”Jag förstår.”
”Wennerström var dubbelt garderad. Om fejken hade blivit känd skulle han ha kunnat påstå att det var någon av hans fiender som ville skandalisera honom. Och vi på Millennium skulle återigen ha förlorat all trovärdighet, eftersom vi gått på något som visade sig vara felaktigt.”
”Så du valde att inte försvara dig och ta ett fängelsestraff.”
”Jag förtjänade straffet”, sa Mikael med bitterhet i rösten. ”Jag hade gjort mig skyldig till ärekränkning. Nu vet du. Får jag sova nu?”
Mikael släckte lampan och slöt ögonen. Lisbeth lade sig bredvid. Hon låg tyst en stund.
”Wennerström är en gangster.”
”Jag vet det.”
”Nej, jag menar, jag vet att han är en gangster. Han jobbar med allt från ryska maffian till colombianska drogkarteller.”
”Vad menar du?”
”När jag lämnade min rapport till Frode gav han mig ett extrauppdrag. Han bad mig försöka ta reda på vad som egentligen hände i rättegången. Jag hade just börjat jobba med det då han ringde Armanskij och avbeställde jobbet.”
”Jaså.”
”Jag antar att de slopade undersökningen så fort du accepterade Henrik Vangers uppdrag. Då var det inte längre intressant.”
”Och?”
”Tja, jag gillar inte att lämna saker oavslutade. Jag hade några veckor… ledigt i våras när Armanskij inte hade några jobb till mig, så jag började gräva i Wennerström för skojs skull.”
Mikael satte sig upp och tände lampan och tittade på Lisbeth Salander. Han mötte hennes stora ögon. Hon såg faktiskt skuldmedveten ut.
”Fick du fram något?”
”Jag har hela hans hårddisk på min dator. Om du vill kan du få hur många bevis som helst på att han är en veritabel gangster.”
KAPITEL 28: Tisdag 29 juli — Fredag 24 oktober
Mikael Blomkvist hade hängt över hennes datautskrifter i tre dagar — kartonger med papper. Problemet var att detaljerna hela tiden ändrades. En optionsaffär i London. En valutaaffär i Paris genom ombud. Ett brevlådeföretag i Gibraltar. En plötslig fördubbling på ett konto på Chase Manhattan Bank i New York.
Och så de förbryllande frågetecknen: ett handelsbolag med 200 000 kronor på ett orört konto registrerat fem år tidigare i Santiago, Chile — ett av närmare trettio liknande företag i tolv olika länder — och inte en antydan om vilken verksamhet som man bedrev. Vilande bolag? I väntan på vad? Frontföretag för en annan verksamhet? Datorn gav inga svar på sådant som Wennerström hade i sitt huvud och som kanske var självklart för honom och därmed aldrig formulerades i ett elektroniskt dokument.
Salander var övertygad om att flertalet sådana frågor aldrig skulle kunna besvaras. De kunde se budskapet, men utan en nyckel skulle de inte kunna tolka betydelsen. Wennerströms imperium var som en lök där lager efter lager skalades av; en labyrint av företag som ägde varandra. Bolag, konton, fonder, värdepapper. De konstaterade att ingen — inte ens Wennerström själv — kunde ha total överblick. Wennerströms imperium hade ett eget liv.
Det fanns ett mönster, eller åtminstone en antydan till mönster. En labyrint av företag som ägde varandra. Wennerströms imperium var värderat till det befängda spektret mellan 100 och 400 miljarder kronor. Beroende på vem man frågade och hur man räknade. Men om företagen äger varandras tillgångar — vad blir då värdet av företagen?
När hon frågade tittade Mikael Blomkvist på henne med ett plågat ansiktsuttryck.
”Det där är esoterika”, svarade han och återgick till att sortera banktillgodohavanden.
De hade brådstörtat lämnat Hedebyön tidigt på morgonen när Lisbeth Salander släppt den bomb som nu uppslukade all vaken tid för Mikael Blomkvist. De hade åkt direkt hem till Lisbeth och tillbringat två dygn framför hennes dator medan hon guidat honom genom Wennerströms universum. Han hade många frågor. En av dessa var av ren nyfikenhet.
”Lisbeth, hur kan du praktiskt taget styra hans dator?”
”Det är en liten uppfinning min kollega Plague har gjort. Wennerström har en IBM laptop som han jobbar på, både hemma och på sitt kontor. Det betyder att all information finns på en enda hårddisk. Han har bredband i sin fastighet hemma. Plague har uppfunnit en sorts manschett som man knäpper runt själva bredbandskabeln och som jag testar åt honom; allting som Wennerström ser registreras av manschetten, som sänder informationen vidare till en server någonstans.”
”Har han ingen brandvägg?”
Lisbeth log.
”Jodå, han har en brandvägg. Men poängen är att manschetten också fungerar som en sorts brandvägg. Det tar en stund att hacka datorn på det här sättet. Säg att Wennerström får ett e-mail; det går först till Plagues manschett och kan läsas av oss innan det ens passerat hans brandvägg. Men det finurliga är att mailet skrivs om och det läggs till en källkod på några byte. Det här upprepas varje gång han laddar ned något till sin dator. Bilder är ännu bättre. Han surfar väldigt mycket på nätet. Varje gång han plockar hem en porrbild eller öppnar en ny hemsida lägger vi till några rader källkod. Efter ett tag, några timmar eller dagar beroende på hur mycket han använder datorn, har Wennerström laddat hem ett helt program på ungefär tre megabyte där varje bit fogas till nästa bit.”
”Och?”
”När de sista bitarna kommer på plats integreras programmet med hans Internetprogram. Han upplever det som att hans dator hänger sig och han måste göra en omstart. Under omstarten installeras en helt ny programvara. Han använder Microsoft Explorer. Nästa gång han startar Explorer startar han egentligen ett helt annat program, som ligger osynligt på hans desktop och ser ut och fungerar som Explorer, men som också gör en massa andra saker. Först tar det kontroll över hans brandvägg och ser till att allting verkar fungera. Sedan börjar det scanna av datorn och skickar bitar av information varje gång han klickar på musen då han surfar. Efter ett tag, återigen beroende på hur mycket han surfar, har vi ackumulerat en komplett spegel av innehållet på hans hårddisk på en server någonstans. Därmed är det dags för HT:n.”
”HT?”
”Sorry. Plague kallar det för HT. Hostile Takeover.”
”Jaha.”
”Det finurliga är vad som händer sedan. När strukturen är klar har Wennerström två kompletta hårddiskar, en på sin egen burk, en på vår server. Nästa gång han startar sin dator så startar han egentligen den speglade datorn. Han jobbar inte längre på sin egen dator utan i själva verket på vår server. Hans dator blir en aning långsammare, men det är knappt märkbart. Och när jag är uppkopplad till servern kan jag tappa hans dator i realtid. Varje gång Wennerström trycker på en tangent på sin dator ser jag det på min.”
”Jag antar att din kompis också är en hacker.”
”Det var han som ordnade avlyssningen i London. Han är en smula socialt inkompetent och träffar aldrig människor, men på nätet är han en legend.”
”Okej”, sa Mikael och log uppgivet mot henne. ”Fråga nummer två: Varför berättade du inte om Wennerström tidigare?”
”Du har aldrig frågat mig.”
”Och om jag aldrig hade frågat dig — ponera att jag aldrig träffat dig — så skulle du ha suttit på din kunskap om att Wennerström var en gangster medan Millennium gick i konkurs.”