Lisbeth Salander tittade plötsligt upp från sin dator. Hennes röst var otäckt len då hon vände sig till Dirch Frode.
”Är det ingen av er i koncernen som tänker försöka muta mig?”
Frode såg häpen ut. Han hade än en gång lyckats ignorera hennes existens.
”Om Martin Vanger hade levt i det här ögonblicket skulle jag ha hängt ut honom”, fortsatte hon. ”Vilken överenskommelse Mikael än gjort med er skulle jag ha skickat varenda detalj om honom till närmaste kvällstidning. Och om jag hade kunnat skulle jag ha plockat ned honom i hans egen tortyrhåla och spänt fast honom på det där bordet och stuckit nålar genom pungen på honom. Men han är död.”
Hon vände sig till Mikael.
”Jag är nöjd med lösningen. Ingenting vi gör kan reparera den skada som Martin Vanger tillfogade sina offer. Däremot har en intressant situation uppstått. Du befinner dig i den positionen att du kan fortsätta att skada oskyldiga kvinnor — inte minst den där Harriet som du så varmt försvarade i bilen på vägen upp. Så min fråga till dig är vad som är värst — att Martin Vanger våldtog henne ute i stugan eller att du gör det på löpsedlarna? Där har du ett prydligt dilemma. Kanske kan Journalistförbundets etiska nämnd ge dig vägledning.”
Hon gjorde en paus. Mikael kunde plötsligt inte möta Lisbeth Salanders blick. Han stirrade ned i bordet.
”Men jag är inte journalist”, sa hon till sist.
”Vad vill du ha”, frågade Dirch Frode.
”Martin videofilmade sina offer. Jag vill att ni försöker identifiera så många ni kan och ser till att deras familjer får en lämplig kompensation. Och sedan vill jag att Vangerkoncernen lämnar en donation på två miljoner kronor årligen och för all framtid till ROKS, Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige.”
Dirch Frode övervägde prislappen i någon minut. Sedan nickade han.
”Kan du leva med det, Mikael?” frågade Lisbeth.
Mikael kände sig plötsligt förtvivlad. Hela sitt yrkesverksamma liv hade han ägnat sig åt att avslöja sådant som andra försökte dölja och hans moral förbjöd honom att bli delaktig i att mörka de fruktansvärda brott som begåtts i Martin Vangers källare. Hans arbetsbeskrivning bestod just i att avslöja det han visste. Han var den som kritiserade sina kollegor för att inte berätta sanningen. Ändå satt han här och diskuterade den mest makabra cover up han någonsin hört talas om.
Han satt tyst en lång stund. Sedan nickade han också.
”Då så.” Dirch Frode vände sig till Mikael. ”Vad gäller Henriks erbjudande om ekonomisk kompensation…”
”Så kan han stoppa upp den i häcken”, sa Mikael. ”Dirch, jag vill att du går nu. Jag förstår din belägenhet men just nu är jag så arg på dig, Henrik och Harriet att om du stannar kvar så kommer vi att bli ovänner.”
Dirch Frode satt kvar vid köksbordet och gjorde ingen min av att resa sig.
”Jag kan inte gå än”, sa Dirch Frode. ”Jag är inte klar. Jag har ytterligare ett besked att framföra som du inte kommer att tycka om. Henrik insisterar på att jag berättar i kväll. Du kan åka upp till sjukhuset och hudflänga honom i morgon om du vill.”
Mikael lyfte långsamt blicken och såg honom i ögonen.
”Det här är nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv”, sa Dirch Frode. ”Men jag tror att endast total ärlighet och alla kort på bordet kan rädda situationen nu.”
”Vad?”
”När Henrik övertalade dig att ta jobbet i julas så trodde varken han eller jag att det skulle leda fram till något. Det var precis som han sa — han ville göra ett sista försök. Han hade noga analyserat din belägenhet, inte minst med hjälp av den rapport som fröken Salander satte ihop. Han spelade på din isolering, han erbjöd bra betalt och han använde rätt bete.”
”Wennerström”, sa Mikael.
Frode nickade.
”Ni bluffade?”
”Nej.”
