”Så vad hände?”
”Vi har nu kommit fram till den egentliga orsaken till att jag vill anlita dig. Jag vill att du tar reda på vem i familjen som mördade Harriet Vanger och som därefter ägnat snart fyrtio år åt att försöka driva mig till vansinne.”
KAPITEL 5: Torsdag 26 december
För första gången sedan Henrik Vanger inledde sin monolog hade den gamle lyckats överrumpla honom. Mikael var tvungen att be honom upprepa vad han just sagt för att vara säker på att han hört rätt. Ingenting i de klipp han hade läst antydde att ett mord skulle ha begåtts i den Vangerska familjens kärna.
”Det var den 22 september 1966. Harriet var sexton år och hade precis börjat andra året på gymnasiet. Det var en lördag och det blev den värsta dagen i mitt liv. Jag har gått igenom händelseförloppet så många gånger att jag tror att jag kan redogöra för varje minut av vad som skedde under den dagen — allt utom det viktigaste.”
Han svepte med handen.
”Här i huset var en stor del av min släkt samlad. Det var en årligen återkommande vedervärdig middagsbjudning, då delägare i Vangerkoncernen träffades för att diskutera familjens affärer. Det var en tradition som min farfar på sin tid införde och som oftast resulterade i mer eller mindre avskyvärda tillställningar. Traditionen upphörde på 1980-talet, då Martin helt sonika bestämde att alla diskussioner om företaget skulle ske på reguljära styrelsemöten och stämmor. Det är det bästa beslut han har fattat. I dag har familjen inte träffats på en sådan tillställning på tjugo år.”
”Du sa att Harriet mördades…”
”Vänta. Låt mig berätta vad som hände. Det var alltså en lördag. Det var också festdag, med Barnens dag-tåg som arrangerades av idrottsklubben inne i Hedestad. Harriet hade varit inne i stan under dagen och tittat på festtåget tillsammans med några skolkamrater. Hon återkom hit till Hedebyön strax efter två på eftermiddagen; middagen skulle börja klockan fem och hon förväntades delta tillsammans med de andra ungdomarna i släkten.”
Henrik Vanger reste sig och gick fram till fönstret. Han tecknade åt Mikael att ansluta, och pekade:
”Klockan 14.15, några minuter efter att Harriet hade kommit hem, skedde en dramatisk olycka där ute på bron. En man vid namn Gustav Aronsson, bror till en bonde på Östergård — ett hemman en bit in här på Hedebyön — svängde upp på bron och frontalkolliderade med en tankbil som var på väg hit för att leverera brännolja. Riktigt hur olyckan gick till blev aldrig klarlagt — det är god sikt åt båda hållen — men bägge höll för hög hastighet och det som borde ha blivit ett lindrigt tillbud utvecklades till en katastrof. Föraren i tankbilen försökte undvika kollisionen och vred förmodligen instinktivt på ratten. Han körde in i broräcket och välte; tankbilen lade sig tvärs över bron med bakvagnen långt ute över kanten på bortre sidan… En metallstolpe trycktes in som ett spjut i tanken och eldfarlig brännolja började spruta ut. Samtidigt satt Gustav Aronsson fastklämd i sin bil och skrek oavbrutet i svåra smärtor. Tankbilens förare var också skadad, men lyckades ta sig ut för egen maskin.”
Den gamle gjorde en tankepaus och satte sig igen.
”Olyckan hade egentligen ingenting med Harriet att göra. Men den var betydelsefull på ett alldeles särskilt sätt. Det uppstod ett totalt kaos då tillskyndande människor försökte hjälpa till. Brandfaran var överhängande och det gick storlarm. Polis, ambulans, räddningstjänst, brandkår, massmedia och nyfikna anlände i rask takt. Alla samlades naturligtvis på fastlandssidan; här på ösidan gjorde vi allt för att få ut Aronsson ur bilvraket, vilket visade sig vara djävulskt svårt. Han var ordentligt fastklämd och allvarligt skadad.”
”Vi försökte bända loss honom med handkraft, men det gick inte. Han måste skäras eller sågas ut. Problemet var att vi inte kunde göra någonting som riskerade att skapa gnistbildning; vi stod mitt i en sjö av olja intill en vält tankbil. Om den hade exploderat skulle vi ha upphört att existera. Det tog dessutom lång tid innan vi kunde få hjälp från fastlandssidan; tankbilen låg som en kil över hela bron, och att klättra över tankarna skulle vara detsamma som att klättra över en bomb.”
