Under månaden som gått hade hon haft sporadisk kontakt med Mikael Blomkvist; han var lika besatt och upptagen av sitt arbete på Millenniums redaktion. De hade konfererat på telefon ett par gånger i veckan och hon hade fortlöpande hållit honom uppdaterad om Wennerströms korrespondens och andra förehavanden.
För hundrade gången gick hon igenom varje detalj. Hon var inte rädd att hon hade missat något, men hon var inte säker på att hon hade förstått hur alla intrikata kopplingar hängde ihop.
Wennerströms omskrivna imperium var som en levande och oformlig, pulserande organism, som ständigt bytte skepnad. Det bestod av optioner, obligationer, aktier, delägarskap, låneräntor, inkomsträntor, panter, konton, transfereringar och tusen andra beståndsdelar. En sagolikt stor del av tillgångarna fanns placerade i brevlådeföretag som ägde varandra.
Ekonominissarnas mest fantastiska analyser av Wennerstroem Group uppskattade värdet till över 900 miljarder kronor. Det var en bluff, eller åtminstone en grovt överdriven siffra. Men Wennerström var ingen fattiglapp. Lisbeth Salander uppskattade de verkliga tillgångarna till mellan 90 och 100 miljarder kronor, vilket inte var fy skam. En seriös revision av hela koncernen skulle ta år i anspråk. Sammantaget hade Salander identifierat närmare tretusen separata konton och banktillgångar över hela världen. Wennerström ägnade sig åt svindel i en sådan omfattning att det inte längre var brottsligt — det var affärer.
Någonstans i den Wennerströmska organismen fanns också substans. Tre tillgångar dök ständigt upp i hierarkin. De fasta svenska tillgångarna var oantastliga och autentiska, uthängda till offentlig granskning, bokslut och revisioner. Den amerikanska verksamheten var solid och en bank i New York utgjorde basen för alla rörliga pengar. Storyn låg i verksamheten med brevlådeföretag på platser som Gibraltar och Cypern och Macao. Wennerström var som en diversebutik för illegal vapenhandel, pengatvätt för suspekta företag i Colombia och synnerligen oortodoxa affärer i Ryssland.
Ett anonymt konto på Caymanöarna var speciellt; det kontrollerades av Wennerström personligen, men stod utanför alla affärer. Någon tiondels promille av varje affär som Wennerström gjorde droppade hela tiden in till Caymanöarna via brevlådeföretag.
Salander arbetade i ett hypnotiskt tillstånd. Konton — klick — e-post — klick — balansräkningar — klick. Hon noterade de senaste transfereringarna. Hon följde spåret av en liten transaktion i Japan till Singapore och vidare via Luxemburg till Caymanöarna. Hon förstod hur det fungerade. Hon var som en del av impulserna i cyberrymden. Små förändringar. Den senaste e-posten. Ett enda magert mail av någorlunda perifert intresse hade avsänts klockan tio på kvällen. Krypteringsprogrammet PGP, rattle, rattle, ett skämt för den som redan befann sig inne i hans dator och kunde läsa meddelandet i klartext:
[Berger har slutat bråka om annonser. Har hon gett upp eller har hon något annat i görningen? Din källa på redaktionen försäkrade ju att de är på fallrepet, men det verkar som om de just anställt en ny person. Ta reda på vad som händer. Blomkvist har skrivit som en dåre ute i Sandhamn de senaste veckorna men ingen vet vad han skriver. Han har varit synlig på redaktionen de senaste dagarna. Kan du ordna en förhands på nästa nummer./HEW]
Inget dramatiskt. Låt honom grubbla. Du är redan såld, gubbe.
Halv sex på morgonen kopplade hon ned och stängde av datorn och letade rätt på ett nytt cigarettpaket. Hon hade druckit fyra, nej fem Coca-Cola under natten och hämtade en sjätte och slog sig ned i soffan. Hon var klädd i bara trosor och en urtvättad kamouflagemönstrad reklamtröja för Soldier of Fortune Magazine, med texten Kill them all and let God sort them out. Hon upptäckte att hon frös, och sträckte sig efter en filt som hon svepte om sig.
Hon kände sig hög, som om hon hade ätit någon olämplig och förmodligen illegal substans. Hon fokuserade blicken på en gatlykta utanför fönstret och satt stilla medan hjärnan arbetade för högtryck. Mamma — Klick — syrran — Klick — Mimmi — Klick — Holger Palmgren. Evil Fingers. Och Armanskij. Jobbet. Harriet Vanger. Klick. Martin Vanger. Klick. Golfklubban. Klick. Advokat Nils Bjurman. Klick. Varenda jävla detalj som hon inte kunde glömma ens om hon försökte.
Hon undrade om Bjurman någonsin skulle ta av sig kläderna framför en kvinna igen, och hur han i så fall skulle förklara tatueringen på sin mage. Och hur han skulle undvika att ta av sig kläderna nästa gång han var på läkarbesök.
Och Mikael Blomkvist. Klick.
Hon bedömde honom som en god människa, möjligen med ett stundom lite för framträdande Bror Duktig-komplex. Och dessvärre outhärdligt naiv i vissa elementära moraliska spörsmål. Han var en överseende och förlåtande natur, som sökte förklaringar och psykologiska ursäkter för människors handlande, och som aldrig skulle begripa att världens rovdjur bara förstod ett språk. Hon kände nästan en obekväm beskyddarinstinkt när hon tänkte på honom.
Hon mindes inte när hon somnade, men vaknade nio nästa morgon med nackspärr och med huvudet snett mot väggen bakom soffan. Hon vacklade ut i sovrummet och somnade om.
Det var utan tvekan deras livs viktigaste reportage. Erika Berger var för första gången på ett och ett halvt år lycklig på det sätt som bara en redaktör med ett dunderscoop i ugnen kan vara. Tillsammans med Mikael finslipade hon texten för sista gången när Lisbeth Salander ringde på hans mobil.
”Jag glömde säga att Wennerström börjar bli orolig efter allt ditt skrivande den senaste tiden och har beställt en förhands på nästa nummer.”
”Hur vet du… äsch, glöm det. Någon info om hur han tänker bära sig åt?”
”Nix. Bara en logisk gissning.”
Mikael tänkte några sekunder. ”Tryckeriet”, utbrast han.
Erika höjde ögonbrynen.
”Om ni håller tätt på redaktionen finns det inte så många andra möjligheter. Så vitt inte någon av hans torpeder tänker göra ett nattligt besök hos er.”
Mikael vände sig till Erika: ”Boka nytt tryckeri för det här numret. Nu. Och ring Dragan Armanskij — jag vill ha nattvakter här under den närmaste veckan.” Tillbaka till Lisbeth. ”Tack Sally.”
”Vad är det värt?”
”Hur menar du?”
”Vad är tipset värt?”
”Vad vill du ha?”
”Det vill jag diskutera över en kaffe. Nu.”
De träffades på Kaffebar på Hornsgatan. Salander såg så allvarlig ut när Mikael slog sig ned på pallen intill henne att han kände ett hugg av oro. Hon gick som vanligt rakt på sak.
”Jag behöver låna pengar.”
Mikael log ett av sina mest enfaldiga leenden och trevade efter plånboken.
”Visst. Hur mycket?”
”120 000 kronor.”
”Oops.” Han stoppade tillbaka plånboken. ”Jag har inte så mycket pengar på mig.”
”Jag skämtar inte. Jag behöver låna 120 000 kronor i — låt säga sex veckor. Jag har en chans att göra en investering men jag har ingen att vända mig till. Du har ungefär 140 000 på ditt konto just nu. Du får tillbaka pengarna.”