”Vad vill du ha?”
”Manschetten du pratade om för två månader sedan. Fick du ihop den?”
Han log och placerade ett föremål på bordet framför henne.
”Berätta hur den fungerar.”
Under den följande timmen lyssnade hon intensivt. Sedan testade hon manschetten. Plague var möjligen socialt inkompetent. Men han var utan tvekan ett geni.
Henrik Vanger stannade vid sitt skrivbord och väntade till dess att han åter hade Mikaels uppmärksamhet. Mikael tittade på sitt armbandsur. ”Du pratade om en förbryllande detalj?”
Henrik Vanger nickade. ”Jag är född den 1 november. Då Harriet var åtta år gav hon mig en födelsedagspresent, en tavla. En pressad blomma bakom en enkel ram.”
Henrik Vanger gick runt skrivbordet och pekade på den första blomman. Blåklocka. Den var amatörmässigt och klumpigt monterad.
”Det var första tavlan. Jag fick den 1958.”
Han pekade på nästa tavla.
”1959.” Smörblomma. ”1960.” Prästkrage. ”Det blev en tradition. Hon tillverkade tavlan någon gång på sommaren och sparade den till min födelsedag. Jag hängde dem alltid på väggen här. 1966 försvann hon och då bröts traditionen.”
Henrik Vanger tystnade och pekade på ett gap i raden av tavlor. Mikael kände plötsligt nackhåren resa sig. Hela väggen var fylld av pressade blommor.
”1967, ett år efter att hon hade försvunnit, fick jag den här blomman på min födelsedag. Det är en viol.”
”Hur fick du blomman?” frågade Mikael med låg röst.
”Inslagen i presentpapper och skickad i ett vadderat kuvert med posten. Skickat från Stockholm. Ingen avsändare. Inget meddelande.”
”Du menar att…” Mikael svepte med handen.
”Just det. På min födelsedag varje förbannat år. Förstår du hur det känns? Det är riktat mot mig, precis som om mördaren vill tortera mig. Jag har grubblat mig fördärvad över om det kanske är så att Harriet röjdes undan därför att någon ville komma åt mig. Det var ingen hemlighet att Harriet och jag hade ett speciellt förhållande och att jag såg henne som min egen dotter.”
”Vad är det du vill att jag ska göra?” frågade Mikael med skärpa i rösten.
När Lisbeth Salander lämnade tillbaka Corollan i garaget under Milton Security passade hon på att gå på toaletten uppe på kontoret. Hon använde sitt passerkort i porten och åkte direkt upp till tredje våningen för att slippa gå genom huvudentrén på andra våningen, där jouren arbetade. Hon besökte toaletten och hämtade en kopp kaffe från den espressomaskin som Dragan Armanskij hade investerat i då han sent omsider insett att Lisbeth aldrig skulle brygga kaffe bara för att det förväntades av henne. Därefter gick hon till sitt arbetsrum och hängde skinnjackan över en kontorsstol.
Arbetsrummet var en 2 x 3 meter stor kub innanför en glasvägg. Den innehöll ett skrivbord med en äldre stationär Dell PC, en kontorsstol, en papperskorg, en telefon och en bokhylla. Bokhyllan innehöll en uppsättning telefonkataloger och tre tomma anteckningsblock. De två skrivbordslådorna innehöll några förbrukade kulspetspennor, gem och ett anteckningsblock. I fönstret stod en död blomma med bruna, vissnade blad. Lisbeth Salander granskade eftertänksamt blomman, som om det var första gången hon såg den. Efter en stund lyfte hon beslutsamt över den till papperskorgen.
Hon hade sällan något ärende till sitt kontor och besökte det kanske ett halvt dussin gånger per år, huvudsakligen om hon behövde sitta för sig själv och bearbeta någon rapport strax före avlämning. Dragan Armanskij hade insisterat på att hon skulle ha en egen plats. Hans motivering var att hon då skulle känna sig som en del av företaget även om hon arbetade som frilans. Själv misstänkte hon att Armanskij hoppades att han därigenom skulle få möjlighet att hålla ett vakande öga på henne och lägga sig i hennes privata angelägenheter. Från början hade hon placerats längre ned i korridoren, i ett större rum som hon förväntades dela med en kollega, men eftersom hon aldrig var där hade han till sist flyttat in henne i den skrubb som blivit över i korridorlängan.
