”Det var ingen som hade bett mig avslöja Wennerström”, svarade Lisbeth med snusförnuftig röst.
”Men om?”
”Jag berättade ju”, svarade hon defensivt.
Mikael släppte ämnet.
Mikael var helt absorberad av det som fanns i Wennerströms dator. Lisbeth hade bränt ned innehållet i Wennerströms hårddisk — drygt fem gigabyte — på ett tiotal cd-skivor och kände sig som om hon mer eller mindre hade flyttat in i Mikaels lägenhet. Hon väntade tålmodigt och besvarade de frågor han hela tiden ställde.
”Jag begriper inte hur han kan vara så djävulskt korkad att han samlar allt material om sin smutsiga byk på en hårddisk”, sa Mikael. ”Om det någonsin hamnar hos polisen…”
”Folk är inte rationella. Min gissning är att han helt enkelt inte tror att polisen någonsin skulle få för sig att ta hans dator i beslag.”
”Höjd över alla misstankar. Jag håller med om att han är en arrogant skitstövel, men han måste ju ha säkerhetskonsulter omkring sig som talar om hur han ska hantera sin dator. Det finns material i datorn som sträcker sig så långt tillbaka i tiden som till 1993.”
”Datorn är rätt ny. Den tillverkades för ett år sedan, men han tycks ha överfört all gammal korrespondens och sånt till hårddisken istället för att lagra på cd-skivor. Men han använder i alla fall krypteringsprogram.”
”Vilket är helt värdelöst om du befinner dig inne i hans dator och läser av lösenorden varje gång han skriver in dem.”
När de hade varit tillbaka i Stockholm i fyra dagar ringde plötsligt Christer Malm på Mikaels mobil och väckte honom vid tretiden på natten.
”Henry Cortez var ute på krogen med en väninna i kväll.”
”Jaha”, svarade Mikael sömndrucket.
”På väg hem hamnade de på Centralens krog.”
”Det är inget bra ställe att förföra på.”
”Lyssna. Janne Dahlman har semester. Henry upptäckte plötsligt honom vid ett bord i sällskap med en annan man.”
”Och?”
”Henry kände igen sällskapet från hans byline. Krister Söder.”
”Jag tycker mig känna igen namnet, men…”
”Han jobbar på Finansmagasinet Monopol som ägs av Wennerströmgruppen”, fortsatte Malm.
Mikael satte sig upp i sängen.
”Är du kvar?”
”Jag är kvar. Det behöver inte betyda något. Söder är en vanlig journalist och kan vara en gammal kompis till Dahlman.”
”Okej, jag är paranoid. För tre månader sedan köpte Millennium ett reportage av en frilans. Veckan innan vi skulle publicera körde Söder ett nästan identiskt avslöjande. Det var samma story om en mobiltillverkare som mörkat en rapport om att de använder en felaktig komponent som kan ge kortslutning.”
”Jag hör vad du säger. Men det är sådant som händer. Har du pratat med Erika?”
”Nej, hon är fortfarande bortrest och kommer hem först nästa vecka.”
”Gör ingenting. Jag ringer tillbaka senare”, sa Mikael och stängde mobilen.
”Problem?” frågade Lisbeth Salander.
”Millennium”, sa Mikael. Jag måste åka in en sväng. Har du lust att hänga med?”
Redaktionen var öde vid fyratiden på morgonen. Det tog Lisbeth Salander ungefär tre minuter att knäcka lösenordsskyddet på Janne Dahlmans dator och ytterligare två minuter att överföra innehållet till Mikaels iBook.
Merparten av mailen fanns dock i Janne Dahlmans egen laptop, som de inte hade tillgång till. Men genom hans stationära arbetsdator på Millennium kunde Lisbeth Salander lista ut att Dahlman förutom sin egen millennium.se-adress hade ett privat hotmailkonto på Internet. Det tog henne sex minuter att knäcka kontot och ladda ned hans korrespondens från det senaste året. Fem minuter senare hade Mikael belägg för att Janne Dahlman både läckt information om situationen på Millennium och hållit redaktören på Finansmagasinet Monopol uppdaterad om vilka reportage Erika Berger planerat till olika nummer. Spionaget hade pågått åtminstone sedan föregående höst.
