Выбрать главу

Mikael tillbringade måndagen med att först diska och röja upp i lägenheten och därefter promenera till redaktionen för att städa ur sitt arbetsrum. Han tänkte inte för en sekund bryta med tidningen, men han hade slutligen övertygat Erika om att det under en tid var viktigt att separera Mikael Blomkvist från tidskriften Millennium. Tills vidare tänkte han arbeta hemifrån sin lägenhet på Bellmansgatan.

Han var ensam på redaktionen. Det var julstängt och medarbetarna var utflugna. Han höll på att sortera ned papper och böcker i en flyttkartong när telefonen ringde.

”Jag söker Mikael Blomkvist”, frågade en hoppfull men obekant röst i andra änden.

”Det är jag.”

”Förlåt att jag stör så här dan före dan. Mitt namn är Dirch Frode.” Mikael antecknade automatiskt namnet och klockslaget. ”Jag är advokat och representerar en klient som mycket gärna skulle vilja ha ett samtal med dig.”

”Tja, be din klient ringa.”

”Jag menar att han vill träffa dig personligen.”

”Okej, boka en tid och skicka upp honom på kontoret. Men skynda på i så fall; jag håller på att tömma skrivbordet.”

”Min klient skulle väldigt gärna vilja att du besökte honom. Han är bosatt i Hedestad — det tar bara tre timmar med tåg.”

Mikael slutade sortera papper. Massmedia har en förmåga att locka fram de mest vanvettiga människor som ringer in befängda tips. Varenda tidningsredaktion i världen får samtal från UFO-loger, grafologer, scientologer, paranoiker och allsköns konspirationsteoretiker.

Mikael hade vid ett tillfälle lyssnat på ett föredrag av författaren Karl Alvar Nilsson på ABF-huset i samband med årsdagen av mordet på statsminister Olof Palme. Föredraget var helt seriöst och i publiken fanns Lennart Bodström och andra gamla vänner till Palme. Men även ett förbluffande stort antal privatspanare hade infunnit sig. En av dem var en kvinna i fyrtioårsåldern som i samband med den obligatoriska frågestunden hade greppat mikrofonen och därefter sänkt rösten till en knappt hörbar viskning. Redan detta förebådade en intressant utveckling och ingen var särskilt förvånad då kvinnan inledde med att fastslå: ”Jag vet vem som mördade Olof Palme”. Från scenen föreslogs aningen ironiskt att om kvinnan ägde denna högst dramatiska information så vore det av intresse om hon snarast delgav Palmeutredningen sin kunskap. Hon hade snabbt replikerat med en knappt hörbar viskning: ”Det kan jag inte — det är för farligt!

Mikael undrade om Dirch Frode var ytterligare en i raden av besjälade sanningssägare som tänkte avslöja det hemliga mentalsjukhus där Säpo bedrev experiment i hjärnkontroll.

”Jag gör inte hembesök”, svarade han kort.

”I så fall hoppas jag att jag kan övertala dig att göra ett undantag. Min klient är över åttio år och för honom är det en ansträngande resa att ta sig ned till Stockholm. Om du insisterar kan vi säkert ordna något, men sanningen att säga vore det att föredra om du kunde ha vänligheten…”

”Vem är din klient?”

”En person som jag misstänker att du hört talas om genom ditt arbete. Henrik Vanger.”

Mikael lutade sig häpet bakåt. Henrik Vanger — jovisst hade han hört talas om honom. Industriledare och före detta vd för Vangerkoncernen, som en gång i tiden hade varit synonymt med sågverk, skog, gruvor, stål, metallindustri, textil, tillverkning och export. Henrik Vanger hade varit en av de verkligt stora på sin tid, med ett rykte om sig att vara en hederlig gammaldags patriark som inte vek sig i snålblåst. Han tillhörde grundkursen i svenskt näringsliv, en av den gamla skolans tjugotaggare, tillsammans med sådana som Matts Carlgren i MoDo och Hans Werthén på gamla Electrolux. Ryggraden i folkhemmets industri och så vidare.