Mikael hade fortfarande en känsla av att den gamle berättade en noga repeterad och avvägd historia, med avsikt att fånga hans intresse. Men Mikael accepterade också att Henrik Vanger var en utmärkt historieberättare med förmåga att engagera en lyssnare. Däremot hade han fortfarande ingen uppfattning om vart historien slutligen skulle leda.
”Det som är betydelsefullt med olyckan är att bron var avstängd under det kommande dygnet. Först sent på söndagskvällen hade man lyckats pumpa ut återstående bränsle och då kunde man lyfta bort tankbilen och öppna bron för passerande igen. Under dessa drygt 24 timmar var Hedebyön i praktiken avskuren från omvärlden. Det enda sättet att ta sig över till fastlandet var med en brandbåt som sattes in för att skeppa folk från småbåtshamnen på den här sidan till den gamla fiskehamnen nedanför kyrkan. Under flera timmar användes båten bara av räddningspersonal — det var inte förrän ganska sent på lördagskvällen som privatpersoner började skeppas över. Förstår du innebörden av detta?”
Mikael nickade: ”Jag antar att någonting hände med Harriet här på ön och att antalet misstänkta utgörs av den begränsade skara personer som befann sig här. Ett slags låsta rummet-mysterium i ö-format?”
Henrik Vanger log ironiskt.
”Mikael, du anar inte hur rätt du har. Även jag har läst min Dorothy Sayers. Följande är fakta: Harriet anlände hit till ön ungefär tio minuter efter två. Om vi även inkluderar barn och ogifta sällskap hade allt som allt närmare fyrtio gäster anlänt under dagen. Tillsammans med personal och bofasta fanns sextiofyra personer här eller omkring gården. Somliga — de som skulle övernatta — höll på att installera sig i omkringliggande gårdar eller i gästrum.”
”Harriet bodde tidigare i ett hus tvärs över vägen, men som jag redan berättat var varken hennes pappa Gottfried eller hennes mamma Isabella stabila och jag kunde ju se hur Harriet plågades. Hon kunde inte koncentrera sig på studierna och 1964, då hon var fjorton, lät jag henne flytta över hit till mitt hus. Isabella tyckte nog att det var skönt att slippa ansvaret för henne. Hon fick ett rum häruppe och bodde här de sista två åren. Det var alltså hit hon kom den där dagen. Vi vet att hon träffade och växlade några ord med Harald Vanger ute på gården — han är en av mina äldre bröder. Därefter kom hon upp för trappan hit, till det här rummet, och hälsade på mig. Hon sa att hon ville prata med mig om någonting. Just då hade jag några andra familjemedlemmar hos mig och jag hade inte tid med henne. Men hon verkade så angelägen att jag lovade att jag strax skulle komma till hennes rum. Hon nickade och gick ut genom den där dörren. Det var sista gången jag såg henne. Någon minut senare smällde det på bron och det kaos som utbröt kullkastade alla planer för dagen.”
”Hur dog hon?”
”Vänta. Det är mer komplicerat än så och jag måste berätta historien i kronologisk ordning. När kollisionen ägde rum släppte folk vad de hade för händerna och sprang till olycksplatsen. Jag var… jag antar att jag tog kommandot och var febrilt sysselsatt de närmaste timmarna. Vi vet att Harriet också kom ned till bron strax efter kollisionen — flera personer såg henne — men explosionsrisken gjorde att jag beordrade alla som inte skulle hjälpa till med att få loss Aronsson ur bilvraket att dra sig tillbaka. Vi var fem personer som stannade kvar på olycksplatsen. Det var jag och min bror Harald. Det var en karl som heter Magnus Nilsson och som var gårdskarl hos mig. Det var en sågverksarbetare som heter Sixten Nordlander och som hade ett hus nere vid fiskehamnen. Och det var en grabb som heter Jerker Aronsson. Han var bara sexton och jag skulle egentligen ha skickat iväg honom, men han var brorson till Aronsson i bilen och kom förbi på cykel på väg in till stan bara någon minut efter olyckan.”