulle ha ordentligt knäppt i halsen och han skulle akta sig för bilarna på gatan och han skulle inte röka så tidigt på morgonen.
”Vad tar det åt Husbocken”, sa Karlsson. ”Tror hon att hon är gift med honom?”
Sannerligen — detta var en dag full av överraskningar! Farbror Julius hade inte väl försvunnit, förrän fröken Bock rusade till telefon och de hörde henne ringa upp någon. Och eftersom hon talade så högt, hörde de också allt vad hon sa, både Karlsson och Lillebror.
”Hallå, är det du, Frida”, sa hon hurtigt. ”Hur mår du, har du näsan kvar? …Säjer du det, ja, men ser du, min näsa behöver du inte bry dej om längre, för den tänker jag ta med mej till Västergötland, jag flyttar dit nu nämligen …nä, inte alls som hushållerska, jag ska gifta mej, ful som jag är, vad säjer du om det? …jo, det kan du visst få veta, med herr Julius Jansson, han och ingen annan …ja, minsann, det är så gott som fru Jansson du står här och pratar med, Frida lilla …nu blev du rörd tror jag, jag hör att du gråter …nä, nä, Frida, tjut inte, du kan väl ragga opp nån ny inbrottstjyv vetja …nu har jag inte tid längre, min fästman kommer när som helst …du får höra mer sen, Frida lilla.”
Karlsson stirrade på Lillebror med uppspärrade ögon.
”Finns det ingen besk och bra medicin för såna som inte är kloka”, undrade han. ”För om det finns det, så måste vi tratta i farbror Julius en stor, stor dosis nu genast!”
Men Lillebror visste inte om någon sådan medicin. Karlsson suckade medlidsamt, och när farbror Julius kom hem från doktorn, gick han tyst fram och stack en femöring i näven på honom.