Från sina egna studier i sexualsadismens psykologi hade Lisbeth Salander lärt sig att den sortens mördare gärna samlade på sig souvenirer från sina offer. Sådana souvenirer fungerade som minnen som mördaren kunde använda för att återskapa en del av den njutning han upplevt. Martin Vanger hade utvecklat denna egenhet genom att föra en dödsbok. Han hade noga katalogiserat och betygsatt sina offer. Han hade kommenterat och beskrivit deras lidanden. Han hade dokumenterat sitt mördande med videofilmer och fotografier.
Våldet och dödandet var målsättningen, men Lisbeth drog slutsatsen att det i själva verket var jakten som var Martin Vangers huvudsakliga intresse. I sin laptop hade han skapat en databas med register över hundratals kvinnor. Där fanns anställda inom Vangerkoncernen, servitriser på restauranger han brukade besöka, receptionister på hotell, personal på Försäkringskassan, sekreterare hos affärsbekanta och mängder av andra kvinnor. Det tycktes som om Martin Vanger registrerade och kartlade i stort sett varje kvinna han kom i kontakt med.
Martin Vanger hade bara mördat en bråkdel av dessa kvinnor, men alla kvinnor i hans närhet var potentiella offer som han bokförde och granskade. Kartläggningen hade karaktären av passionerad hobbyverksamhet, som han måste ha ägnat oräkneliga timmar åt.
Är hon gift eller ensamstående? Har hon barn och familj? Var arbetar hon? Var bor hon? Vilken bil kör hon? Vad har hon för utbildning? Hårfärg? Hudfärg? Kroppsform?
Lisbeth drog slutsatsen att insamlandet av personuppgifter om potentiella offer måste ha varit ett betydande inslag i Martin Vangers sexuella fantasier. Han var i första hand en stalker och i andra hand en mördare.
När Lisbeth hade läst färdigt upptäckte hon ett litet kuvert i en av pärmarna. Hon pillrade ut två tummade och bleknade polaroidbilder. På den första bilden satt en mörkhårig flicka vid ett bord. Flickan hade mörka byxor och bar överkropp med små toppiga bröst. Hon vände ansiktet bort från kameran och var på väg att höja en arm som avvärjande skydd, ungefär som om fotografen plötsligt hade överraskat henne med att lyfta kameran. På den andra bilden var hon även naken på underkroppen. Hon låg på mage på en säng med blått överkast. Ansiktet var fortfarande vänt bort från kameran.
Lisbeth stoppade kuvertet med bilderna i fickan på sin jacka. Därefter bar hon bort pärmarna till järnspisen och repade eld på en tändsticka. När hon eldat färdigt rörde hon om i askan. Det ösregnade fortfarande då hon gick en kort promenad och diskret dumpade Martin Vangers laptop i vattnet under bron.
När Dirch Frode ryckte upp dörren klockan halv åtta på morgonen satt Lisbeth vid köksbordet och rökte en cigarett och drack kaffe. Frode var askgrå i ansiktet och såg ut som om han hade fått ett brutalt uppvaknande.
”Var är Mikael?” frågade han.
”Han sover fortfarande.”
Dirch Frode slog sig ned på en köksstol. Lisbeth hällde upp kaffe och sköt över en kopp till honom.
”Martin… Jag fick just veta att Martin körde ihjäl sig i natt.”
”Trist”, sa Lisbeth Salander och tog en klunk kaffe.
Dirch Frode höjde blicken. Först stirrade han oförstående på henne. Sedan vidgades hans ögon.
”Vad…?”
”Han krockade. Så förargligt.”
”Vet du vad som hände?”
”Han styrde bilen rakt in i fronten på en lastbil. Han begick självmord. Pressen, stressen och ett vacklande finansimperium blev för mycket för honom. Åtminstone är det vad jag misstänker kommer att stå på löpsedlarna.”
Dirch Frode såg ut som om han skulle få en hjärnblödning. Han reste sig hastigt och gick till sovrummet och öppnade dörren.
”Låt honom sova”, sa Lisbeth skarpt.
