Mikael nickade. ”Med avsikt. Din släkt vill inte att jag ska visa mig här, men i dag är alla hos Isabella.”
”Stackars Martin”, sa Henrik.
”Henrik. Du gav mig i uppdrag att gräva fram sanningen om vad som hände med Harriet. Hade du förväntat dig att sanningen skulle vara smärtfri?”
Den gamle såg på honom. Sedan vidgades hans ögon.
”Martin?”
”Han är en del av storyn.”
Henrik Vanger blundade.
”Nu har jag en fråga till dig.”
”Vad?”
”Vill du fortfarande veta vad som hände? Även om det kommer att göra ont och även om sanningen är värre än du föreställt dig?”
Henrik Vanger såg länge på Mikael. Sedan nickade han.
”Jag vill veta. Det var hela poängen med ditt uppdrag.”
”Okej. Jag tror att jag vet vad som hände med Harriet. Men det saknas en sista pusselbit innan jag är klar.”
”Berätta.”
”Nej. Inte i dag. Det jag vill att du ska göra nu är att fortsätta att vila. Doktorn säger att krisen är över och att du håller på att tillfriskna.”
”Behandla mig inte som ett barn.”
”Jag är inte i hamn ännu. Just nu har jag bara en gissning. Jag ska ge mig ut och försöka hitta den sista pusselbiten. Nästa gång jag dyker upp kommer jag att berätta hela historien. Det kan dröja en liten tid. Men jag vill att du ska veta att jag kommer tillbaka och att du ska få veta sanningen.”
Lisbeth drog en presenning över motorcykeln, lämnade den på skuggsidan av stugan och satte sig med Mikael i hans lånade bil. Åskvädret hade återvänt med förnyad styrka och strax söder om Gävle drabbades de av ett så kraftigt skyfall att Mikael knappt kunde se vägen framför sig. Han tog det säkra före det osäkra och styrde in till en bensinmack. De drack kaffe medan de väntade på att det skulle lätta, och var framme i Stockholm först vid sjutiden på kvällen. Mikael gav Lisbeth portkoden till sin bostad och släppte av henne vid T-centralen. Hans lägenhet kändes främmande då han klev in genom dörren.
Han dammsög och torkade rent medan Lisbeth gjorde ett ärende till Plague i Sundbyberg. Hon knackade på hos Mikael vid midnatt och ägnade tio minuter åt att noga granska varje vinkel och vrå i lägenheten. Därefter stod hon en lång stund vid fönstren och betraktade utsikten mot Slussen.
Sovavdelningen skärmades av med en länga fristående garderober och bokhyllor från Ikea. De klädde av sig och sov några timmar.
Vid tolvtiden nästa dag landade de på Gatwick i London. De möttes av regn. Mikael hade bokat rum på Hotel James vid Hyde Park, ett utmärkt hotell i jämförelse med alla ruckel i Bayswater som han alltid hamnat på vid tidigare Londonbesök. Räkningen gick på Dirch Frodes löpande utgiftskonto.
Klockan fem på eftermiddagen stod de i baren när en man i trettioårsåldern kom fram till dem. Han var nästan skallig, hade ett blont skägg och var klädd i för stor kavaj, jeans och seglarskor.
”Wasp?” frågade han.
”Trinity?” undrade hon. De nickade till varandra. Han frågade inte vad Mikael hette.
Trinitys partner presenterades som Bob the Dog. Han väntade i en gammal Volkswagen skåpbil runt hörnet. De klev in genom skjutdörrarna och satte sig på väggfasta vippstolar. Medan Bob navigerade genom Londontrafiken diskuterade Wasp och Trinity.
”Plague sa att det handlade om ett crash-bang job.”
”Telefonavlyssning och koll på e-posten i en dator. Det kan gå väldigt snabbt eller ta ett par dagar, beroende på hur mycket press han sätter in.” Lisbeth vinkade med tummen mot Mikael. ”Klarar ni av det?”
”Har hundar loppor?” svarade Trinity.
