Lisbeth Salander tillbringade julafton på Äppelvikens sjukhem i Upplands-Väsby. Hon hade köpt med sig julklappar i form av en eau de toilette från Dior och en engelsk julkaka från Åhléns. Hon drack kaffe och betraktade den fyrtiosexåriga kvinna som med klumpiga fingrar försökte pilla upp knuten på julklappssnöret. Salander hade ömhet i blicken, men hon upphörde aldrig att förvåna sig över att den främmande kvinnan mitt emot henne var hennes mor. Hur hon än försökte kunde hon inte spåra minsta likhet i vare sig utseende eller personlighet.
Modern gav slutligen upp sina ansträngningar och tittade hjälplöst på paketet. Det var inte en av hennes bättre dagar. Lisbeth Salander sköt fram saxen som hela tiden legat synlig på bordet och modern sken plötsligt upp som om hon vaknade till.
”Du måste tycka att jag är dum.”
”Nej, mor. Du är inte dum. Men livet är orättvist.”
”Har du träffat din syster?”
”Inte på länge.”
”Hon besöker mig aldrig.”
”Jag vet det, mor. Hon besöker inte mig heller.”
”Arbetar du?”
”Ja, mor. Jag klarar mig bra.”
”Var bor du någonstans? Jag vet inte ens var du bor.”
”Jag bor i din gamla lägenhet på Lundagatan. Jag har bott där i flera år. Jag fick överta kontraktet.”
”Till sommaren kanske jag kan hälsa på dig.”
”Javisst. Till sommaren.”
Modern fick slutligen upp julklappen och sniffade förtjust på doften. ”Tack, Camilla”, sa modern.
”Lisbeth. Det är jag som är Lisbeth. Camilla är min syster.”
Modern såg generad ut. Lisbeth Salander föreslog att de skulle gå till TV-rummet.
Mikael Blomkvist tillbringade Kalle Anka-timmen på julafton med att besöka sin dotter Pernilla hos sin förra fru Monica och hennes nye man i villan i Sollentuna. Han hade julklappar till Pernilla; efter att ha diskuterat saken med Monica hade de kommit överens om att ge dottern en iPod, en mp3-spelare inte nämnvärt större än en tändsticksask men som kunde rymma hela Pernillas skivsamling. Vilken var ganska omfattande. Det blev en rätt dyr present.
Far och dotter tillbringade en timme i varandras sällskap i hennes rum på övervåningen. Mikael och Pernillas mamma hade skilt sig då hon bara var fem år och hon hade fått en ny pappa då hon var sju. Det var inte det att Mikael hade undvikit kontakt; Pernilla hade besökt honom någon gång i månaden och tillbringat veckolånga semestrar i stugan i Sandhamn. Det var heller inte så att Monica försökt avstyra kontakten eller att Pernilla inte trivdes i sin pappas sällskap — tvärtom, den tid de tillbringat tillsammans hade de oftast kommit bra överens. Men Mikael hade huvudsakligen låtit sin dotter bestämma i vilken utsträckning hon ville ha kontakt med honom, särskilt sedan Monica hade gift om sig. Det hade funnits några år i början av tonåren då kontakten nästan helt upphört och det var först de senaste två åren som hon velat träffa honom oftare.
Dottern hade följt hans rättegång med en fast övertygelse om att det var som Mikael försäkrade; han var oskyldig men kunde inte bevisa det.
Hon berättade om en möjlig pojkvän i en parallellklass på gymnasiet, och överraskade honom med att avslöja att hon blivit medlem i en lokal kyrka och ansåg sig vara troende. Mikael avstod från kommentarer.
Han blev inbjuden att stanna på middag men avböjde; han hade redan kommit överens med sin syster om att tillbringa julafton hos henne och hennes familj i villan i yuppiereservatet vid Stäket.
