”Och det tror du att du hittar i Hedestad.”
”Jag kollade pressklippen. Wennerström jobbade åt Vangerföretagen 1969 till 1972. Han satt på koncernstaben och hade ansvar för strategiska placeringar. Han slutade väldigt hastigt. Vi kan inte utesluta möjligheten att Henrik Vanger faktiskt har något på honom.”
”Men om han gjorde något för trettio år sedan är det knappast något som vi kan bevisa i dag.”
”Henrik Vanger lovade att ställa upp på en intervju och berätta vad han vet. Han är besatt av sin försvunna släkting — det verkar vara allt han är intresserad av, och om det för med sig att han måste bränna Wennerström så tror jag att det finns en god möjlighet att han gör det. Vi kan i vilket fall som helst inte försitta chansen — han är den förste som har sagt att han är villig att gå on the record med skit om Wennerström.”
”Inte ens om du kommer tillbaka med bevis för att det var Wennerström som ströp flickan skulle vi kunna använda det. Inte efter så lång tid. Han skulle massakrera oss i rättegången.”
”Tanken slog mig, men sorry — han pluggade på Handelshögskolan och hade ingen koppling till Vangerföretagen då hon försvann.” Mikael gjorde en paus. ”Erika, jag kommer inte att lämna Millennium, men det är viktigt att det ser ut som om jag har gjort det. Du och Christer måste fortsätta att driva tidningen. Om ni kan… om ni får möjlighet att sluta ett fredsavtal med Wennerström så får ni lov att göra det. Och det kan ni inte göra om jag sitter på redaktionen.”
”Okej, läget är ruttet men jag tror att du griper efter halmstrån genom att åka till Hedestad.”
”Och du har en bättre idé?”
Erika ryckte på axlarna. ”Vi borde börja jaga källor nu. Bygga upp storyn från början. Och göra det rätt den här gången.”
”Ricky — storyn är stendöd.”
Erika lade uppgivet huvudet mot händerna på bordet. När hon talade ville hon först inte möta Mikaels blick.
”Jag blir så jävla förbannad på dig. Inte för att den story du skrev var fel — det var lika mycket jag som gick på den. Och inte för att du lämnar jobbet som ansvarig utgivare — det är ett klokt beslut i det här läget. Jag kan acceptera att vi gör det så att det ser ut som en schism eller maktkamp mellan dig och mig — jag förstår logiken då det handlar om att få Wennerström att tro att jag är en harmlös bimbo och att det är du som är hotet.”
Hon gjorde en paus och såg honom sammanbitet i ögonen.
”Men jag tror att du har fel. Wennerström kommer inte att gå på bluffen. Han kommer att fortsätta att försöka sänka Millennium. Den enda skillnaden är att från och med nu är det jag som ensam måste slåss med honom och du vet att du behövs mer än någonsin på redaktionen. Okej, jag bedriver gärna krig mot Wennerström men det som gör mig så förbannad är att du lämnar hela skeppet utan vidare. Du sviker när det är som allra tuffast.”
Mikael sträckte ut handen och strök henne över håret.
”Du är inte ensam. Du har Christer och resten av redaktionen bakom dig.”
”Inte Janne Dahlman. För övrigt tror jag att det var ett misstag att anställa honom. Han är kompetent men han gör mer skada än nytta. Jag litar inte på honom. Han har gått omkring och varit skadeglad hela hösten. Jag vet inte om han hoppas ta över din roll eller om det helt enkelt är fel personkemi mellan honom och resten av redaktionen.”
”Jag är rädd att du har rätt”, svarade Mikael.
”Så vad ska jag göra? Sparka honom?”
”Erika, du är chefredaktör och huvudägare på Millennium. Om du måste sparka honom så gör du det.”
”Vi har aldrig sparkat någon tidigare, Micke. Och nu skjuter du över även det beslutet på mig. Det är inte roligt längre att gå till redaktionen på morgonen.”
I det ögonblicket reste sig Christer Malm överraskande.
”Om du ska med tåget så måste vi röra på oss.” Erika började protestera men han höll upp en hand. ”Vänta Erika, du frågade vad jag ansåg. Jag tycker att situationen är för jävlig. Men om det är som Mikael säger — att han håller på att gå in i väggen — så måste han faktiskt åka för sin egen skull. Det är vi skyldiga honom.”
Både Mikael och Erika tittade häpet på Christer medan han generat sneglade på Mikael.
”Ni vet båda två att det är ni som är Millennium. Jag är delägare och ni har alltid varit ärliga mot mig och jag älskar tidningen och allt det där, men ni skulle utan vidare kunna byta ut mig mot vilken annan AD som helst. Men ni frågade efter min åsikt. Ni har fått den. Vad gäller Janne Dahlman är jag överens med er. Och behöver du sparka honom, Erika, så kan jag göra det åt dig. Bara vi har ett giltigt skäl.”
Han gjorde en paus innan han fortsatte.
”Jag håller med dig om att det är väldigt olyckligt att Mikael försvinner just nu. Men jag tror inte att vi har något val.” Han tittade på Mikael. ”Jag kör dig till stationen. Erika och jag håller ställningarna tills du är tillbaka.”
Mikael nickade långsamt.
”Det jag är rädd för är att Mikael inte kommer tillbaka”, sa Erika Berger lågt.
Dragan Armanskij väckte Lisbeth Salander då han ringde till henne halv två på eftermiddagen.
”Vaereom?” frågade hon sömndrucket. Munnen smakade tjära.
”Mikael Blomkvist. Jag har just pratat med vår uppdragsgivare, advokat Frode.”
”Jaha?”
”Han ringde och sa att vi kan släppa undersökningen om Wennerström.”
”Släppa? Jag har ju redan börjat jobba på det.”
”Okej, men Frode är inte intresserad längre.”
”Bara så där?”
”Det är han som bestämmer. Vill han inte fortsätta så vill han inte.”
”Vi kom överens om ett arvode.”
”Hur mycket tid har du lagt ned?”
Lisbeth Salander tänkte efter.
”Drygt tre heldagar.”
”Vi kom överens om ett tak på 40 000 kronor. Jag skriver en faktura på 10 000 kr; du får hälften, vilket är acceptabelt för tre dagars bortkastad tid. Det får han betala för att han drog igång det hela.”
”Vad ska jag göra med det material jag har fått fram?”
”Är det något dramatiskt?”
Hon tänkte efter igen. ”Nej.”
”Frode har inte bett om någon redovisning. Lägg det på hyllan ett tag, om han skulle komma tillbaka. Annars kan du slänga det. Jag har ett nytt jobb till dig nästa vecka.”
Lisbeth Salander satt en stund med telefonluren i handen efter att Armanskij hade lagt på. Hon gick ut till arbetshörnan i sitt vardagsrum och tittade på anteckningarna hon hade nålat upp på väggen och på pappersbunten som hon hade samlat på skrivbordet. Det hon hade hunnit plocka fram var huvudsakligen pressklipp och texter som var nedladdade från Internet. Hon tog papperen och dumpade dem i en skrivbordslåda.
Hon rynkade på ögonbrynen. Mikael Blomkvists besynnerliga beteende i rättegångssalen hade framstått som en intressant utmaning och Lisbeth Salander gillade inte att avbryta något som hon hade inlett. Folk har alltid hemligheter. Det handlar bara om att lista ut vilka.
DEL 2: KONSEKVENSANALYSER
3 januari till 17 mars
46 procent av kvinnorna i Sverige har utsatts för våld av någon man
KAPITEL 8: Fredag 3 januari — Söndag 5 januari