De stängde datorerna och gick tillbaka till Mikaels lägenhet och sov några timmar. Han ringde till Christer Malm vid tiotiden på morgonen.
”Jag har bevis för att Dahlman jobbar för Wennerström.”
”Jag visste väl det. Okej, jag ger det där jävla svinet sparken i dag.”
”Gör inte det. Gör absolut ingenting.”
”Ingenting?”
”Christer, lita på mig. Hur länge har Dahlman semester?”
”Han börjar jobba på måndag.”
”Hur många är inne på redaktionen i dag?”
”Tja, det är halvtomt.”
”Kan du kalla till ett möte klockan två. Säg inte vad det handlar om. Jag kommer dit.”
Det var sex personer som bänkade sig vid konferensbordet framför Mikael. Christer Malm såg trött ut. Henry Cortez såg nyförälskad ut på det sätt som bara tjugofyraåringar kan göra. Monika Nilsson såg förväntansfull ut; Christer Malm hade inte sagt ett ord om vad mötet skulle handla om, men hon hade varit med tillräckligt länge för att veta att något ovanligt var i görningen, och hon var irriterad över att ha hållits utanför the information loop. Den enda som såg ut som vanligt var deltidaren Ingela Oskarsson, som jobbade två dagar i veckan med att sköta administration och prenumerantregister och annat, och som inte hade sett riktigt avstressad ut sedan hon blev mamma två år tidigare. Den andra deltidaren var frilansjournalisten Lotta Karim, som hade ett liknande kontrakt som Henry Cortez och just hade börjat jobba efter semestern. Christer hade också lyckats mobilisera Sonny Magnusson från semestern.
Mikael började med att hälsa på alla och bad om ursäkt för att han varit så totalt frånvarande under året.
”Det vi ska diskutera i dag har varken jag eller Christer hunnit dra med Erika, men jag kan försäkra er om att i det här fallet talar jag för henne. I dag ska vi avgöra Millenniums framtid.”
Han gjorde en paus och lät orden sjunka in. Ingen ställde några frågor.
”Det senaste året har varit tungt. Jag är förvånad över att ingen av er har kommit på bättre tankar och sökt jobb någon annanstans. Jag måste utgå från att ni antingen är spritt språngande galna eller exceptionellt lojala och råkar gilla att jobba på just den här tidningen. Jag tänker därför lägga några kort på bordet och be er om en sista insats.”
”Sista insats”, undrade Monika Nilsson. ”Det låter som om du tänker lägga ned tidningen?”
”Exakt”, svarade Mikael. ”Efter semestern kommer Erika att samla oss alla till ett dystert redaktionsmöte med besked om att Millennium läggs ned till jul och att ni alla är uppsagda.”
Nu spred sig en viss oro i församlingen. Till och med Christer Malm trodde för en sekund att Mikael menade allvar. Sedan noterade alla hans belåtna leende.
”Det ni ska göra under hösten är att spela dubbelspel. Det är nämligen så att vår käre redaktionssekreterare Janne Dahlman extraknäcker som informatör åt Hans-Erik Wennerström. Fienden är följaktligen hela tiden informerad om exakt vad som sker på redaktionen och det förklarar en hel del av de bakslag vi råkat ut för det senaste året. Inte minst du, Sonny, då en del annonsörer som verkat positiva plötsligt har dragit sig ur.”
”Det kunde jag väl ge mig fan på”, sa Monika Nilsson.
Janne Dahlman hade aldrig varit särskilt populär på redaktionen och avslöjandet var uppenbarligen ingen chock för någon. Mikael avbröt det mummel som uppstod.