”Inkomster?”
”Han är alltså delägare i Millennium men tar bara ut drygt 12 000 i lön varje månad. Resten plockar han in på frilansjobb — slutsumman kan variera. Han hade en toppnotering för tre år sedan då han anlitades av en rad media och drog in närmare 450 000. I fjol tog han bara in 120 000 på frilansjobb.”
”Han måste betala 150 000 i skadestånd och dessutom advokatarvoden och annat”, konstaterade Frode. ”Låt oss gissa att slutsumman blir ganska hög, och dessutom förlorar han inkomster då han ska avtjäna fängelsestraffet.”
”Det betyder att han kommer att bli ganska renrakad”, noterade Salander.
”Är han hederlig?” frågade Dirch Frode.
”Det är så att säga hans förtroendekapital. Hans image är att uppträda som en stöddig moralens väktare gentemot företagsvärlden och han blir rätt ofta inbjuden att kommentera olika saker i TV.”
”Det är nog inte så mycket kvar av det kapitalet efter domen i dag”, sa Dirch Frode eftertänksamt.
”Jag vill inte påstå att jag vet exakt vilka krav som ställs på en journalist, men efter den här smällen torde det dröja innan Mästerdetektiven Blomkvist får Stora Journalistpriset. Han har gjort bort sig rejält”, konstaterade Salander nyktert. ”Om jag får göra en personlig reflektion…”
Armanskij spärrade upp ögonen. Under de år Lisbeth Salander jobbat för honom hade hon aldrig tidigare gjort en enda personlig reflektion i en personundersökning. För henne var det bara snustorra fakta som gällde.
”Det har inte ingått i mitt uppdrag att titta på sakfrågan i Wennerströmaffären, men jag följde rättegången och måste erkänna att jag faktiskt blev ganska förbluffad. Hela affären känns fel och det är helt… out of character för Mikael Blomkvist att publicera någonting som verkar vara så käpprätt åt skogen.”
Salander kliade sig på halsen. Frode såg tålmodig ut. Armanskij undrade om han misstog sig eller om Salander verkligen var osäker på hur hon skulle fortsätta. Den Salander han kände var aldrig osäker eller tveksam. Till sist tycktes hon bestämma sig.
”Helt utanför protokollet så att säga… jag har inte satt mig in i Wennerströmaffären ordentligt men jag tror faktiskt att Kalle Blomkvist… förlåt, Mikael Blomkvist, har åkt på en blåsning. Jag tror att det ligger något helt annat i den storyn än vad domslutet antyder.”
Nu var det Dirch Frodes tur att plötsligt sätta sig upp i besöksstolen. Advokaten granskade Salander med forskande ögon och Armanskij noterade att för första gången sedan hennes redogörelse inleddes visade uppdragsgivaren ett mer än artigt intresse. Han gjorde en mental notering om att Wennerströmaffären tydligen hade ett visst intresse för Frode. Rättelse, tänkte Armanskij genast, Frode var inte intresserad av Wennerströmaffären — det var när Salander antydde att Blomkvist åkt på en blåsning som Frode reagerade.
”Hur menar du egentligen?” frågade Frode med intresse i rösten.
”Det är spekulation från min sida men jag är rätt övertygad om att någon har lurat honom.”
”Och vad får dig att tro det?”
”Allt i Blomkvists bakgrund visar att han är en mycket försiktig reporter. Alla kontroversiella avslöjanden han tidigare kommit med har varit väldokumenterade. Jag var på en av rättegångsdagarna och lyssnade. Han kom inte med några motargument och tycktes ha gett upp helt utan strid. Det rimmar väldigt illa med hans karaktär. Om vi ska tro domstolen så har han fantiserat ihop en historia om Wennerström utan tillstymmelse till bevis och publicerat den som någon sorts journalistisk självmordsbombare — det är helt enkelt inte Blomkvists stil.”
”Så vad tror du hände?”
