”Roddbåt?”
”Nej. Den dagen fanns noga räknat tretton båtar på Hedebyön. De flesta nöjesbåtarna var redan upptagna på land. Nere i gamla stughamnen låg två Pettersonbåtar i vattnet. Där fanns sju ekor, varav fem var uppdragna på land. Nedanför prästgården låg en eka på landbacken och en i sjön. Borta vid Östergården fanns ytterligare en motorbåt och en eka. Samtliga dessa båtar är inventerade och låg kvar på sina platser. Om hon hade rott över och gett sig av skulle hon naturligtvis ha varit tvungen att lämna båten på andra sidan.”
Henrik Vanger höll upp ett fjärde finger.
”Därmed återstår bara en enda rimlig möjlighet, nämligen att Harriet försvann mot sin vilja. Någon gjorde henne illa och skaffade undan kroppen.”
Lisbeth Salander tillbringade annandagens morgon med att läsa Mikael Blomkvists kontroversiella bok om ekonomijournalistik. Boken på 210 sidor hade titeln Tempelriddarna och undertiteln Bakläxa för ekonomireportrar. Omslaget var trendigt designat av Christer Malm och visade ett fotografi av Stockholms börshus. Christer Malm hade arbetat i PhotoShop och det tog en stund innan betraktaren blev varse att huset svävade i tomma luften. Det fanns ingen grund. Det var svårt att föreställa sig ett tydligare omslag för att effektivt ange tonen för vad som komma skulle.
Salander konstaterade att Blomkvist var en utmärkt stilist. Boken var skriven på ett rättframt och engagerande sätt, och även personer utan insyn i ekonomijournalistikens irrgångar kunde läsa den med behållning. Tonen var bitsk och sarkastisk, men framför allt övertygande.
Det första kapitlet var en sorts krigsförklaring där Blomkvist inte skrädde orden. Svenska ekonomijournalister hade de senaste tjugo åren utvecklats till en grupp inkompetenta springpojkar som var uppfyllda av sin egen betydelse och som saknade förmåga till kritiskt tänkande. Den sistnämnda slutsatsen drog han eftersom så många ekonomireportrar gång på gång utan minsta invändning nöjde sig med att återge de utsagor som lämnades av företagsdirektörer och börsspekulanter — även då dessa uppgifter var uppenbart vilseledande och felaktiga. Sådana ekonomireportrar var därmed antingen så naiva och lättlurade att de borde skiljas från sina uppdrag eller så var de — vilket var värre — personer som medvetet svek sitt journalistiska uppdrag att utföra kritiska granskningar och förse allmänheten med korrekt information. Blomkvist hävdade att han ofta skämdes över att bli kallad ekonomireporter, eftersom han då riskerade att sammanblandas med personer som han överhuvudtaget inte betraktade som reportrar.
Blomkvist jämförde ekonomijournalisternas insatser med hur kriminaljournalister eller utrikeskorrespondenter arbetade. Han målade upp en bild av det ramaskri som skulle följa om en rättsreporter på en stor dagstidning okritiskt började återge åklagarens uppgifter som automatiskt sanna i till exempel en mordrättegång, utan att skaffa information från försvarssidan eller intervjua offrets familj och bilda sig en uppfattning om vad som var rimligt och inte rimligt. Han menade att samma regler måste gälla för ekonomijournalister.
Återstoden av boken utgjorde beviskedjan som skulle styrka den inledande svadan. Ett långt kapitel granskade rapporteringen om ett känt dot.com-företag i sex ledande dagstidningar samt i Finanstidningen, Dagens Industri och A-ekonomi på TV. Han citerade och summerade vad reportrarna hade sagt och skrivit innan han jämförde med hur situationen i verkligheten sett ut. Då han beskrev utvecklingen i företaget nämnde han gång på gång enkla frågor som en seriös reporter skulle ha ställt men som den samlade kåren av ekonomireportrar underlåtit att ställa. Det var ett snyggt grepp.