Lisbeth Salander höjde intresserat ett ögonbryn.
”Henrik kommer att uppfylla allt han lovade”, sa Dirch Frode. ”Han ställer upp på en intervju och går ut offentligt med ett frontalangrepp på Wennerström. Du kan få alla detaljer senare, men i grova drag är saken den att då Hans-Erik Wennerström var knuten till Vangerkoncernens finansavdelning använde han flera miljoner i valutaspekulation. Det här var långt innan valutaklipp blev ett riktigt fenomen. Han gjorde detta utan befogenhet och utan att inhämta tillstånd från koncernledningen. Affärerna gick uselt och han satt plötsligt med en förlust på 7 miljoner kronor som han försökte täcka dels genom att fiffla med bokföringen, dels genom att spekulera ännu hårdare. Han blev ertappad och fick sparken.”
”Gjorde han någon personlig vinning?”
”Ja, han snodde ungefär en halv miljon kronor, som ironiskt nog blev grundplåten i Wennerstroem Group. Allt detta har vi dokumenterat. Du får använda informationen hur du vill och Henrik kommer att backa upp påståendena offentligt. Men…”
”Men informationen är värdelös”, sa Mikael och drämde handflatan i köksbordet.
Dirch Frode nickade.
”Det hände för trettio år sedan och är ett avslutat kapitel”, sa Mikael.
”Du får en bekräftelse på att Wennerström är en fifflare.”
”Det kommer att irritera Wennerström att det kommer ut, men det skadar honom inte mer än ett skott från ett ärtrör. Han kommer att rycka på axlarna och blanda bort korten genom att skicka ut ett pressmeddelande om att Henrik Vanger är en gammal stöt som försöker ta över någon affär från honom och sedan kommer att påstå att han i själva verket handlade på order av Henrik. Även om han inte kan bevisa sin oskuld kan han lägga ut tillräckligt med dimridåer för att historien ska kunna avfärdas med en axelryckning.”
Dirch Frode såg olycklig ut.
”Ni blåste mig”, sa Mikael till sist.
”Mikael… det var inte vår avsikt.”
”Mitt eget fel. Jag grep efter halmstrån och borde ha insett att det var något sådant.” Han skrattade plötsligt kort. ”Henrik är en gammal haj. Han sålde en produkt och sa det jag ville höra.”
Mikael reste sig och gick fram till diskbänken. Han vände sig mot Frode och sammanfattade sina känslor med ett enda ord.
”Försvinn.”
”Mikael… jag beklagar att…”
”Dirch. Gå.”
Lisbeth Salander visste inte om hon skulle gå fram till Mikael eller om hon skulle lämna honom i fred. Han löste problemet genom att utan ett ord plötsligt ta sin jacka och smälla igen ytterdörren efter sig.
I mer än en timme vankade hon fram och tillbaka i köket. Hon kände sig så illa till mods att hon plockade undan porslin och diskade — en uppgift som hon annars brukade lämna till Mikael. Då och då gick hon fram till fönstret och spanade efter honom. Till sist blev hon så orolig att hon satte på sig sin skinnjacka och gick ut för att söka efter honom.
Hon vandrade först ned till småbåtshamnen, där lampor fortfarande lyste i stugorna, men ingen Mikael syntes till. Hon följde stigen längs vattnet där de brukade ta kvällspromenader. Martin Vangers hus var mörkt och kändes redan obebott. Hon gick ut till stenarna på udden där hon och Mikael tidigare hade suttit och gick sedan tillbaka hem. Han hade ännu inte kommit tillbaka.
Lisbeth gick upp till kyrkan. Fortfarande ingen Mikael. Hon stod villrådig en stund och undrade vad hon skulle göra. Sedan gick hon tillbaka till sin motorcykel och hämtade en ficklampa från sadelväskan och gav sig iväg längs vattnet igen. Det tog henne en stund att snirkla sig fram på den halvt övervuxna vägen, och ännu längre tid att hitta stigen ut till Gottfrieds stuga. Den dök plötsligt upp ur mörkret bakom några träd då hon nästan var framme vid den. Mikael syntes inte på verandan och dörren var låst.