Lillebror steg upp från bordet, mätt och belåten och plötsligt mycket nöjd med sin värld. Bulan i pannan gjorde inte ont längre, han hade fortfarande den härliga kanelbullesmaken kvar i mun, solen sken in genom köksfönstret och mamma såg så rar ut med sina runda armar och sitt rutiga förkläde. Han gav henne en hård, kort kläm och sa:
— Jag tycker om dig, mamma.
— Vad jag är glad för det, sa mamma.
— Ja…jag tycker om dig för allt det där raret som du har.
Sedan gick han in till sig och satte sig att vänta på Karlsson. Han skulle få följa med honom upp på taket — vad gjorde det då, om Krister sa, att Karlsson bara var ett påhitt!
Lillebror fick vänta länge.
— Jag kommer ungefär klockan tre eller fyra eller fem men inte en minut före klockan sex, hade Karlsson sagt.
Lillebror förstod ändå inte riktigt, när Karlsson tänkte komma, och han frågade en gång till.
— Inte senare än sju i varje fall, sa Karlsson. Men knappast före åtta. Och du, pass på ungefär klockan nio ungefär, för då smäller det!
Lillebror fick vänta en hel evighet, och till sist trodde han nästan, att Karlsson hade gått och blivit ett påhitt och ingenting annat. Men så hörde han plötsligt det vanliga surret, och in kom Karlsson, pigg och nyter.
— Å, vad jag har väntat, sa Lillebror. När var det du sa, att du skulle komma?
— Ungefär, sa Karlsson. Jag sa, att jag skulle komma ungefär, och det gör jag ju också.
Han gick fram till Lillebrors akvarium, stoppade hela ansiktet ner i vattnet och drack i djupa klunkar.
— O, akta mina fiskar, sa Lillebror ängsligt. Han blev rädd, att Karlsson skulle dricka upp några av hans små guppifiskar, som så muntert simmade omkring i akvariet.
— När man har feber, måste man dricka stup i ett, sa Karlsson. Om det slinker med en och annan liten fisk, det är en världslig sak.
— Har du feber, frågade Lillebror.
— Om! Känn, sa Karlsson och la Lillebrors hand på sin panna.
Men Lillebror kunde inte tycka, att Karlsson kändes särskilt varm.
— Hur mycket feber har du, frågade han.
— Tja, en tretti fyrti grader, sa Karlsson. Minst! Lillebror hade nyss haft mässling och visste vad det ville säga att ha feber. Han skakade på huvet.
— Jag tror inte, att du är sjuk, sa han.
— Å, vad du är skamlig, sa Karlsson och stampade med foten. Ska jag aldrig få vara sjuk som andra människor?
— Vill du vara sjuk, sa Lillebror häpen.
— Det vill väl alla människor, sa Karlsson. Jag vill ligga i min säng och ha mycke’ mycke’ feber, och du ska fråga, hur jag mår, och jag ska säga, att jag är världens sjukaste, och du ska fråga, om det är nånting jag vill ha, och jag ska säga, att jag är så sjuk så sjuk, så jag vill absolut ingenting ha …mer än bara en massa tårta och rätt många kakor och fullt med choklad och en hel hoper karameller.
Karlsson tittade förväntansfullt på Lillebror, som stod där ganska handfallen och inte visste, var han så plötsligt skulle kunna få tag i allt det där Karlsson ville ha.
— Jag vill att du ska vara som en mor för mig, fortsatte Karlsson, och du ska säga, att jag måste ta nån otäck medicin …men då ska jag också få fem öre. Och så ska du svepa en varm yllehalsduk om halsen på mig, men då säger jag, att den killar…om jag inte får fem öre till.
Lillebror ville gärna vara som en mor för Karlsson. Och det betydde, att han måste tömma spargrisen. Den stod på bokhyllan, tung och präktig. Lillebror hämtade en kniv i köket och satte igång att pilla ut femöringar. Karlsson hjälpte till med allra största iver och jublade för varenda slant, som kom trillande. Där fanns en del tioöringar och tjugofemöringar också, men Karlsson tyckte bäst om femöringarna.
