Han var övertygad om att ingen annan på Milton Security skulle ha kunnat plocka fram utdrag ur en konfidentiell journal från en läkare på en kvinnojour. När han frågade henne hur hon hade burit sig åt fick han undvikande svar. Hon tänkte inte bränna sina källor, påstod hon. Så småningom stod det klart för Armanskij att Lisbeth Salander överhuvudtaget inte tänkte diskutera sina arbetsmetoder, vare sig med honom eller med någon annan. Detta oroade honom — men inte tillräckligt för att kunna motstå frestelsen att testa henne.
Han funderade på saken några dagar.
Han drog sig till minnes Holger Palmgrens ord då han skickat henne till honom. Alla människor måste få en chans. Han funderade på sin egen muslimska uppfostran, där han hade fått lära sig att det var hans plikt inför Gud att bistå de utstötta. Han trodde visserligen inte på Gud och hade inte besökt en moské sedan han var tonåring, men han uppfattade Lisbeth Salander som en människa i behov av handfast hjälp och stöd. Han hade sannerligen inte gjort många insatser av det slaget under de gångna decennierna.
I stället för att ge henne sparken hade han kallat in Lisbeth Salander för ett privat samtal, där han försökt komma underfund med hur den besvärliga flickan egentligen var funtad. Han stärktes i sin övertygelse om att Lisbeth Salander led av någon allvarlig störning, men han upptäckte också att bakom hennes truliga framtoning dolde sig en intelligent människa. Han upplevde henne som bräcklig och störande men började också — till sin egen stora förvåning — tycka om henne.
Under de månader som följde tog Armanskij Lisbeth Salander under sina vingars beskydd. Om han skulle vara riktigt ärlig mot sig själv tog han sig an henne som ett litet socialt hobbyprojekt. Han gav henne enkla researchuppdrag och försökte ge henne tips om hur hon skulle gå tillväga. Hon lyssnade tålmodigt och gav sig därefter iväg och utförde sitt uppdrag helt efter eget huvud. Han bad Miltons tekniske chef att ge henne en grundkurs i datakunskap; Salander satt snällt på skolbänken en hel eftermiddag innan den tekniske chefen något störd rapporterade tillbaka att hon redan tycktes ha bättre baskunskap om datorer än flertalet övriga medarbetare på företaget.
Armanskij blev snart varse att Lisbeth Salander trots utvecklingssamtal, erbjudanden om internutbildning och annat lock och pock inte tänkte anpassa sig till Miltons normala kontorsrutiner. Det ställde honom inför ett besvärligt dilemma.
Hon förblev ett irritationsmoment för företagets medarbetare. Armanskij var medveten om att han inte skulle ha accepterat att någon annan medarbetare kom och gick som han eller hon ville, och att han i normala fall snart skulle ha ställt ultimatum med krav på förändringar. Han anade också att om han ställde Lisbeth Salander inför ett ultimatum eller hotade med avsked så skulle hon rycka på axlarna. Han tvingades följaktligen antingen göra sig av med henne eller acceptera att hon inte fungerade som normala människor.
Ett ännu större problem för Armanskij var att han inte blev klok på sina egna känslor för den unga kvinnan. Hon var som en obekväm klåda, frånstötande och samtidigt lockande. Det var inte en sexuell attraktion, åtminstone ansåg inte Armanskij det. De kvinnor han brukade snegla på var blonda och kurviga, med fylliga läppar som väckte hans fantasi, och dessutom var han sedan tjugo år gift med en finsk kvinna vid namn Ritva som ännu i medelåldern mer än väl uppfyllde alla dessa krav. Han hade aldrig varit otrogen, nåja, det hade kanske förekommit något någon enstaka gång som hans fru kunde ha missförstått om hon känt till det, men äktenskapet var lyckligt och han hade två döttrar i Salanders ålder. I vilket fall som helst var han ointresserad av plattbröstade flickor som på håll kunde förväxlas med spinkiga pojkar. Det var inte hans stil.
