Lisbeth Salander bromsade instinktivt. Sedan såg hon hur släpet började lägga sig tvärs över hennes fil. I den hastighet hon höll tog det två sekunder att köra sträckan fram till olycksplatsen. Hon ökade gasen och styrde ut i vägrenen och undvek bakändan av lastbilen med någon meter då hon passerade. I ögonvrån såg hon flammor slå upp under lastbilsfronten.
Hon fortsatte ytterligare hundrafemtio meter innan hon stannade och vände sig om. Hon såg föraren i lastbilen hoppa från hytten på passagerarsidan. Då drog hon på gas igen. Vid Åkerby, två kilometer längre söderut, tog hon av till vänster och följde den gamla landsvägen tillbaka norrut, parallellt med E4:an. Hon körde förbi olycksplatsen på en höjd och såg att två personbilar hade stannat. Det brann kraftigt från vraket, som satt helt fastkilat och tillplattat under lastbilen. En man försökte släcka elden med en liten brandsläckare.
Hon drog på gas och var strax i Hedeby och rullade över bron på låga varv. Hon parkerade utanför gäststugan och gick tillbaka till Martin Vangers hus.
Mikael kämpade fortfarande med handbojorna. Hans händer var så bortdomnade att han inte kunde få grepp om nyckeln. Lisbeth låste upp bojorna åt honom och höll honom medan blodet började cirkulera i hans händer igen.
”Martin?” frågade Mikael med hes röst.
”Död. Han styrde rakt in i fronten på en lastbil i 150 kilometer i timmen några kilometer söderut på E4:an.”
Mikael glodde på henne. Hon hade bara varit borta några minuter.
”Vi måste… ringa polisen”, kraxade Mikael. Han hostade plötsligt kraftigt.
”Varför det?” undrade Lisbeth Salander.
I tio minuter var Mikael oförmögen att resa sig. Han satt kvar på golvet, naken och lutad mot en vägg. Han masserade halsen och lyfte vattenflaskan med klumpiga fingrar. Lisbeth väntade tålmodigt till dess att hans känsel började återvända. Hon använde tiden till att fundera.
”Klä på dig.”
Hon använde Mikaels sönderklippta t-tröja för att torka bort fingeravtryck från handbojorna, kniven och golfklubban. Hon tog PET-flaskan med sig.
”Vad gör du?”
”Klä på dig. Det ljusnar ute. Skynda.”
Mikael ställde sig på ostadiga ben och lyckades dra på sig kalsonger och jeans. Han klev i sina sneakers. Lisbeth stoppade hans strumpor i sin jackficka och hejdade honom.
”Exakt vad har du rört härnere i källaren?”
Mikael såg sig omkring. Han försökte komma ihåg. Till sist sa han att han ingenting rört utom dörren och nycklarna. Lisbeth hittade nycklarna i Martin Vangers kavaj som han hade hängt över stolen. Hon torkade noga av dörrhandtaget och strömbrytaren och släckte lampan. Hon ledde Mikael upp för källartrappan och bad honom vänta i passagen medan hon återbördade golfklubban till dess rätta plats. När hon återkom hade hon en mörk t-tröja med sig som hade tillhört Martin Vanger.
”Sätt på dig den. Jag vill inte att någon ska se dig springa omkring med bar överkropp i natt.”
Mikael insåg att han befann sig i chocktillstånd. Lisbeth hade tagit kommandot och han lydde viljelöst hennes order. Hon ledde honom från Martin Vangers hus. Hela tiden höll hon om honom. Så fort de kommit innanför dörren i Mikaels stuga hejdade hon honom.
”Om någon har sett oss och frågar vad vi var ute och gjorde i natt, så har du och jag varit ute på udden på en nattpromenad och haft sex med varandra.”
”Lisbeth, jag kan inte…”
”Ställ dig i duschen. Nu.”
Hon hjälpte honom av med kläderna och skickade ut honom i badrummet. Sedan satte hon på kaffepannan och bredde snabbt ett halvdussin tjocka limpsmörgåsar med ost och leverpastej och saltgurka. Hon satt vid köksbordet och tänkte intensivt då Mikael haltade tillbaka in i rummet. Hon granskade de blodutgjutningar och skrapsår som syntes på hans kropp. Strypsnaran hade skavt så hårt att han hade ett mörkrött märke runt hela halsen, och kniven hade gjort en blodig reva i skinnet på halsens vänstra sida.
