Hon hade vänt åter mot byn då hon hejdade sig och gick tillbaka och ända ut på udden. Plötsligt såg hon Mikaels siluett i mörkret ute på bryggan där Harriet Vanger hade dränkt sin pappa. Då först andades hon ut.
Han hörde henne då hon kom ut på bryggan och vände sig om. Hon satte sig bredvid honom utan att säga någonting. Till sist bröt han tystnaden.
”Förlåt mig. Jag var bara tvungen att få vara i fred en stund.”
”Jag vet.”
Hon tände två cigaretter och gav honom den ena. Mikael tittade på henne. Lisbeth Salander var den mest asociala människa han någonsin träffat. Hon brukade ignorera varje försök från hans sida att prata om något personligt och hade aldrig tagit emot någon endaste sympatiyttring. Hon hade räddat hans liv och nu hade hon gett sig ut mitt i natten och letat rätt på honom ute i ingenstans. Han lade en arm runt henne.
”Nu vet jag vad jag har för prislapp. Vi har övergett de där tjejerna”, sa han. ”De kommer att tysta ned hela historien. Allt som finns i Martins källare kommer att försvinna.”
Lisbeth svarade inte.
”Erika hade rätt”, sa han. ”Jag hade gjort mera nytta om jag hade åkt till Spanien och haft sex med spanjorskor i en månad och sedan kommit hem och tagit itu med Wennerström. Nu har jag förlorat månader till ingen nytta.”
”Om du hade åkt till Spanien så skulle Martin Vanger fortfarande vara igång i sin källare.”
Tystnad. De satt tillsammans en lång stund innan han reste sig och föreslog att de skulle gå hem.
Mikael somnade före Lisbeth. Hon låg vaken och lyssnade till hans andetag. Efter en stund gick hon in i köket och kokade kaffe och satt i mörkret på kökssoffan och rökte flera cigaretter medan hon grubblade intensivt. Att Vanger och Frode skulle blåsa Mikael tog hon för givet. Det låg i deras natur. Men det var Mikaels problem och inte hennes. Eller hur?
Till sist fattade hon ett beslut. Hon fimpade och gick in till Mikael, tände sänglampan och ruskade honom tills han vaknade. Klockan var halv tre på morgonen.
”Vad?”
”Jag har en fråga. Sätt dig upp.”
Mikael satte sig upp och tittade sömndrucket på henne.
”När du blev åtalad — varför försvarade du dig inte?”
Mikael skakade på huvudet och mötte hennes blick. Han sneglade på klockan.
”Det är en lång historia, Lisbeth.”
”Berätta. Jag har tid.”
Han satt tyst en lång stund och övervägde vad han borde säga. Till sist bestämde han sig för sanningen.
”Jag hade inget försvar. Innehållet i artikeln var felaktigt.”
”När jag hackade din dator och läste din mailkorrespondens med Erika Berger fanns det gott om referenser till Wennerströmaffären, men ni diskuterade hela tiden praktiska detaljer om rättegången och ingenting om vad som egentligen hände. Berätta vad som gick på tok.”
”Lisbeth, jag kan inte släppa ut den verkliga storyn. Jag gick på en total blåsning. Jag och Erika är helt överens om att det skulle skada vår trovärdighet ännu mer om vi försökte berätta vad som verkligen hände.”
”Hörru Kalle Blomkvist, i går eftermiddag satt du och predikade något om vänskap och förtroende och vad det nu var. Jag tänker inte lägga ut storyn på nätet.”
Mikael protesterade några gånger. Han påminde Lisbeth om att klockan var mitt i natten och påstod att han inte orkade tänka på saken. Hon satt envist kvar ända tills han gav med sig. Han gick på toaletten och sköljde av sig i ansiktet och satte på kaffepannan igen. Sedan kom han tillbaka till sängen och berättade hur hans gamla skolkamrat Robert Lindberg hade väckt hans nyfikenhet i en gul Mälar-30 i gästhamnen i Arholma två år tidigare.
”Du menar att din kompis ljög?”