Ändå hade han börjat ertappa sig själv med olämpliga dagdrömmar om Lisbeth Salander och han erkände att han inte var helt oberörd i hennes närhet. Men attraktionen, menade Armanskij, bestod i att Salander var som ett främmande väsen för honom. Han kunde lika gärna ha blivit förälskad i en målning av en grekisk sagonymf. Salander representerade ett overkligt liv, som fascinerade honom men som han inte kunde dela — och som hon hur som helst förbjöd honom att dela.
Vid ett tillfälle hade Armanskij suttit på ett utomhuskafé på Stortorget i Gamla stan när Lisbeth Salander hade kommit släntrande och slagit sig ned vid ett bord på motsatta sidan av serveringen. Hon var i sällskap med tre flickor och en pojke, som alla var klädda på snarlika sätt. Armanskij hade nyfiket betraktat henne. Hon tycktes vara lika reserverad som på arbetet, men hade faktiskt nästan lett åt något som en flicka med purpurfärgat hår berättat.
Armanskij undrade hur Salander skulle reagera om han en dag kom till arbetet med grönt hår, slitna jeans och en nedklottrad skinnjacka med nitar. Skulle hon acceptera honom som en jämlike? Kanske — hon verkade acceptera allt omkring sig med en attityd av not my business. Men mest sannolikt var att hon helt enkelt skulle ha flinat åt honom.
Hon hade suttit med ryggen mot honom och inte vänt sig om en enda gång och var till synes helt omedveten om att han fanns där. Han kände sig märkligt störd av hennes närvaro och när han efter en stund rest sig för att omärkligt slinka iväg hade hon plötsligt vridit huvudet och tittat rakt på honom, precis som om hon hela tiden varit medveten om att han satt där och haft honom i sin radar. Hennes blick hade kommit så plötsligt att den kändes som en attack och han hade låtsats att han inte sett henne och lämnat serveringen med raska steg. Hon hade inte hälsat men följt honom med blicken, och först då han svängt runt hörnet hade den slutat bränna i hans ryggtavla.
Hon skrattade sällan eller aldrig. Armanskij tyckte sig dock med tiden ha noterat en mjuknande attityd från hennes sida. Hon hade en milt sagt torr humor, som emellanåt kunde ge upphov till ett skevt, ironiskt leende.
Ibland kände sig Armanskij så provocerad av hennes brist på emotionell respons att han ville gripa tag i och ruska om henne och tränga in under hennes skal för att vinna hennes vänskap eller åtminstone respekt.
Vid ett enda tillfälle, då hon hade arbetat åt honom i nio månader, hade han försökt diskutera dessa känslor med henne. Det hade varit under Milton Securitys julfest en kväll i december och han hade för ovanlighetens skull varit onykter. Inget otillbörligt hade förekommit — han hade bara försökt berätta att han faktiskt tyckte om henne. Mest av allt hade han velat förklara att han kände en beskyddarinstinkt och att om hon behövde hjälp med något så kunde hon med förtroende vända sig till honom. Han hade till och med försökt ge henne en kram. I all vänskaplighet, naturligtvis.
Hon hade lösgjort sig från hans tafatta omfamning och lämnat festen. Därefter hade hon inte dykt upp på arbetet och inte svarat i mobiltelefonen. Dragan Armanskij hade upplevt hennes frånvaro som tortyr — nästan som en personlig bestraffning. Han hade ingen att diskutera sina känslor med, och för första gången hade han med förfärad klarsyn insett vilken förödande makt Lisbeth Salander hade fått över honom.
Tre veckor senare, då Armanskij sent en afton i januari arbetade över för att granska årets bokslut, hade Salander återvänt. Hon hade kommit in i hans rum lika omärkligt som ett spöke och han hade plötsligt blivit varse att hon stod i dunklet en bit innanför dörren och betraktade honom. Han hade ingen aning om hur länge hon stått där.