Lisbeth Salander plockade fram den manschett hon hade hämtat hos Plague. Hon lade föremålet på bordet framför sig och betraktade det eftertänksamt medan hon bet sig i underläppen och funderade.
Klockan var över elva på kvällen och hon var ensam på våningsplanet. Hon kände sig plötsligt uttråkad.
Efter en stund reste hon sig och gick längst bort i korridoren där hon kände på dörren till Dragan Armanskijs rum. Låst. Hon såg sig omkring. Sannolikheten för att någon skulle dyka upp i korridoren vid midnatt på annandag jul var i det närmaste obefintlig. Hon öppnade dörren med en piratkopia till företagets huvudnyckel som hon sett till att skaffa flera år tidigare.
Armanskijs rum var rymligt, med skrivbord, besöksstolar och ett litet konferensbord med plats för åtta personer i ett hörn. Det var oklanderligt välstädat. Hon hade inte snokat hos honom på länge och när hon nu ändå var på kontoret… Hon tillbringade en timme vid hans skrivbord och uppdaterade sig om jakten på en misstänkt företagsspion, vilka personer som placerats under cover på ett företag där en organiserad stöldliga härjade, samt vilka åtgärder som i största hemlighet vidtagits för att skydda en klient som fruktade att hennes barn hotades att kidnappas av sin far.
Till sist placerade hon alla papper exakt som de hade legat, låste dörren till Armanskijs rum och promenerade hem till Lundagatan. Hon kände sig tillfreds med dagen.
Mikael Blomkvist skakade återigen på huvudet. Henrik Vanger hade satt sig bakom skrivbordet och betraktade Mikael med lugn blick, som om han redan var beredd på alla invändningar.
”Jag vet inte om vi någonsin kommer att få veta sanningen men jag vill inte gå i graven utan att åtminstone göra ett sista försök”, sa den gamle. ”Jag vill helt enkelt anställa dig för att gå igenom allt bevismaterial en sista gång.”
”Det här är inte riktigt klokt”, konstaterade Mikael.
”Varför skulle det inte vara klokt?”
”Jag har hört tillräckligt. Henrik, jag förstår din sorg, men jag ska också vara ärlig mot dig. Det du ber mig göra är slöseri med tid och pengar. Du ber mig trolla fram en lösning på ett mysterium som kriminalpoliser och riktiga brottsutredare med väsentligt större resurser gått bet på i åratal. Du ber mig lösa ett brott nästan fyrtio år efter att det begicks. Hur skulle jag kunna göra det?”
”Vi har inte diskuterat ditt arvode”, replikerade Henrik Vanger.
”Det behövs inte.”
”Om du säger nej kan jag inte tvinga dig. Men lyssna på vad jag erbjuder. Dirch Frode har redan formulerat ett kontrakt. Vi kan förhandla om detaljer, men kontraktet är enkelt och allt som saknas är din underskrift.”
”Henrik, det här är meningslöst. Jag kan inte lösa gåtan med Harriets försvinnande.”
”Enligt kontraktet behöver du inte göra det. Allt jag begär är att du gör ditt allra bästa. Om du misslyckas så är det Guds vilja eller — om du inte tror på honom — ödet.”
Mikael suckade. Han hade börjat känna sig allt mer obehaglig till mods och ville avsluta besöket i Hedeby men gav ändå vika.
”Låt höra.”
”Jag vill att du under ett år bor och arbetar här i Hedeby. Jag vill att du ska gå igenom hela utredningen om Harriets försvinnande, papper för papper. Jag vill att du granskar allt med nya fräscha ögon. Jag vill att du ifrågasätter alla gamla slutsatser precis som en undersökande reporter ska göra. Jag vill att du söker sådant som jag och polisen och andra utredare kan ha missat.”