På morgonen hade han också fått en inbjudan att fira jul med Erika och hennes man i Saltsjöbaden. Han hade tackat nej i förvissningen om att det måste finnas en gräns för Greger Beckmans välvilliga inställning till triangeldramer och han hade ingen önskan att utröna var den gränsen gick. Erika hade invänt att det faktiskt var just hennes make som föreslagit inbjudan och retade honom för att han inte vågade ställa upp på en riktig trekant. Mikael hade skrattat — Erika visste att han var enfaldigt heterosexuell och att erbjudandet inte var allvarligt menat — men beslutet att inte tillbringa julafton i samkväm med sin älskarinnas make hade varit orubbligt.
Följaktligen knackade han istället på hos sin syster Annika Blomkvist, gift Giannini, där hennes italienskättade man, två barn och en pluton från hennes mans släkt just höll på att skära upp julskinkan. Under middagen svarade han på frågor om rättegången och erhöll diverse välmenta men fullständigt meningslösa råd.
Den enda som inte kommenterade domen var Mikaels syster — men hon var å andra sidan den enda advokaten i rummet. Annika hade seglat igenom juridikstudierna och arbetat som tingsnotarie och biträdande åklagare i några år innan hon tillsammans med några vänner öppnat en egen advokatbyrå med kontor på Kungsholmen. Hon hade specialiserat sig på familjerätt och utan att Mikael egentligen hade märkt hur det hade gått till hade hans lillasyster börjat dyka upp i tidningar och i paneldebatter i TV som känd feminist och kvinnorättsadvokat. Hon representerade ofta kvinnor som hotades eller förföljdes av äkta män och forna pojkvänner.
När Mikael hjälpte henne att duka fram kaffet lade hon handen på hans arm och frågade hur han mådde. Han förklarade att han kände sig som en påse skit.
”Anlita en riktig advokat nästa gång”, sa hon.
”I det här fallet hade det nog inte hjälpt vem som än varit min advokat.”
”Vad hände egentligen?”
”Vi tar det en annan gång, syrran.”
Hon gav honom en kram och pussade honom på kinden innan de gick ut med julkaka och kaffekoppar.
Vid sjutiden på kvällen ursäktade sig Mikael och bad att få låna telefonen i köket. Han ringde Dirch Frode och kunde höra ett sorl av röster i bakgrunden.
”God jul”, hälsade Frode. ”Har du bestämt dig?”
”Jag har ingenting för mig och du har lyckats väcka min nyfikenhet. Jag kommer upp på annandagen om det passar.”
”Utmärkt, utmärkt. Om du visste hur oerhört nöjd jag blir av ditt besked. Förlåt, jag har barn och barnbarn på besök och hör knappt ett ord av vad du säger. Kan jag få ringa dig i morgon och komma överens om tidpunkten?”
Mikael Blomkvist ångrade sitt beslut redan innan kvällen var över, men då kändes det för krångligt att ringa återbud, och på annandagens morgon satte han sig på tåget norrut. Mikael hade körkort men hade aldrig brytt sig om att skaffa någon bil.
Frode hade rätt i att det inte var någon lång resa. Han passerade Uppsala och därefter började det glesa pärlbandet av små industristäder längs Norrlandskusten. Hedestad var en av de mindre, lite mer än en timme norr om Gävle.
Natten till annandagen hade det snöat våldsamt, men det hade klarnat och luften var iskall då han klev av på järnvägsstationen. Mikael insåg omedelbart att han hade fel kläder för ett norrländskt vinterväder, men Dirch Frode visste hur han såg ut, fångade godmodigt upp honom på perrongen och ledde honom raskt till värmen i en Mercedes. Inne i Hedestad var snöröjningen i full gång och Frode kryssade försiktigt mellan höga plogkanter. Snön kändes som en exotisk kontrast till Stockholm, nästan som en främmande värld. Ändå var han bara lite mer än tre timmar från Sergels torg. Mikael sneglade på advokaten; ett kantigt ansikte med glest, vitt stubbat hår och tjocka glasögon på en kraftig näsa.
”Första gången i Hedestad?” frågade Frode.
Mikael nickade.
”Gammal industristad med hamn. Inte stor, bara 24 000 invånare. Men folk trivs här. Henrik bor i Hedeby — det är precis vid södra infarten till stan.”