”Du som är undersökande journalist och skriver om ekonomiska brott, varför skriver du ingenting om Hans-Erik Wennerström?”
”Jag visste inte att det fanns något att skriva om honom.”
”Gräv. Gräv för helvete. Hur mycket vet du om SIB-programmet?”
”Tja, det var en sorts biståndsprogram på 1990-talet för att hjälpa industrin i de forna öststaterna att komma på fötter. Det lades ned för ett par år sedan. Det är inget jag har skrivit något om.”
”SIB stod för Styrelsen för Industriellt Bistånd, ett projekt som backades upp av regeringen och som leddes av representanter för ett tiotal stora svenska företag. SIB fick statliga garantier för en rad projekt som beslutades i överenskommelse med regeringarna i Polen och Baltikum. LO var med på ett hörn, som garant för att även arbetarrörelsen i öst skulle stärkas genom den svenska modellen. Formellt sett var det ett biståndsprojekt som byggde på principen hjälp till självhjälp, och som skulle ge regimerna i öst en möjlighet att sanera sin ekonomi. I praktiken handlade det dock om att svenska företag fick statliga subventioner för att gå in och etablera sig som delägare i företag i öststaterna. Den där jävla kristna ministern var en varm anhängare av SIB. Det handlade om att etablera ett pappersbruk i Krakow, upprustning av en metallindustri i Riga, en cementfabrik i Tallinn, och så vidare. Pengarna fördelades av SIB:s styrelse, som bestod av idel tungviktare från bank- och industrivärlden.”
”Alltså skattepengar?”
”Ungefär 50 procent var statliga bidrag, resten ställde bankerna och industrin upp med. Men det var knappast ideell verksamhet. Bankerna och företagen räknade med att tjäna en rejäl slant. Annars skulle de fan inte bry sig.”
”Hur mycket pengar rörde det sig om?”
”Vänta, hör på här. I huvudsak handlade SIB om rejäla svenska företag som ville in på östmarknaden. Det var tunga företag som ABB och Skanska och sådana. Inga spekulationsföretag, med andra ord.”
”Påstår du att Skanska inte ägnar sig åt spekulationer? Var det inte deras vd som fick sparken sedan han låtit någon av sina pojkar spekulera bort en halv miljard i snabba klipp? Och hur är det med deras hysteriska husaffärer i London och Oslo?”
”Jovisst, idioter finns på vartenda företag i världen, men du vet vad jag menar. Det är företag som i alla fall producerar någonting. Ryggraden i svensk industri och allt det där.”
”Hur kommer Wennerström in i bilden?”
”Wennerström är jokern i sammanhanget. Alltså, det är en kille som kommer från ingenstans, som inte har någon bakgrund i den tunga industrin och som egentligen inte har något i de här sammanhangen att göra. Men han har dragit ihop en kolossal förmögenhet på börsen och investerat i stabila företag. Han har så att säga kommit in bakvägen.”
Mikael fyllde på sitt glas med Reimersholms Brännvin och lutade sig tillbaka i ruffen och tänkt efter vad han visste om Wennerström. Vilket egentligen inte var särskilt mycket. Född någonstans i Norrland där han startat ett investmentföretag på 1970-talet. Han tjänade en slant och flyttade till Stockholm, där han gjorde kometkarriär under det glada 1980-talet. Han skapade Wennerströmgruppen som döpts om till Wennerstroem Group när kontor etablerades i London och New York och företaget började nämnas i samma artiklar som Beijer. Han handlade med aktier och optioner och snabba klipp, och klev fram i kändispressen som en av våra talrika nya miljardärer med takvåning på Strandvägen, magnifik sommarvilla på Värmdö och en 23 meter lång motorkryssare som han köpt av en före detta tennisstjärna som hamnat på obestånd. En räknenisse, jovisst, men hela 1980-talet var räknenissarnas och fastighetsspekulanternas decennium och Wennerström hade inte utmärkt sig mer än någon annan. Snarare tvärtom; han hade förblivit något av en doldis bland De Stora Pojkarna. Han saknade Stenbecks yviga manér och vek inte ut sig i pressen som Barnevik. Han ratade fastigheter och gjorde istället massiva investeringar i det forna östblocket. När luften gått ur ballongen på 1990-talet och den ena direktören efter den andra tvingats utlösa sina fallskärmsavtal hade Wennerströms företag klarat sig förvånansvärt bra. Inte en tillstymmelse till skandal. A Swedish success story, hade självaste Financial Times summerat.
”Det var 1992. Wennerström hörde plötsligt av sig till SIB och meddelade att han ville ha pengar. Han presenterade en plan, uppenbarligen förankrad bland lokala intressenter i Polen, som gällde att etablera en industri med tillverkning av emballage till livsmedelsindustrin.”
”Alltså en konservburksindustri.”
”Inte riktigt, men något åt det hållet. Jag har ingen aning om vilka han kände på SIB, men han kunde utan vidare vandra ut med 60 miljoner kronor.”
”Det här börjar låta spännande. Låt mig gissa att det var det sista någon såg av de pengarna.”
”Fel”, sa Robert Lindberg. Han log initierat innan han styrkte sig med några droppar brännvin.
”Det som hände sedan är ett stycke klassisk ekonomisk redovisning. Wennerström etablerade verkligen en emballageindustri i Polen, närmare bestämt i Lodz. Företaget hette Minos. SIB fick några entusiastiska rapporter under 1993, därefter tystnad. 1994 klappade Minos plötsligt ihop.”
Robert lindberg ställde ned det tomma nubbeglaset med en smäll för att markera hur företaget kollapsat.
”Problemet med SIB var att det inte fanns någon riktig rutin för hur projekten skulle redovisas. Du minns tidsandan. Alla var så optimistiska när Berlinmuren föll. Demokrati skulle införas, hotet om kärnvapenkrig var över och bolsjevikerna skulle bli riktiga kapitalister över en natt. Regeringen ville förankra demokratin i öst. Varenda kapitalist ville vara med på tåget och hjälpa till att bygga det nya Europa.
”Jag visste inte att kapitalister var så villiga att idka välgörenhet.”
”Tro mig, det var en kapitalists våta dröm. Ryssland och öststaterna är väl kanske världens största återstående marknad efter Kina. Industrin hade inga problem med att hjälpa regeringen, särskilt som företagen bara behövde stå för en bråkdel av utgifterna. Sammanlagt slukade SIB drygt 30 miljarder skattekronor. Pengarna skulle komma tillbaka i form av framtida vinster. Formellt var SIB regeringens initiativ, men industriinflytandet var så stort att SIB-styrelsen i praktiken arbetade självständigt.”
”Jag förstår. Finns det någon story i det här också?”
”Tålamod. När projekten startade var det inga problem med finansieringen. Sverige hade ännu inte drabbats av räntechocken. Regeringen var belåten för att den med SIB kunde peka på stora svenska insatser för demokratin i öst.”
”Det här var alltså under den borgerliga regeringen.”
”Blanda inte in politik i det här. Det handlar om pengar och skit samma om sossar eller moderater utser ministrarna. Alltså, full fart framåt, sedan kom valutaproblemen och därefter började några tokiga nydemokrater — du kommer ihåg Ny Demokrati? — gnälla om att det saknades insyn i vad SIB pysslade med. En av deras tomtar hade förväxlat SIB med SIDA och trodde att det handlade om nåt jävla do gooder-biståndsprojekt i stil med Tanzania. På våren 1994 tillsattes en utredning som skulle granska SIB. Vid det laget fanns anmärkningar kring flera projekt, men ett av de första som granskades var Minos.”