Han visste vad som var problemet. Han kunde inte se henne i ögonen.
Den cover up han bidragit till i Hedestad var journalistiskt oförlåtlig. Han hade ingen aning om hur han skulle förklara det för henne utan att ljuga, och var det något han aldrig någonsin tänkte göra så var det att ljuga för Erika Berger.
Och framför allt orkade han inte ta itu med den biten samtidigt som han skulle ge sig på Wennerström. Följaktligen sköt han upp mötet, stängde av mobilen och avstod från att prata med henne. Han visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.
Omedelbart efter redaktionsmötet flyttade Mikael ut till sin stuga i Sandhamn, där han inte varit på över ett år. I bagaget hade han två kartonger utprintat material och de cd-skivor som Lisbeth Salander hade försett honom med. Han bunkrade upp med mat, låste in sig, öppnade sin iBook och började skriva. Han gick en kort promenad och köpte tidningar och handlade varje dag. Det var fortfarande fullt med segelbåtar i gästhamnen och ungdomar som lånat pappas båt satt som vanligt på Dykarbaren och söp sig redlösa. Mikael märkte knappt omgivningen. Han satt i praktiken framför sin dator från den stund han slog upp ögonen till dess att han stupade av utmattning på kvällen.
Krypterad e-post från chefredaktör ‹Erika.berger@millennium.se› till tjänstledige ansvarige utgivaren ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:
[Mikael. Jag måste få veta vad som händer — herregud, jag kommer hem från semestern till totalt kaos. Nyheten om Janne Dahlman och det här dubbelspelet som du hittat på. Martin Vanger är död. Harriet Vanger lever. Vad händer uppe i Hedeby? Var är du? Finns någon story? Varför svarar du inte i mobilen? /E.
P.S. Jag förstod piken, som Christer njutningsfullt framförde. Det här ska du få äta upp. Är du arg på mig på allvar?]
Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›
Till ‹Erika.berger@millennium.se›:
[Hej Ricky. Nej för guds skull, jag är inte arg. Förlåt mig för att jag inte hunnit hålla dig uppdaterad, men de senaste månaderna har mitt liv varit en bergochdalbana. Jag ska berätta allt då vi träffas, men inte per e-post. Just nu är jag i Sandhamn. Det finns en story, men Harriet Vanger är inte den storyn. Jag kommer att sitta klistrad här den närmaste tiden. Sedan är det över. Lita på mig. Puss kram. M.]
Från ‹Erika.berger@millennium.se›
Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:
[Sandhamn? Jag kommer ut och hälsar på dig omedelbart.]
Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›
Till ‹Erika.berger@millennium.se›:
[Inte just nu. Vänta ett par veckor, åtminstone till dess att jag har fått ordning på texten. Dessutom väntar jag annat besök.]
Från ‹Erika.berger@millennium.se›
Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:
[Då håller jag mig naturligtvis borta. Men jag måste få veta vad som händer. Henrik Vanger har blivit vd igen och svarar inte när jag ringer. Om avtalet med Vanger spruckit så måste jag få veta det. Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag måste få veta om tidningen kommer att överleva eller inte. Ricky
P.S. Vem är hon?]
Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›
Till ‹Erika.berger@millennium.se›:
[För det första: Du kan vara helt övertygad om att Henrik inte kommer att dra sig ur. Men han har haft en svår hjärtattack och jobbar bara en stund varje dag och jag gissar att kaoset efter Martins död och Harriets återuppståndelse tar alla hans krafter.
För det andra: Millennium kommer att överleva. Jag jobbar på vårt livs viktigaste reportage och när vi publicerar det kommer vi att sänka Wennerström för gott.
För det tredje: Mitt liv är upp och ned just nu, men du och jag och Millennium — ingenting har förändrats. Lita på mig. Puss/Mikael.
P.S. Jag ska presentera er så fort tillfälle ges. Hon kommer att sätta myror i huvudet på dig.]
När Lisbeth Salander kom ut till Sandhamn mötte hon en orakad och hålögd Mikael Blomkvist, som gav henne en snabb kram och bad henne att sätta på kaffe och vänta medan han avslutade något i texten.
Lisbeth såg sig omkring i hans stuga och konstaterade nästan omedelbart att hon trivdes. Huset stod direkt på en brygga, med vattnet två meter från dörren. Det var bara 6 x 5 meter, men så högt i tak att ett sovloft rymdes i toppen av en spiraltrappa. Hon kunde stå raklång — Mikael var tvungen att huka sig några centimeter. Hon inspekterade sängen och konstaterade att den var bred nog att rymma dem båda.
Stugan hade ett stort fönster mot vattnet, alldeles intill ytterdörren. Där fanns Mikaels köksbord som också fungerade som arbetsbord. På väggen vid arbetsbordet fanns en hylla med en cd-spelare och en stor samling Elvis Presley blandat med hårdrock, vilket inte var Lisbeths förstahandsval av musik.
I ett hörn stod en täljstenskamin med glasad front. I övrigt bestod möblemanget bara av ett stort väggfast kläd- och linneskåp och en diskbänk, som även fungerade som tvättalkov, bakom ett duschdraperi. Vid diskbänken fanns ett litet fönster mot stugans sida. Under spiraltrappan hade han byggt ett avskilt utrymme för en mulltoalett. Hela stugan var inredd som kajutan i en båt, med fiffiga stuvfack.
I sin personundersökning om Mikael Blomkvist hade hon slagit fast att han hade renoverat stugan och snickrat ihop inredningen själv — en slutsats hämtad från kommentarer från en bekant som skickat honom e-post efter ett besök i Sandhamn, och som imponerats av hans händighet. Allting var välstädat, anspråkslöst och enkelt, nästan spartanskt. Hon förstod varför han älskade stugan i Sandhamn så mycket.
Efter två timmar lyckades hon distrahera Mikael till den grad att han frustrerad stängde datorn, rakade sig och tog henne på en guidad rundtur i Sandhamn. Vädret var regnigt och blåsigt och de landade strax på värdshuset. Mikael berättade vad han hade skrivit och Lisbeth gav honom en cd-skiva med uppdateringar från Wennerströms dator.
Sedan drog hon hem honom till loftet och lyckades få av honom kläderna och distraherade honom ytterligare. Hon vaknade sent på natten av att hon var ensam i sängen och tittade ned från loftet och såg honom sitta böjd över sin dator. Hon låg länge med huvudet lutat i handen och betraktade honom. Han verkade lycklig, och själv kände hon sig plötsligt besynnerligt tillfreds med tillvaron.
Lisbeth stannade bara i fem dagar innan hon åkte tillbaka till Stockholm för ett jobb som Dragan Armanskij desperat ringt om. Hon ägnade elva arbetsdagar åt uppgiften, avrapporterade och åkte ut till Sandhamn igen. Papperstraven med utprintade sidor vid Mikaels iBook hade vuxit.
Den här gången stannade hon i fyra veckor. De utvecklade en rutin. De klev upp klockan åtta och åt frukost och umgicks någon timme. Därefter arbetade Mikael intensivt till sent på eftermiddagen, då de gick en promenad och pratade med varandra. Lisbeth tillbringade merparten av dagarna i sängen, där hon antingen läste böcker eller surfade på nätet via Mikaels ADSL-modem. Hon undvek att störa Mikael under dagarna. De åt middag ganska sent och först därefter tog Lisbeth initiativet och tvingade upp honom till sovloftet, där hon såg till att han ägnade henne all tänkbar uppmärksamhet.