Anita Vanger bodde i ett litet radhus i den prydliga förorten St. Albans, en dryg timmes bilfärd norrut. Från skåpbilen kunde de se henne komma hem och låsa upp dörren vid sju på kvällen. De väntade till dess att hon hade duschat, ätit en bit mat och satt framför TV:n innan Mikael ringde på dörren.
En nästan identisk kopia av Cecilia Vanger öppnade, med ansiktet i ett artigt frågetecken.
”Hej Anita. Jag heter Mikael Blomkvist. Henrik Vanger har bett mig hälsa på dig. Jag antar att du har hört nyheterna om Martin.”
Hennes ansikte växlade från förvåning till vaksamhet. Så fort hon hörde namnet visste hon exakt vem Mikael Blomkvist var. Hon hade haft kontakt med Cecilia Vanger, som sannolikt gett uttryck för en viss irritation gentemot Mikael. Men Henrik Vangers namn innebar att hon var tvungen att öppna dörren. Hon bjöd Mikael att slå sig ned i vardagsrummet. Han såg sig omkring. Anita Vangers hem var smakfullt möblerat av en person som hade pengar och yrkesliv men som inte gjorde så mycket väsen av sig. Han noterade ett signerat grafiskt blad av Anders Zorn ovanför en öppen spis som byggts om till gaselement.
”Förlåt att jag besvärar dig så här oväntat, men jag var ändå i London och har försökt ringa dig under dagen.”
”Jag förstår. Vad gäller det?” Rösten var defensiv.
”Tänker du åka till begravningen?”
”Nej, jag och Martin stod inte varandra nära och jag kan inte komma ifrån.”
Mikael nickade. Anita Vanger hade i görligaste mån hållit sig borta från Hedestad i trettio år. Sedan hennes far flyttat tillbaka till Hedebyön hade hon knappt satt sin fot där.
”Jag vill veta vad som hände med Harriet Vanger. Det är dags för sanningen.”
”Harriet? Jag förstår inte vad du menar.”
Mikael log åt hennes spelade förvåning.
”Du var Harriets närmaste vän i familjen. Det var dig hon vände sig till med sin fasansfulla berättelse.”
”Du är inte riktigt klok”, sa Anita Vanger.
”Det har du förmodligen rätt i”, sa Mikael med lätt röst. ”Anita, du var i Harriets rum den där dagen. Jag har bildbevis. Om några dagar kommer jag att rapportera till Henrik och sedan får han ta det därifrån. Varför inte berätta för mig vad som hände?”
Anita Vanger reste sig.
”Lämna mitt hus omedelbart.”
Mikael reste sig.
”Okej, men förr eller senare måste du prata med mig.”
”Jag har inget att säga till dig.”
”Martin är död”, sa Mikael med eftertryck. ”Du har aldrig tyckt om Martin. Jag tror att du flyttade till London inte bara för att slippa träffa din pappa utan också för att inte behöva träffa Martin. Det betyder att du också visste, och den enda som kunde ha berättat var Harriet. Frågan är bara vad du gjorde med din kunskap.”
Anita Vanger smällde igen dörren framför näsan på Mikael.
Lisbeth Salander log belåtet mot Mikael medan hon befriade honom från mikrofonen han hade under skjortan.
”Hon lyfte telefonluren inom trettio sekunder efter att hon hade stängt dörren”, sa Lisbeth.
”Landsnumret är Australien”, rapporterade Trinity och släppte hörlurarna på det lilla arbetsbordet i skåpbilen. ”Jag måste kolla vad det är för area code.” Han knappade på sin laptop.
”Okej, hon ringde följande nummer, som går till en telefon i en ort som heter Tennant Creek, norr om Alice Springs i Northern Territory. Vill du höra samtalet?”
Mikael nickade. ”Vad är klockan i Australien nu?”
”Ungefär fem på morgonen.” Trinity startade digitalspelaren och kopplade på en högtalare. Mikael kunde höra åtta ringsignaler gå fram innan någon lyfte luren. Samtalet fördes på engelska.
”Hej. Det är jag.”
”Umm, jag är visserligen morgonpigg men…”
”Jag hade tänkt ringa i går… Martin är död. Han körde ihjäl sig i förrgår.”
Tystnad. Därefter något som lät som en harkling men som kunde tolkas som ”Bra”.