Henrik Vanger skakade på huvudet. Det fanns inget svar.
”Harriet försvann någon gång kring eller strax efter 15.00. Dessa bilder ger en viss uppfattning om var folk befann sig vid den tiden. Det är därför jag kan stryka en del personer från listan över misstänkta. Av samma skäl kan jag markera att ett antal personer som inte befinner sig på bilderna vid den tiden måste infogas bland de misstänkta.”
”Du svarade inte på frågan om hur du tror att kroppen försvann. Jag inser just att det naturligtvis finns ett självklart svar. Ett vanligt hederligt illusionisttrick.”
”Det finns faktiskt flera helt realistiska sätt att utföra det på. Någon gång kring 15.00 slår mördaren till. Han eller hon använde förmodligen inget tillhygge — då hade vi kanske hittat blodspår. Jag gissar att Harriet ströps och jag gissar att det skedde här — bakom muren på gårdsplanen; en plats som inte syns för fotografen och som ligger i en död vinkel från huset. Där finns en kort smitväg om man vill promenera den närmaste vägen från prästgården — där hon sist sågs — och tillbaka till huset. I dag finns en liten plantering och en gräsmatta där, men på 1960-talet var det en grusplan som användes som bilparkering. Allt mördaren behövde göra var att öppna en bagagelucka och stoppa in Harriet. När vi började gå skallgång dagen därpå var det ingen som tänkte sig att ett brott begåtts — vi fokuserade på stränderna, byggnader och skogspartiet närmast byn.”
”Alltså var det ingen som kontrollerade bilarnas bagageutrymmen.”
”Och på kvällen nästa dag var det fritt fram för mördaren att ta sin bil och köra över bron och gömma kroppen någon annanstans.”
Mikael nickade. ”Mitt framför näsan på alla som går skallgång. Om det gått till på det viset handlar det om en mycket kallblodig jävel.”
Henrik Vanger skrattade bittert. ”Du gav just en träffande beskrivning av ett stort antal medlemmar i familjen Vanger.”
De fortsatte diskussionen över middagen klockan sex. Anna hade dukat fram stekt hare med vinbärsgelé och potatis. Henrik Vanger serverade ett fylligt rödvin. Mikael hade fortfarande gott om tid att hinna med sista tåget. Det var dags att avrunda, tyckte han.
”Jag erkänner att det är en fascinerande historia du har berättat. Men jag blir inte riktigt klok på varför du berättar den för mig.”
”Det har jag faktiskt redan sagt. Jag vill avslöja den fähund som mördade min brors sondotter. Och det är det jag vill anlita dig för.”
”Hur?”
Henrik Vanger lade ned kniv och gaffel. ”Mikael, i snart trettiosju år har jag grubblat mig fördärvad på vad som hände Harriet. Under årens lopp har jag använt allt mer av min fritid till att leta efter henne.”
Han tystnade och plockade av sig glasögonen och tittade på någon osynlig smutsfläck på linsen. Sedan lyfte han blicken och betraktade Mikael.
”Om jag ska vara riktigt ärlig var Harriets försvinnande orsaken till att jag så småningom lämnade rodret i koncernledningen. Jag tappade lusten. Jag visste att det fanns en mördare i min närhet och grubblandet och sökandet efter sanningen blev en belastning för mitt arbete. Det värsta är att det inte blev en lättare börda med tiden — tvärtom. Ungefär 1970 hade jag en period då jag bara ville vara i fred. Vid det laget hade Martin klivit in i styrelsen och han fick ta över mer och mer av min arbetsbörda. 1976 trädde jag tillbaka och Martin tog över som vd. Jag har fortfarande en styrelseplats men jag har inte gjort många knop sedan jag fyllde femtio. De senaste trettiosex åren har det inte gått en dag utan att jag har grubblat på Harriets försvinnande. Du kanske anser att jag är besatt av detta — åtminstone anser de flesta av mina släktingar att jag är det. Och förmodligen är det så.”
”Det var en fruktansvärd händelse.”
