Lisbeth upplevde det som om hon befann sig på sitt livs första semester.
Krypterad e-post från ‹Erika.berger@millennium.se›
Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:
[Hej M. Det är officiellt nu. Janne Dahlman har sagt upp sig och börjar på Finansmagasinet Monopol om tre veckor. Jag har gjort dig till viljes och inte sagt någonting och alla går omkring och spelar apspel. E.
PS. Alla verkar i alla fall ha roligt. Henry och Lotta hade ett gräl där de slängde saker på varandra för ett par dagar sedan. De har drivit med Dahlman så grovt att jag inte begriper hur han kan undgå att inse att det är en fejk.]
Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›
Till ‹Erika.berger@millennium.se›:
[Önska honom lycka till och låt honom gå. Men lås in bordssilvret. Puss kram/M.]
Från ‹Erika.berger@millennium.se›
Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:
[Jag står utan redaktionssekreterare två veckor innan vi ska gå i press, och min undersökande journalist sitter i Sandhamn och vägrar prata med mig. Micke, jag går på knäna. Kan du rycka in?
/Erika]
Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›
Till ‹Erika.berger@millennium.se›:
[Håll ut ett par veckor till, sedan är vi i hamn. Och börja planera för att decembernumret kommer att bli olikt allt annat vi gjort. Min text kommer att ligga på omkring 40 sidor i tidningen. M.]
Från ‹Erika.berger@millennium.se›
Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:
[40 SIDOR!!! Är du inte riktigt normal?]
Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›
Till ‹Erika.berger@millennium.se›:
[Det blir ett temanummer. Jag behöver tre veckor till. Kan du göra följande: (1) inregistrera ett förlag med namnet Millennium, (2) skaffa fram ett ISBN-nummer, (3) be Christer knåpa ihop en snygg logga för vårt nya bokförlag och (4) leta rätt på ett bra tryckeri som kan göra pocketformat snabbt och billigt. Och förresten, vi kommer att behöva kapital för att trycka vår första bok. Puss/Mikael]
Från ‹Erika.berger@millennium.se›
Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:
[Temanummer. Bokförlag. Pengar. Yes master. Något annat du vill att jag ska göra? Dansa naken på Slussplan?/E.
P.S. Jag förmodar att du vet vad du gör. Men vad gör jag med Dahlman?]
Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›
Till ‹Erika.berger@millennium.se›:
[Gör ingenting med Dahlman. Låt honom gå. Monopol kommer inte att överleva länge. Ta in mera frilansmaterial till det här numret. Och anställ en ny redaktionssekreterare, för böveln./M.
P.S. Jag vill väldigt gärna se dig naken på Slussplan. D.S.]
Från ‹Erika.berger@millennium.se›
Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:
[Slussplan — in your dreams. Men vi har alltid anställt tillsammans.
/Ricky]
Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›
Till ‹Erika.berger@millennium.se›:
[Och vi har alltid varit överens om vem vi ska anställa. Det är vi även denna gång, vem du än väljer. Vi kommer att nita Wennerström. Det är hela storyn. Låt mig bara få avsluta i fred./M.]
I början av oktober läste Lisbeth Salander en notis som hon hittat i Hedestads-Kurirens nätupplaga. Hon gjorde Mikael uppmärksam på den. Isabella Vanger hade avlidit efter en kort tids sjukdom. Hon sörjdes av sin nyligen återuppståndna dotter Harriet Vanger.
Krypterad e-post från ‹Erika.berger@millennium.se›
Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:
[Hej Mikael.
Harriet Vanger besökte mig på redaktionen i dag. Hon ringde fem minuter innan hon kom upp och jag var helt oförberedd. En vacker kvinna i eleganta kläder och med kylig blick.
Hon kom för att meddela att hon ersätter Martin Vanger som Henriks stand-by i styrelsen. Hon var artig och vänlig och försäkrade mig om att Vangerkoncernen inte tänkte backa ur överenskommelsen utan att familjen tvärtom fullständigt stod bakom Henriks förpliktelser mot tidningen. Hon bad att få en rundtur på redaktionen och ville veta hur jag upplevde situationen.
Jag sa som det var. Att det känns som att jag inte har fast mark under fötterna, att du förbjudit mig att hälsa på i Sandhamn och att jag inte vet vad du jobbar på, mer än att du tror att du ska nita Wennerström. (Jag antog att jag kunde berätta det. Hon sitter trots allt i vår styrelse.) Hon lyfte ett ögonbryn och log och frågade om jag tvivlade på att du skulle lyckas. Vad svarar man på sådant? Jag sa att jag skulle vara betydligt lugnare om jag visste vad som var på gång. Äsch, det är klart att jag litar på dig. Men du driver mig till vansinne.
Jag frågade om hon visste vad du sysslade med. Hon förnekade det men påstod att det var hennes intryck att du var märkligt rådig, med ett innovativt tänkeri. (Det var hennes ordval.)
Jag sa också att jag förstod att något dramatiskt hade hänt uppe i Hedestad och att jag höll på att bli galen av nyfikenhet vad gällde storyn kring Harriet Vanger. Jag kände mig kort sagt som en idiot.
Hon svarade med en motfråga och undrade om du verkligen inte berättat någonting för mig. Hon sa att hon förstått att du och jag hade ett speciellt förhållande och att du säkert skulle berätta när du fick lite tid över. Sedan frågade hon om hon kunde lita på mig. Vad skulle jag svara? Hon sitter i styrelsen för Millennium och du har lämnat mig utan någonting att förhandla med.
Sedan sa hon något underligt. Hon bad mig att inte döma vare sig henne eller dig för hårt. Hon påstod att hon stod i tacksamhetsskuld till dig och väldigt gärna skulle vilja att hon och jag också kunde vara vänner. Sedan lovade hon att berätta historien vid tillfälle, om du inte klarade av att göra det. Hon lämnade mig omtumlad för en halvtimme sedan. Jag tror att jag gillar henne, men jag vet inte om jag kan lita på henne. /Erika