”Kom”, sa hon. ”Lägg dig i sängen.”
Hon hämtade plåster och täckte såret med en kompress. Därefter hällde hon upp kaffe och räckte honom en smörgås.
”Jag är inte hungrig”, sa Mikael.
”Ät”, kommenderade Lisbeth Salander och tog en stor tugga av en ostsmörgås.
Mikael blundade en stund. Sedan satte han sig upp och tog en tugga. Halsen ömmade så kraftigt att han endast med nöd kunde svälja.
Lisbeth tog av sig skinnjackan och hämtade en burk tigerbalsam från sin necessär.
”Låt kaffet svalna en stund. Lägg dig på mage.”
Hon ägnade fem minuter åt att massera hans rygg och smörja in honom med linimentet. Sedan vände hon på honom och gav honom samma behandling på framsidan.
”Du kommer att ha rejäla blåmärken ett tag framöver.”
”Lisbeth, vi måste ringa polisen.”
”Nej”, svarade hon med sådan hetta i rösten att Mikael förvånat öppnade ögonen och tittade på henne. ”Om du ringer polisen så drar jag. Jag vill inte ha någonting med dem att göra. Martin Vanger är död. Han dog i en bilolycka. Han var ensam i bilen. Det finns vittnen. Låt polisen eller någon annan upptäcka den där jävla tortyrhålan. Du och jag är precis lika okunniga om dess existens som alla andra här i byn.”
”Varför?”
Hon ignorerade honom och masserade hans ömmande lår.
”Lisbeth, vi kan inte bara…”
”Om du tjatar så släpar jag tillbaka dig till Martins håla och kedjar fast dig igen.”
Medan hon pratade somnade Mikael, lika plötsligt som om han hade svimmat.
KAPITEL 25: Lördag 12 juli — Måndag 14 juli
Mikael vaknade med ett ryck vid femtiden på morgonen och krafsade runt halsen för att få bort strypsnaran. Lisbeth gick in till honom och grep tag i hans händer och höll honom stilla. Han öppnade ögonen och tittade ofokuserat på henne.
”Jag visste inte att du spelade golf”, mumlade han och slöt ögonen igen. Hon satt kvar hos honom i ett par minuter tills hon var säker på att han hade somnat om. Medan Mikael sovit hade Lisbeth återvänt till Martin Vangers källare för att undersöka brottsplatsen. Förutom tortyrredskapen hade hon hittat en stor samling våldspornografiska tidningar och en mängd polaroidbilder inklistrade i album.
Det hade inte funnits någon dagbok. Däremot hade hon hittat två A4-pärmar med passfoton och handskrivna anteckningar om kvinnor. Hon hade plockat med sig pärmarna i en nylonbag, tillsammans med Martin Vangers Dell PC laptop som hon hittat på hallbordet på övervåningen. När Mikael hade somnat om fortsatte Lisbeth genomgången av Martin Vangers dator och pärmar. Klockan var efter sex på morgonen när hon släckte ned datorn. Hon tände en cigarett och bet sig eftertänksamt i underläppen.
Tillsammans med Mikael Blomkvist hade hon tagit upp jakten på vad de trodde var en historisk seriemördare. De hade hittat något helt annat. Hon kunde knappt föreställa sig de fasor som måste ha utspelat sig i Martin Vangers källare, mitt i den välordnade idyllen.
Hon försökte förstå.
Martin Vanger hade dödat kvinnor sedan 1960-talet, de senaste femton åren med en periodicitet av ungefär ett eller två offer per år. Dödandet hade varit så diskret och välorganiserat att ingen ens hade insett att en seriemördare var aktiv. Hur var det möjligt?
Pärmarna gav delvis svaret på frågan.
Hans offer var anonyma kvinnor, ofta relativt nyanlända invandrarflickor som saknade vänner och sociala kontakter i Sverige. Där fanns även prostituerade och socialt utsatta kvinnor med missbruk eller andra problem i bakgrunden.