Sedan sprang Lillebror ner i fruktaffären och köpte karameller och choklad för nästan alltsammans. När han langade fram sitt kapital, tänkte han ett ögonblick på att han hade sparat alla de här pengarna för att köpa sig en hund. Han suckade lite vid tanken. Men han begrep, att den som skulle vara som en mor för Karlsson inte kunde ha råd att hålla sig med hund.
Lillebror gick en lov genom vardagsrummet på återvägen — med alla godsakerna väl gömda i byxfickorna. De satt där allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan, och drack kaffe efter middan. Men i dag hade Lillebror inte tid att vara med. Ett ögonblick funderade han på att be dem komma in och hälsa på Karlsson, men vid närmare eftertanke beslöt han låta bli. Då skulle de bara hindra honom att följa med Karlsson upp på taket. Det var nog bäst att de fick hälsa på honom en annan dag.
Lillebror tog ett par mandelmusslor från kaffebrickan — för Karlsson hade ju sagt, att han ville ha kakor också — och så kilade han tillbaka in till sig.
— Hur länge ska man sitta här och vänta, sjuk och eländig som man är, frågade Karlsson förebrående. Febern stiger flera grader i minuten, och nu kan man koka ägg på mig.
— Jag skyndade mig det värsta jag kunde, sa Lillebror. Och jag köpte så mycket…
— Men du har väl pengar kvar, så jag kan få fem öre, när halsduken killar, sa Karlsson ängsligt.
Lillebror lugnade honom. Han hade spart ett par femöringar.
Karlssons ögon lyste, och han hoppade jämfota av förtjusning.
— Å, jag är världens sjukaste, sa han. Vi måste skynda oss att få mig i säng.
Först nu började lillebror fundera över, hur han skulle komma upp på taket, han som inte kunde flyga.
— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Jag tar dig på ryggen, och, hejsan hoppsan, flyger vi opp till mig! Se bara till att du inte får fingrarna i propellern.
— Men tror du verkligen att du orkar mig, frågade Lillebror.
— Det blir det vi får se, sa Karlsson. Det ska bli ganska intressant att se, om jag orkar mer än halvvägs, sjuk och eländig som jag är. Men det finns alltid den utvägen att jag kan tippa av dig, om jag känner att det inte går.
Lillebror tyckte inte att det var någon bra utväg att bli avtippad halvvägs upp till taket, och han såg lite betänksam ut.
— Men det ska säkert gå bra, sa Karlsson. Bara jag inte får motorstopp.
— Tänk, om du får det, då ramlar vi ju ner, sa Lillebror.
— Plask, visst gör vi det, sa Karlsson glatt. Men det är en världslig sak, sa han och sprätte med handen.
Lillebror bestämde sig för att tycka att det var en världslig sak han också. Han skrev en liten lapp åt mamma och pappa och la på bordet.
Jag e ope hos Kalsån po Taket
Det bästa skulle vara, om han kunde hinna tillbaka, innan de fick se lappen. Men om de händelsevis saknade honom, var det nödvändigt att de fick veta, var han var. Annars skulle det kanske bli samma väsen som en gång, när de var hos mormor, och Lillebror tog sig för att åka tåg på egen hand. Mamma hade gråtit efteråt och sagt:
— Men, Lillebror, om du nu ville åka tåg, varför sa du inte till mig?
— För att jag ville åka tåg, sa Lillebror.
Det var likadant nu. Han ville följa med Karlsson upp på taket, och därför var det bäst att inte fråga någon. Om de upptäckte, att han var borta, kunde han alltid försvara sig med att han i alla fall hade skrivit den där lappen.
Nu var Karlsson startklar. Han vred på knappen, som han hade på magen, och motorn började surra.
— Hoppa opp, skrek han. Nu far vi!
Och for gjorde de. Ut genom fönstret och upp i luften. Karlsson gjorde en liten extra sväng över de närmaste hustaken för att se, att motorn gick ordentligt. Och den puttrade så jämnt och fint, och Lillebror var inte ett dugg rädd utan tyckte bara det var roligt.
Till sist landade Karlsson på deras eget tak.
— Nu ska vi se, om du kan hitta mitt hus, sa Karlsson. Jag talar inte om att det ligger bakom skorstenen, det får du ta reda på själv.