”Du ber mig överge hela mitt liv och min karriär för att i ett år ägna mig åt något som är fullständigt bortkastad tid.”
Henrik Vanger log plötsligt.
”Vad gäller din karriär kan vi väl enas om att den för ögonblicket är ganska ljummen.”
Det hade Mikael ingen replik på.
”Jag vill köpa ett år av ditt liv. Ett jobb. Lönen är bättre än något annat erbjudande du någonsin kommer att få. Jag betalar 200 000 kronor i månaden, alltså 2,4 miljoner kronor till dig om du accepterar och stannar hela året.”
Mikael satt förstummad.
”Jag har inga illusioner. Jag vet att chansen att du skulle lyckas är minimal, men om du mot all förmodan skulle lösa gåtan så erbjuder jag en bonus — dubbel ersättning, alltså 4,8 miljoner kronor. Låt oss vara generösa och avrunda till 5 miljoner.”
Henrik Vanger lutade sig bakåt och lade huvudet på sned.
”Jag kan betala pengarna till vilket bankkonto du önskar, var som helst i världen. Du kan också få pengarna i kontanter i en resväska, så är det upp till dig om du vill rapportera inkomsten till skattemyndigheterna.”
”Det är… sjukt”, stammade Mikael.
”Varför det?” frågade Henrik Vanger lugnt. ”Jag är över åttio år och fortfarande vid mina sinnens fulla bruk. Jag har en mycket stor personlig förmögenhet som jag disponerar hur jag vill. Jag har inga barn och jag har inte den minsta lust att skänka pengar till släktingar som jag avskyr. Jag har ett testamente; merparten av mina pengar kommer jag att skänka till Världsnaturfonden. Ett fåtal personer som står mig nära kommer att få rejäla belopp — bland annat Anna härnere.”
Mikael Blomkvist skakade på huvudet.
”Försök att förstå mig. Jag är gammal och kommer snart att dö. Det finns en enda sak i världen som jag vill ha — det är ett svar på den fråga som plågat mig i snart fyra decennier. Jag tror inte att jag kommer att få veta svaret, men jag har tillräckliga privata tillgångar för att göra ett sista försök. Varför skulle det vara orimligt att jag använder en del av min förmögenhet till ett sådant ändamål? Det är jag skyldig Harriet. Och det är jag skyldig mig själv.”
”Du betalar flera miljoner kronor för ingenting. Allt jag behöver göra är alltså att underteckna kontraktet och sedan rulla tummarna i ett år.”
”Det kommer du inte att göra. Tvärtom — du kommer att arbeta hårdare än du någonsin gjort i hela ditt liv.”
”Hur kan du vara så säker på det?”
”Därför att jag kan erbjuda dig något som du inte kan köpa för pengar men som du vill ha mer än något annat här i världen.”
”Vad skulle det vara?”
Henrik Vangers ögon smalnade.
”Jag kan ge dig Hans-Erik Wennerström. Jag kan bevisa att han är en svindlare. Han började nämligen sin karriär hos mig för trettiofem år sedan och jag kan ge dig hans huvud på ett fat. Lös gåtan så kan du vända ditt nederlag i tingsrätten till årets reportage.”
KAPITEL 7: Fredag 3 januari
Erika satte ned kaffekoppen på bordet och vände ryggen mot Mikael. Hon stod vid fönstret i hans lägenhet och tittade på utsikten mot Gamla stan. Det var den 3 januari och klockan var nio på förmiddagen. All snö hade regnat bort under nyårshelgen.
”Jag har alltid gillat den här utsikten”, sa hon. ”Det är en sådan här lägenhet som skulle kunna få mig att överge Saltsjöbaden.”
”Du har nycklar. Du får gärna flytta in från överklassreservatet”, sa Mikael. Han stängde resväskan och ställde den i hallen. Erika vände sig om och betraktade honom tvivlande.
”Du kan inte mena allvar”, sa hon. ”Vi står mitt uppe i värsta krisen och du packar två resväskor och bosätter dig i Tjottahejti.”
”Hedestad. Några timmar med tåget. Och det är inte för all framtid.”