Frode tittade på den sovande figuren. Han såg blåmärken i ansiktet och blodutgjutningar på överkroppen. Sedan såg han det flammande strecket där strypsnaran hade suttit. Lisbeth rörde vid hans arm och drog igen dörren. Frode backade tillbaka och sjönk långsamt ned i kökssoffan.
Lisbeth Salander berättade kortfattat vad som hade hänt under natten. Hon gav en utförlig beskrivning av hur Martin Vangers skräckkammare sett ut och hur hon hade hittat Mikael i en strypsnara, med verkställande direktören för Vangerkoncernen stående framför honom. Hon berättade vad hon hade hittat i koncernens arkiv under gårdagen och hur hon länkade Martins pappa till åtminstone sju kvinnomord.
Dirch Frode avbröt henne inte en enda gång. När hon slutade tala satt han stum i flera minuter innan han häftigt andades ut och långsamt skakade på huvudet.
”Vad ska vi ta oss till?”
”Det är inte mitt problem”, svarade Lisbeth med uttryckslös röst.
”Men…”
”Som jag ser det har jag aldrig satt min fot i Hedestad.”
”Jag förstår inte.”
”Jag vill under inga omständigheter förekomma i någon polisrapport. Jag existerar inte i det här sammanhanget. Om mitt namn nämns i samband med den här historien så kommer jag att förneka att jag har varit här och jag kommer inte att besvara en enda fråga.”
Dirch Frode såg forskande på henne.
”Jag förstår inte.”
”Du behöver inte förstå.”
”Vad ska jag göra då?”
”Det bestämmer du själv, bara du lämnar mig och Mikael utanför.”
Dirch Frode var likblek.
”Se det så här: det enda du vet är att Martin Vanger omkommit i en trafikolycka. Du har ingen aning om att han också är en galen mördare och du har aldrig hört talas om rummet som finns i hans källare.”
Hon lade nyckeln på bordet mellan dem.
”Du har tid på dig till dess att någon ska städa ur Martins källare och upptäcker rummet. Det kanske dröjer ett tag.”
”Vi måste gå till polisen med det här.”
”Inte vi. Du kan gå till polisen om du vill. Det är ditt beslut.”
”Det kan inte tystas ned.”
”Jag föreslår inte att det ska tystas ned utan att du ska lämna mig och Mikael utanför. När du upptäcker rummet så drar du dina egna slutsatser och bestämmer själv vem du vill berätta för.”
”Om det du säger är sant så betyder det att Martin har kidnappat och mördat kvinnor… det måste finnas familjer som är förtvivlade över att de inte vet var deras barn finns. Vi kan inte bara…”
”Det är riktigt. Men det finns ett problem. Kropparna är borta. Kanske hittar du pass eller id-kort i någon låda. Möjligen kan några av offren identifieras från videofilmerna. Men du behöver inte fatta ett beslut i dag. Tänk igenom saken.”
Dirch Frode såg panikslagen ut.
”Åh herregud. Det här blir dödsstöten för koncernen. Hur många familjer kommer att bli arbetslösa om det kommer ut att Martin…”
Frode vaggade fram och tillbaka, ställd inför ett moraliskt dilemma.
”Det är en aspekt. Jag antar att Isabella Vanger ärver sin son. Jag tror inte att det är lämpligt om hon blir den första som informeras om Martins hobby.”
”Jag måste gå och titta…”
”Jag tycker att du ska hålla dig borta från det där rummet i dag”, sa Lisbeth skarpt. ”Du har mängder av bestyr. Du måste åka och informera Henrik, och du måste sammankalla styrelsen till extra möte och göra vad det nu är ni skulle ha gjort om er vd hade omkommit under helt normala omständigheter.”
Dirch Frode begrundade hennes ord. Hans hjärta bultade. Han var den gamle advokaten och problemlösaren som förväntades ha en plan färdig för att möta varje hinder och han kände sig enbart handlingsförlamad. Han insåg plötsligt att han satt och tog emot instruktioner från en ung flicka. På något sätt hade hon tagit kontrollen över situationen och kom med de riktlinjer som han själv inte kunde formulera.