”Nej, inte alls. Han berättade exakt det han kände till och jag kunde verifiera vartenda ord i dokument från revisionen på SIB. Jag åkte till och med ned till Polen och fotograferade plåtskjulet där det stora Minosföretaget hade huserat. Och jag intervjuade flera av personerna som hade varit anställda på företaget. Alla sa exakt samma sak.”
”Jag förstår inte.”
Mikael suckade. Det dröjde innan han pratade igen.
”Jag hade en jävla bra story. Jag hade ännu inte konfronterat Wennerström själv, men storyn var vattentät och om jag hade publicerat i det ögonblicket skulle jag verkligen ha skakat om honom. Det skulle förmodligen inte ha gått till åtal för bedrägeri — affären hade redan godkänts av revisionen — men jag skulle ha skadat hans anseende.”
”Vad gick fel?”
”Någonstans på vägen hade någon snappat upp vad jag rotade i och Wennerström blev medveten om min existens. Och helt plötsligt började en jävla massa underliga saker hända. Först fick jag hotelser. Anonyma telefonsamtal från korttelefoner som inte gick att spåra. Erika fick också hotelser. Det var det vanliga dravlet, typ lägg ned annars ska vi spika upp dina bröst på en ladugårdsdörr och så vidare. Hon blev förstås jävligt irriterad.”
Han tog en cigarett av Lisbeth.
”Sedan hände en väldigt obehaglig grej. Sent en natt då jag lämnade redaktionen blev jag överfallen av två män som bara gick fram till mig och gav mig ett par råsopar. Jag var helt oförberedd och fick en fläskläpp och stöp i gatan. Jag kunde inte identifiera dem, men den ene såg ut som en gammal biker.”
”Okej.”
”Nu hade all den här uppvaktningen förstås bara effekten att Erika blev fly förbannad och jag blev tjurskallig. Vi skärpte säkerheten på Millennium. Problemet var bara att trakasserierna inte stod i proportion till innehållet i storyn. Vi kunde inte begripa varför allt detta hände.”
”Men den story du publicerade var något helt annat.”
”Exakt. Helt plötsligt gjorde vi ett genombrott. Vi fick en källa, en Deep Throat i Wennerströms krets. Den här källan var bokstavligen livrädd och vi fick bara möta honom på anonyma hotellrum. Han berättade att pengarna från Minosaffären hade använts till vapenaffärer i kriget i Jugoslavien. Wennerström hade gjort affärer med Ustasja. Inte nog med det, han kunde ge oss kopior på skriftliga dokument som bevis.”
”Ni trodde honom?”
”Han var skicklig. Han gav oss också tillräckligt med information för att leda oss till ytterligare en källa som kunde bekräfta storyn. Vi fick till och med en bild som visade hur en av Wennerströms närmaste medarbetare skakade hand med köparen. Det var ett detaljerat kanonmaterial och allting tycktes gå att bekräfta. Vi publicerade.”
”Och det var fejkat.”
”Det var fejk från början till slut”, bekräftade Mikael. ”Dokumenten var skickliga förfalskningar. Wennerströms advokat kunde till och med bevisa att bilden på Wennerströms underhuggare och Ustasjaledaren var ett montage — ett hopklipp av två olika bilder som tillverkats i PhotoShop.”
”Fascinerande”, sa Lisbeth Salander nyktert och nickade för sig själv.
”Eller hur. I efterhand var det lätt att se hur vi hade blivit manipulerade. Vår originalstory hade skadat Wennerström. Nu drunknade den i ett falsarium — den värsta mina jag någonsin hört talas om. Vi publicerade en story där Wennerström kunde plocka poäng efter poäng och bevisa sin oskuld. Och det var djävulskt skickligt gjort.”
”Ni kunde inte retirera och berätta sanningen. Ni hade inga som helst bevis för att Wennerström hade gjort falsariet.”
”Värre än så. Om vi hade försökt berätta sanningen och varit korkade nog att beskylla Wennerström för att ligga bakom skulle helt enkelt ingen ha trott oss. Det skulle ha sett ut som ett desperat försök att lägga skulden på en oskyldig industriledare. Vi skulle ha framstått som kompletta konspirationsteoretiker och stollar.”