Ett annat kapitel handlade om lanseringen av Telia-aktien — det var bokens mest raljerande och ironiska avsnitt, där några namngivna ekonomiskribenter formligen hudflängdes, däribland en viss William Borg, som Mikael tycktes vara särskilt irriterad på. Ytterligare ett kapitel, i slutet av boken, jämförde svenska och utländska ekonomireportrars kompetensnivå. Blomkvist beskrev hur seriösa reportrar på Financial Times, The Economist och några tyska ekonomitidningar hade rapporterat om motsvarande ämnen i sina länder. Jämförelsen utföll inte till de svenska journalisternas fördel. Ett slutkapitel innehöll en skiss med förslag på hur den bedrövliga situationen skulle kunna åtgärdas. Bokens slutord återknöt till inledningen:
Om en riksdagsreporter skulle hantera sin uppgift på motsvarande sätt genom att okritiskt dra en lans för varje beslut som klubbades, hur befängt det än var, eller om en politisk reporter skulle brista i omdöme på ett liknande sätt — då skulle den reportern få sparken eller i varje fall omplaceras till en avdelning där han eller hon inte kunde åstadkomma så stor skada. I ekonomireportrarnas värld gäller dock inte det normala journalistiska uppdraget att göra kritiska granskningar och sakligt rapportera fynden till läsarna. Här hyllas istället den mest framgångsrike skojaren. Här skapas också framtidens Sverige och här undergrävs det sista förtroendet för journalisterna som yrkeskår.
Det var ord och inga visor. Tonen var frän och Salander hade ingen svårighet att förstå den upprörda debatt som följt i både branschorganet Journalisten, vissa ekonomitidningar och på dagstidningarnas ledar- och ekonomisidor. Även om endast ett fåtal ekonomireportrar nämndes vid namn i boken så förmodade Lisbeth Salander att branschen var tillräckligt liten för att alla skulle förstå exakt vem som avsågs när olika tidningar citerades. Blomkvist hade skaffat sig bittra fiender, vilket också återspeglades i dussintals skadeglada kommentarer till domslutet i Wennerströmaffären.
Hon slog igen boken och tittade på baksidesbilden av författaren. Mikael Blomkvist var fotograferad från sidan. Den mörkblonda luggen föll lite vårdslöst över pannan, som om en vindpust hade dragit förbi just innan fotografen knäppte eller som om (vilket var mera troligt) fotografen Christer Malm hade stylat honom. Han tittade in i kameran med ett ironiskt leende och en blick som förmodligen avsåg att vara charmig och pojkaktig. En ganska vacker man. På väg mot tre månader i fängelse.
”Hej Kalle Blomkvist”, sa hon högt för sig själv. ”Du är rätt kaxig, va?”
Vid lunchtid startade Lisbeth Salander sin iBook och öppnade mailprogrammet Eudora. Hon formulerade texten i en enda kärnfull rad:
[Har du tid?]
Hon skrev under med Wasp och skickade mailet till adressen ‹Plague-xyz-666@hotmail.com›. För säkerhets skull körde hon det enkla meddelandet i krypteringsprogrammet PGP.
Därefter satte hon på sig svarta jeans, kraftiga vinterskor, en varm polotröja, en mörk skepparjacka samt matchande blekgula fingervantar, mössa och halsduk. Hon tog bort ringarna ur ögonbryn och näsborre, lade på ett svagt rosa läppstift och granskade sig själv i badrumsspegeln. Hon såg ut som vilken helgflanör som helst och betraktade klädseln som anständigt stridskamouflage för en expedition bakom fiendens linjer. Hon tog tunnelbanan från Zinkensdamm till Östermalmstorg och gick mot Strandvägen. Hon promenerade i mittallén medan hon läste numren på husen. Nästan framme vid Djurgårdsbron stannade hon och betraktade den port hon sökte. Hon gick över gatan och väntade några meter från entrén.
Hon konstaterade att de flesta människor som var ute och promenerade i det kyliga annandagsvädret gick på kajen, medan bara ett fåtal rörde sig längs trottoaren mot husen.