”Mer än så. Den förstörde mitt liv. Det är ett faktum som jag blivit allt mer medveten om ju längre tiden gått. Har du bra självkännedom?”
”Tja, jag anser naturligtvis det.”
”Det har jag också. Jag kan inte släppa vad som hände. Men mina motiv har förändrats med åren. Från början var det kanske sorg. Jag ville hitta henne och åtminstone få begrava henne. Det handlade om att ge Harriet upprättelse.”
”På vilket sätt har det förändrats?”
”I dag handlar det mera om att hitta den kallblodiga jäveln. Men det lustiga är att ju äldre jag blir, desto mer av en uppslukande hobby har det blivit.”
”Hobby?”
”Ja, jag vill faktiskt använda det ordet. När polisutredningen rann ut i sanden fortsatte jag. Jag har försökt gå systematiskt och vetenskapligt till väga. Jag har samlat på all information som har varit möjlig att hitta — fotografierna däruppe, polisutredningen, jag har antecknat allt som människor berättat för mig om vad de gjorde den dagen. Jag har alltså ägnat nästan halva mitt liv åt att samla information om en enda dag.”
”Du är medveten om att efter trettiosex år är mördaren själv kanske död och begravd?”
”Jag tror inte det.”
Mikael höjde på ögonbrynen inför det bestämda uttalandet.
”Låt oss avsluta middagen och gå tillbaka upp. Det finns en detalj kvar innan min historia är komplett. Det är den mest förbryllande.”
Lisbeth Salander parkerade den automatväxlade Corollan vid pendeltågsstationen i Sundbyberg. Hon hade lånat Toyotan från Milton Securitys bilpool. Hon hade inte exakt bett om lov, men Armanskij hade å andra sidan aldrig uttryckligen förbjudit henne att använda någon av Miltons bilar. Förr eller senare, tänkte hon, måste jag skaffa ett eget fordon. Hon saknade bil men ägde däremot en motorcykel — en begagnad lättviktare, en Kawasaki 125 kubik, som hon använde sommartid. Under vintern stod hojen inlåst i hennes källarförråd.
Hon promenerade till Högklintavägen och ringde på porttelefonen prick klockan sex. Portlåset klickade efter några sekunder och hon gick två våningar upp för trappan och ringde på dörren där det beskedliga namnet Svensson fanns angivet. Hon hade ingen aning om vem Svensson var eller om någon sådan person överhuvudtaget existerade i lägenheten.
”Hej Plague”, hälsade hon.
”Wasp. Du hälsar bara på när du behöver något.”
Mannen, som var tre år äldre än Lisbeth Salander, var 189 centimeter lång och vägde 152 kilo. Själv var hon 154 centimeter lång och vägde 42 kilo och hade alltid känt sig som en dvärg intill Plague. Som vanligt var det mörkt i hans lägenhet; skenet från en enda tänd lampa silade ut i hallen från det sovrum han använde som arbetsrum. Det luktade instängt och unket.
”Plague, det är för att du aldrig tvättar dig och för att det luktar apa härinne. Om du någonsin går ut kan jag tipsa om såpa. Finns på Konsum.”
Han log blekt men svarade inte och tecknade åt henne att följa med in i köket. Han slog sig ned vid köksbordet utan att tända någon lampa. Belysningen bestod huvudsakligen av skenet från gatlyktan utanför fönstret.
”Jag menar, jag är inte direkt rekordbra på att städa själv, men luktar det likmask i gamla mjölkpaket buntar jag ihop dem och slänger dem.”
”Jag är sjukpensionär”, sa han. ”Jag är socialt inkompetent.”
”Så därför gav staten dig en bostad och glömde bort dig. Är du aldrig rädd att grannarna ska klaga och socialen komma på inspektion? Då kanske du hamnar på dårhus.”
”Har du något till mig?”
Lisbeth Salander öppnade blixtlåset i jackfickan och plockade fram 5 000 kronor.
”Det är allt jag kan avvara. Det är mina egna pengar och jag kan inte gärna dra av dig som omkostnad.”