Men Vangerkoncernen, fortfarande ett familjeföretag, hade de senaste tjugofem åren härjats av strukturrationaliseringar, börskriser, räntekriser, konkurrens från Asien, vikande export och annat otyg som sammantaget hade förpassat namnet Vanger till bakvattnet. Företaget leddes i dag av Martin Vanger, vars namn Mikael associerade med en rundnätt man med yvigt hår som någon gång fladdrat förbi i TV-rutan men som han inte kände till särskilt väl. Henrik Vanger hade varit borta ur bilden i säkert tjugo år och Mikael visste inte ens att han fortfarande levde.

”Varför vill Henrik Vanger träffa mig?” var den naturliga följdfrågan.

”Jag är ledsen. Jag är Henrik Vangers advokat sedan många år men han måste själv berätta vad han vill. Däremot kan jag säga så mycket som att Henrik Vanger vill diskutera ett eventuellt arbete med dig.”

”Arbete? Jag har inte den ringaste avsikt att börja arbeta för Vangerföretagen. Behöver ni en pressekreterare?”

”Inte riktigt den sortens arbete. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig mer än att säga att Henrik Vanger är synnerligen angelägen om att få träffa dig och konsultera dig i ett privat ärende.”

”Du är mer än lovligt tvetydig.”

”Jag ber om ursäkt för det. Men finns det någon möjlighet att övertala dig att göra ett besök i Hedestad? Vi betalar naturligtvis resan och ett rimligt arvode.”

”Du ringer lite olämpligt. Jag har en del att stå i och… jag antar att du har sett rubrikerna om mig de senaste dagarna.”

”Wennerströmaffären?” Dirch Frode skrockade plötsligt i andra änden av luren. ”Jo, den har haft ett visst underhållningsvärde. Men sanningen att säga var det just uppmärksamheten kring rättegången som fick Henrik Vanger att lägga märke till dig.”

”Jaså? Och när skulle Henrik Vanger vilja ha besök av mig?” undrade Mikael.

”Så snart som möjligt. I morgon är det julafton och jag antar att du vill vara ledig. Vad sägs om annandag jul? Eller i mellandagarna?”

”Bråttom värre, alltså. Jag är ledsen, men om jag inte får någon rimlig ledtråd till vad besöket går ut på så…”

”Snälla du, jag försäkrar dig att inbjudan är fullkomligt seriös. Henrik Vanger vill konsultera just dig och ingen annan. Han vill erbjuda dig ett frilansuppdrag om du är intresserad. Jag är bara en budbärare. Vad saken handlar om måste han själv förklara.”

”Det här är ett av de mer befängda samtal jag fått på länge. Låt mig tänka på saken. Hur kan jag nå dig?”

När Mikael lagt på luren blev han sittande och betraktade bråten på skrivbordet. Han kunde för sitt liv inte begripa varför Henrik Vanger skulle vilja träffa honom. Mikael var egentligen inte särskilt intresserad av att resa till Hedestad, men advokat Frode hade lyckats göra honom nyfiken.

Han slog på sin dator, gick in på ‹www.google.com› och sökte på Vangerföretagen. Han fick hundratals träffar — Vangerkoncernen befann sig i bakvattnet men förekom fortfarande så gott som dagligen i media. Han sparade ett dussintal artiklar som analyserade företaget och sökte därefter i tur och ordning på Dirch Frode, Henrik Vanger och Martin Vanger.

Martin Vanger förekom flitigt i egenskap av nuvarande vd för Vangerföretagen. Advokat Dirch Frode höll en låg profil, han var styrelsemedlem i Hedestads golfklubb och nämndes i samband med Rotary. Henrik Vanger förekom med ett undantag endast i samband med texter som gav bakgrund till Vangerföretagen. Lokaltidningen Hedestads-Kuriren hade dock uppmärksammat den forne industrimagnaten på åttioårsdagen, två år tidigare, och reportern hade gjort ett snabbporträtt. Mikael printade ut några av de texter som tycktes innehålla substans och fick ihop en mapp på ett femtiotal sidor. Därefter städade han färdigt sitt skrivbord, packade flyttkartongerna och gick hem. Han var inte säker på när eller om han skulle återvända.