”Vill du ha kaffe?” hade hon frågat. Hon hade dragit igen dörren och räckt honom en mugg från espressomaskinen i lunchrummet. Han hade stumt tagit emot muggen och känt både lättnad och rädsla när hon hade petat igen dörren med foten och slagit sig ned i besöksstolen och tittat honom rakt i ögonen. Därefter hade hon ställt den förbjudna frågan på ett sätt som varken kunde skämtas bort eller undvikas.
”Dragan, är du kåt på mig?”
Armanskij hade suttit som paralyserad medan han desperat funderat på hur han skulle svara. Hans första impuls hade varit att förorättat förneka allt. Sedan hade han sett hennes blick och insett att hon för första gången någonsin ställt en personlig fråga. Den var allvarligt menad och om han försökte skämta bort den skulle hon uppfatta det som en personlig förolämpning. Hon ville prata med honom och han undrade hur länge hon hade mobiliserat mod för att ställa frågan. Han hade långsamt lagt ned sin penna och lutat sig bakåt i stolen. Slutligen hade han slappnat av.
”Vad får dig att tro det”, frågade han.
”Sättet du tittar på mig, och sättet du inte tittar på mig. Och de gånger du varit på väg att sträcka ut handen och röra vid mig men hejdat dig.”
Han log plötsligt mot henne.
”Jag har en känsla av att du skulle bita av mig handen om jag lade ett finger på dig.”
Hon log inte. Hon väntade.
”Lisbeth, jag är din chef och även om jag var attraherad av dig så skulle jag aldrig göra något av det.”
Hon väntade fortfarande.
”Oss emellan — ja, det har funnits tillfällen då jag har känt mig dragen till dig. Jag kan inte förklara det, men så är det. Av någon anledning som jag själv inte begriper tycker jag väldigt mycket om dig. Men jag är inte kåt på dig.”
”Bra. För det kommer aldrig att hända.”
Armanskij hade plötsligt skrattat. Salander hade för första gången sagt något personligt till honom, även om det var det mest negativa besked en man kunde tänkas få. Han försökte hitta lämpliga ord.
”Lisbeth, jag förstår att du inte är intresserad av en gubbe på femtio plus.”
”Jag är inte intresserad av en gubbe på femtio plus som är min chef.” Hon hade hållit upp en hand. ”Vänta, låt mig prata. Du är ibland korkad och irriterande byråkratisk men du är faktiskt också en attraktiv man och… jag kan också känna mig… Men du är min chef och jag har träffat din fru och jag vill behålla jobbet hos dig och det mest korkade jag skulle kunna göra är att strula med dig.”
Armanskij satt tyst och vågade knappt andas.
”Jag är inte omedveten om vad du gjort för mig och jag är inte otacksam. Jag uppskattar att du faktiskt visade dig vara större än dina fördomar och har gett mig en chans här. Men jag vill inte ha dig som min älskare och du är inte min farsa.”
Hon tystnade. Efter en stund suckade Armanskij hjälplöst. ”Vad vill du egentligen ha mig till?”
”Jag vill fortsätta att jobba för dig. Om det är okej med dig.”
Han hade nickat och därefter svarat henne så ärligt som han förmådde. ”Jag vill väldigt gärna att du arbetar för mig. Men jag vill också att du känner någon form av vänskap och förtroende för mig.”
Hon nickade.
”Du är inte en människa som uppmuntrar till vänskap”, hade han plötsligt kastat fram. Hon hade mulnat en aning men han fortsatte obevekligt. ”Jag har förstått att du inte vill att någon lägger sig i ditt liv och jag ska försöka att inte göra det. Men är det okej om jag fortsätter att tycka om dig?”
Salander hade funderat en lång stund. Sedan hade hon svarat med att resa sig, gå runt bordet och ge honom en kram. Han hade blivit totalt överrumplad. Först när hon släppte honom fattade han tag i hennes hand.
”Kan vi vara vänner?” frågade han.
Hon nickade en gång.
Det var den enda gång hon visat honom någon ömhet, och den enda gång hon överhuvudtaget rört vid honom. Det var ett ögonblick som Armanskij mindes med värme.
