P.S. Jag saknar dig. Jag får en känsla av att något otäckt hände i Hedestad. Christer säger att du har ett konstigt märke — strypmärke? — på halsen?]
Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›
Till ‹Erika.berger@millennium.se›:
[Hej Ricky. Storyn om Harriet är så miserabelt eländig att du inte ens kan föreställa dig. Det är utmärkt om hon själv berättar den för dig. Jag kan knappt förmå mig att tänka på det.
I väntan på det går jag i god för att du kan lita på Harriet Vanger. Hon talade sanning när hon sa att hon står i tacksamhetsskuld till mig, och tro mig — hon kommer aldrig att göra något för att skada Millennium. Bli hennes vän om du gillar henne. Låt bli om du inte gillar henne. Men hon förtjänar respekt. Hon är en kvinna med ett tungt bagage och jag känner stor sympati för henne./M.]
Dagen därpå fick Mikael ytterligare ett mail.
Från ‹harriet.Vanger@Vangerindustries.com›
Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:
[Hej Mikael. Jag har försökt få tid över för att höra av mig till dig i flera veckor nu, men det verkar som om timmarna inte räcker till. Du försvann så snabbt från Hedeby att jag aldrig hann träffa dig och ta adjö.
Tiden sedan jag återkom till Sverige har varit fylld av omtumlande intryck och hårt arbete. Vangerföretagen befinner sig i kaos och tillsammans med Henrik har jag arbetat hårt med att bringa affärerna i ordning. I går besökte jag Millennium; jag går in som Henriks representant i styrelsen. Henrik har berättat utförligt om din och tidningens situation.
Jag hoppas att du accepterar att jag dyker upp på det sättet. Om du inte vill ha mig (eller någon annan från familjen) i styrelsen så förstår jag dig, men jag försäkrar att jag kommer att göra allt för att bistå Millennium. Jag står i djup skuld till dig och försäkrar dig att mina avsikter i detta sammanhang alltid kommer att vara de bästa.
Jag träffade din vän Erika Berger. Jag vet inte riktigt vad hon tyckte om mig och jag var förvånad över att du inte berättat om det som hänt för henne.
Jag vill väldigt gärna bli din vän. Om du alls orkar med någon i familjen Vanger framledes. Bästa hälsningar, Harriet
P.S. Jag förstod av Erika att du tänker ge dig på Wennerström igen. Dirch Frode har berättat om hur Henrik lurade dig. Vad kan jag säga. Jag är ledsen. Om det finns något jag kan göra måste du höra av dig.]
Från ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›
Till ‹harriet.Vanger@Vangerindustries.com›:
[Hej Harriet. Jag försvann väldigt brådstörtat från Hedeby och arbetar nu med det jag egentligen borde ha ägnat mig åt i år. Du kommer att få information i god tid innan texten går i tryck, men jag tror att jag vågar påstå att det sistlidna årets problem snart kommer att vara över.
Jag hoppas att du och Erika blir vänner och jag har självfallet inga problem med att du dyker upp i Millenniums styrelse. Jag kommer att berätta vad som hände för Erika. Men just nu har jag varken ork eller tid och vill få lite distans först.
Låt oss hålla kontakten. Hälsningar/Mikael]
Lisbeth ägnade inte Mikaels skrivande särskilt stort intresse. Hon tittade upp från sin bok då Mikael sa någonting som hon först inte uppfattade.
”Förlåt. Jag pratade högt. Jag sa att det här är grovt.”
”Vad är grovt?”
”Wennerström hade en affär med en tjugotvåårig servitris som han gjorde med barn. Har du inte läst hans korrespondens med advokaten?”
”Snälla Mikael — du har tio år av korrespondens, e-post, avtal, resehandlingar och gud vet vad på den där hårddisken. Så fascinerad av Wennerström är jag inte att jag smäller i mig sex gigabyte med nonsens. Jag har läst en bråkdel, mest för att tillfredsställa min nyfikenhet, och konstaterat att han är en gangster.”
”Okej. Han gjorde henne med barn 1997. Då hon ville ha kompensation satte hans advokat någon på att övertala henne att göra abort. Jag antar att avsikten var att erbjuda henne en summa pengar, men hon var inte intresserad. Då gick övertalningen till så att torpeden höll henne under vattenytan i ett badkar till dess att hon gick med på att lämna Wennerström i fred. Och detta skriver Wennerströms idiot till advokat i ett mail — för all del krypterat, men i alla fall… Jag ger inte mycket för begåvningsnivån i den här samlingen.”
”Hur gick det med tjejen?”
”Hon gjorde abort. Wennerström var nöjd.”
Lisbeth Salander sa ingenting på tio minuter. Hennes ögon hade plötsligt blivit svarta.
”Ytterligare en man som hatar kvinnor”, mumlade hon till sist. Mikael hörde henne inte.
Hon lånade cd-skivorna och tillbringade de närmaste dagarna med att noggrant läsa Wennerströms e-post och andra dokument. Medan Mikael jobbade vidare låg Lisbeth på sovloftet med sin PowerBook i knäet och funderade över Wennerströms märkliga imperium.
Hon hade fått en besynnerlig tanke som hon plötsligt inte kunde släppa. Mest av allt undrade hon varför hon inte tänkt tanken tidigare.
I slutet av oktober printade Mikael ut en sida och stängde av datorn redan klockan elva på förmiddagen. Utan ett ord klättrade han upp till sovloftet och räckte Lisbeth en försvarlig bunt papper. Därefter somnade han. Hon väckte honom på kvällen och framförde synpunkter på texten.
Strax efter två på morgonen gjorde Mikael en sista backup på sin text.
Nästa dag bommade han igen fönsterluckorna i stugan och låste. Lisbeths semester var över. De åkte in till Stockholm tillsammans.
Innan de var framme i Stockholm hade Mikael en känslig fråga som han måste dryfta med Lisbeth. Han tog upp ämnet då de drack kaffe ur pappersmuggar på Vaxholmsbåten.
”Det vi måste komma överens om är vad jag ska berätta för Erika. Hon kommer att vägra publicera detta om jag inte kan förklara hur jag har fått tag på materialet.”
Erika Berger. Mikaels mångåriga älskarinna och chefredaktör. Lisbeth hade aldrig träffat henne och var inte säker på att hon ville göra det heller. Hon kändes som en odefinierad störning i tillvaron.
”Vad vet hon om mig?”
”Ingenting.” Han suckade. ”Faktum är att jag har undvikit Erika ända sedan i somras. Jag har inte kunnat berätta om vad som hände i Hedestad därför att jag skäms så förbannat. Hon är väldigt frustrerad över att jag har varit så knapphändig med information. Hon vet naturligtvis att jag har suttit ute i Sandhamn och skrivit den här texten, men hon vet inte vad den innehåller.”
”Hmm.”
”Om ett par timmar får hon manuset. Då kommer hon att föranstalta ett tredje gradens läxförhör. Frågan är vad jag ska säga till henne.”
”Vad vill du säga?”
”Jag vill berätta sanningen.”
Lisbeth fick en rynka mellan ögonbrynen.
”Lisbeth, Erika och jag grälar nästan alltid. Det är liksom en del av vår jargong. Men vi litar obetingat på varandra. Hon är absolut pålitlig. Du är en källa. Hon skulle hellre dö än avslöja dig.”
”Hur många fler kommer du att behöva berätta för?”