”Jag kan bara gissa. Blomkvist trodde på sin story men någonting skedde under resans gång och informationen visade sig vara falsk. Det betyder i sin tur att källan var någon han litade på eller att någon medvetet försett honom med felaktig information — vilket låter osannolikt krångligt. Alternativet är att han utsatts för ett så allvarligt hot att han kastat in handduken och hellre låter sig framstå som en inkompetent idiot än att ta strid. Men jag spekulerar som sagt.”
När Salander gjorde en ansats att fortsätta redogörelsen höll Dirch Frode upp handen. Han satt tyst en stund och trummade eftertänksamt med fingrarna mot armstödet innan han tvekande vände sig till henne igen.
”Om vi skulle vilja anlita dig för att nysta fram sanningen i Wennerströmaffären… hur stor chans är det att du hittar något?”
”Det kan jag inte svara på. Det kanske inte finns något att hitta.”
”Men skulle du vilja åta dig att göra ett försök?”
Hon ryckte på axlarna. ”Det är inte min sak att avgöra. Jag jobbar åt Dragan Armanskij och han beslutar vilka jobb han vill lägga ut på mig. Sedan beror det på vilken sorts information du vill ha fram.”
”Låt mig då säga så här… Jag förutsätter att det här samtalet är konfidentiellt?” Armanskij nickade. ”Jag vet inget om den här affären men jag vet bortom allt tvivel att Wennerström i andra sammanhang varit ohederlig. Wennerströmaffären har i allra högsta grad påverkat Mikael Blomkvists liv och jag är intresserad av att veta om det ligger något i dina spekulationer.”
Samtalet hade tagit en oväntad vändning och Armanskij var omedelbart alert. Det Dirch Frode efterfrågade var att Milton Security skulle åta sig att rota i ett redan avslutat brottmål, där det möjligen hade förekommit någon form av olaga hot mot Mikael Blomkvist, och där Milton potentiellt riskerade att kollidera med Wennerströms imperium av advokater. Armanskij var inte det minsta road av tanken att släppa lös Lisbeth Salander som en okontrollerbar kryssningsmissil i ett sådant sammanhang.
Det hade inte bara med omsorg om företaget att göra. Salander hade noga markerat att hon inte ville ha Armanskij som någon sorts orolig styvpappa och efter deras överenskommelse hade han passat sig för att uppträda som en sådan, men inom sig skulle han aldrig sluta att oroa sig för henne. Ibland ertappade han sig själv med att jämföra Salander med sina egna döttrar. Han betraktade sig som en god far som inte i onödan lade sig i sina döttrars privatliv, men han visste att han aldrig skulle acceptera att hans döttrar betedde sig som Lisbeth Salander eller levde hennes liv.
I djupet av sitt kroatiska — eller möjligen bosniska eller armeniska — hjärta hade han aldrig kunnat frigöra sig från en övertygelse om att Salanders liv var en färd mot en katastrof. I hans ögon inbjöd hon till att bli det perfekta offret för någon som ville henne illa och han fasade för den morgon då han skulle väckas av nyheten att någon hade skadat henne.
”En sådan undersökning kan bli kostsam”, sa Armanskij försiktigt avskräckande för att pejla hur allvarlig Frodes förfrågan var.
”Vi får väl sätta ett tak”, replikerade Frode nyktert. ”Jag begär inte det omöjliga men det är uppenbart att din medarbetare, precis som du försäkrade, är kompetent.”
”Salander?” frågade Armanskij med ett höjt ögonbryn.
”Jag har inget annat på gång.”
”Okej. Men jag vill att vi är överens om formerna för jobbet. Låt höra resten av din rapport.”
”Det finns inte så mycket mer än detaljer ur privatlivet. 1986 gifte han sig med en kvinna som heter Monica Abrahamsson och samma år fick de en dotter som heter Pernilla. Hon är i dag sexton år. Äktenskapet blev inte långvarigt; de skildes 1991. Abrahamsson är omgift men de är tydligen fortfarande vänner. Dottern bor hos sin mamma och träffar inte Blomkvist särskilt ofta.”