Fortfarande efter fyra år hade hon knappt avslöjat någonting om sitt privatliv eller sin bakgrund för Armanskij. Han hade vid ett tillfälle tillämpat sina egna kunskaper i pundandets konst på henne. Han hade också haft ett långt samtal med advokat Holger Palmgren — som inte tycktes förvånad över att se honom — och det han slutligen fått reda på bidrog inte till att öka hans förtroende för henne. Han hade aldrig med ett ord diskuterat saken med henne eller låtit henne förstå att han snokat i hennes privatliv. Istället dolde han sin oro och ökade sin vaksamhet.
Innan den märkliga kvällen var över hade Salander och Armanskij träffat en överenskommelse. I framtiden skulle hon göra researchuppdrag åt honom på frilansbasis. Hon fick en liten garanterad månadsinkomst, vare sig hon gjorde uppdrag eller inte; de verkliga inkomsterna låg i att hon kunde debitera honom per uppdrag. Hon fick arbeta efter eget huvud, i gengäld förband hon sig att aldrig göra något som kunde genera honom eller skandalisera Milton Security.
För Armanskij var det en praktisk lösning som gynnade både honom, företaget och Salander själv. Han reducerade den besvärliga PU-avdelningen till en enda fast anställd, en äldre medarbetare som gjorde anständiga rutinjobb och skötte kreditupplysningar. Alla krångliga, tveksamma uppdrag överlät han till Salander och enstaka andra frilansare som — om det verkligen strulade till sig — i praktiken var utomstående egenföretagare som Milton Security inte hade något egentligt ansvar för. Eftersom han ofta anlitade henne fick hon en anständig lön. Den hade kunnat vara väsentligt högre, men hon arbetade bara när hon hade lust och hennes attityd var att om Armanskij inte gillade det så fick han ge henne sparken.
Armanskij accepterade henne som hon var, men hon fick inte träffa kunderna. Undantagen från den regeln var sällsynta och dagens ärende var dessvärre ett sådant.
Lisbeth Salander var för dagen klädd i en svart t-tröja med en bild på ET med huggtänder och texten I am also an alien. Hon hade en svart kjol som var trasig i fållen, en sliten svart midjekort skinnjacka, nitbälte, kraftiga Doc Marten-kängor och tvärrandiga grön-röda knästrumpor. Hon hade lagt på makeup i en färgskala som antydde att hon möjligen var färgblind. Hon var med andra ord ovanligt prydlig.
Armanskij suckade och flyttade blicken till den tredje personen i rummet — den konservativt klädde gästen med de tjocka glasögonen. Advokat Dirch Frode var sextioåtta år gammal och hade insisterat på att personligen få träffa och kunna ställa frågor till den medarbetare som sammanställt rapporten. Armanskij hade försökt avstyra mötet med undanflykter, såsom att Salander var förkyld, på resa och begravd i annat arbete. Frode hade lättsinnigt svarat att det gjorde ingenting — det var inget brådskande ärende och han kunde gott och väl vänta i några dagar. Armanskij hade svurit för sig själv men till sist fanns ingen annan utväg än att sammanföra dem, och nu satt advokat Frode och plirade på Lisbeth Salander med uppenbar fascination. Salander blängde tillbaka med en min som inte antydde några varmare känslor.
Armanskij suckade ytterligare en gång och tittade på den mapp som hon hade lagt på hans skrivbord med titeln CARL MIKAEL BLOMKVIST. Namnet följdes av ett personnummer, prydligt textat på omslaget. Han uttalade namnet högt. Advokat Frode väcktes ur sin förtrollning och vände blicken mot Armanskij.
”Så vad kan ni berätta om Mikael Blomkvist”, frågade han.
”Det här är alltså fröken Salander, som författat rapporten.” Armanskij tvekade en sekund och fortsatte sedan med ett leende som var avsett att vara förtroligt men som framstod som hjälplöst urskuldande: ”Låt dig inte förledas av hennes ungdom. Hon är vår absolut bästa researcher.”