”Det kunde lika gärna vara Ulan Bator. Förstår du inte att det kommer att se ut som om du ger dig av med svansen mellan benen?”
”Det är ju det jag gör. Dessutom ska jag avtjäna ett fängelsestraff i år också.”
Christer Malm satt i Mikaels soffa. Han kände sig obehaglig till mods. Det var första gången sedan de startade Millennium som han hade sett Mikael och Erika vara så oförsonligt oense. Under åren hade de två varit oskiljaktiga. De hade visserligen kunnat braka samman i ursinniga gräl, men det hade alltid handlat om sakfrågor där frågetecknen rätats ut innan de kramat om varandra och gått på krogen. Eller till sängs. Den senaste hösten hade inte varit munter och nu var det som om en avgrund hade öppnat sig. Christer Malm undrade om han såg början till slutet på Millennium.
”Jag har inget val”, sa Mikael. ”Vi har inget val.”
Han hällde upp kaffe till sig själv och slog sig ned vid köksbordet. Erika skakade på huvudet och satte sig mitt emot honom.
”Vad tycker du, Christer?” frågade hon.
Christer Malm slog ut med händerna. Han hade väntat på frågan och fruktat det ögonblick då han skulle vara tvungen att ta ställning. Han var den tredje delägaren, men alla tre visste att det var Mikael och Erika som var Millennium. De enda tillfällen då de frågade honom om råd var då de var riktigt oense.
”Ärligt talat”, svarade Christer, ”ni vet båda två att det inte spelar någon roll vad jag tycker.”
Han tystnade. Han älskade att skapa bilder. Han älskade att arbeta med grafisk form. Han hade aldrig betraktat sig som konstnär men han visste att han var en gudabenådat bra designer. Däremot var han urusel på intriger och policybeslut.
Erika och Mikael betraktade varandra. Hon kyligt ilsken. Han eftertänksam.
Det här är inget gräl, tänkte Christer Malm. Det är en skilsmässa. Det var Mikael som bröt tystnaden.
”Okej, låt mig dra argumenten en sista gång.” Han fixerade Erika med blicken. ”Det här betyder inte att jag har gett upp Millennium. Vi har jobbat på tok för hårt för det.”
”Men nu kommer du inte att finnas kvar på redaktionen — det blir jag och Christer som måste dra lasset. Fattar du att det är du själv som placerar dig i exil?”
”Det är den andra biten. Jag måste ta en paus, Erika. Jag fungerar inte längre. Jag är helt färdig. En betald semester i Hedestad är kanske precis vad jag behöver.”
”Hela grejen är sjuk, Mikael. Du kan lika gärna börja jobba på ett UFO.”
”Jag vet det. Men jag får 2,4 miljoner för att sitta på rumpan i ett år och jag kommer inte att vara overksam. Det är den tredje biten. Rond ett mot Wennerström är slut och han har vunnit på knock out. Rond två är den som redan pågår — han kommer att försöka sänka Millennium för gott eftersom han vet att det kommer att finnas en redaktion med kunskap om vad han går för så länge tidningen finns.”
”Jag vet det. Jag har sett det i bokslutet över annonsintäkter varje månad det senaste halvåret.”
”Just det. Därför måste jag bort från redaktionen. Jag är ett rött skynke för honom. Han är paranoid när det gäller mig. Så länge jag finns kvar kommer han att fortsätta kampanjen. Nu måste vi förbereda oss för rond tre. Om vi ska ha minsta chans mot Wennerström måste vi backa och lägga upp en helt ny strategi. Vi måste hitta en hammare. Det blir mitt jobb det närmaste året.”
”Jag begriper allt det där”, replikerade Erika. ”Ta semester. Åk utomlands, ligg på en playa i en månad. Undersök de spanska kvinnornas kärleksliv. Koppla av. Sätt dig ute i Sandhamn och titta på vågorna.”
”Och när jag kommer tillbaka har ingenting förändrats. Wennerström kommer att krossa Millennium. Du vet det. Det enda som kan hindra honom är att vi hittar något om honom som vi kan använda.”