”Det här börjar likna en story”, erkände Mikael. ”Vad tillverkades egentligen på Minos?”
”Under 1992 och halva 1993 körde de fram helt vanliga pappkartonger till diskmedel och äggkartonger och sådant. Sedan producerade de papperspåsar. Men fabriken hade ständigt ont om råvara och så värst mycket produktion var det aldrig fråga om.”
”Det här låter inte som någon jätteinvestering precis.”
”Jag räknade på det. Den totala hyreskostnaden låg på 15 000 spänn för två år. Löner kan ha gått på maximalt 150 000 — och då är jag generös. Inköp av maskiner och transporter… en skåpbil som levererade äggkartongerna… gissningsvis 250 000. Lägg till expeditionsavgifter för tillstånd, lite resor fram och tillbaka — tydligen var det bara en enda person från Sverige som besökte byn vid några tillfällen. Tja, säg att hela operationen gick på under en miljon. En dag sommaren 1993 kom förmannen ned till fabriken och sa att den var nedlagd, och kort därefter kom en ungersk lastbil och hämtade maskinparken. Exit Minos.”
Under rättegången hade Mikael ofta tänkt tillbaka på den där midsommaraftonen. Samtalstonen hade större delen av kvällen varit gymnasial och vänskapligt grälande, precis som under skoltiden. Som tonåringar hade de delat de bördor man bär i den åldern. Som vuxna var de egentligen främlingar, i grund och botten mycket olika människor. Under kvällen hade Mikael reflekterat över att han inte riktigt kunde komma ihåg vad det var som hade gjort dem till goda vänner under gymnasietiden. Han mindes Robert som en tyst och reserverad pojke, ofattbart blyg för flickor. Som vuxen var han en framgångsrik… tja, klättrare inom bankvärlden. Mikael tvivlade inte ett ögonblick på att hans kamrat hade åsikter som gick stick i stäv med det mesta i hans egen världsbild.
Mikael drack sig sällan berusad, men det slumpartade mötet hade vänt en misslyckad segling till en angenäm afton, där nivån i brännvinsflaskan makligt närmat sig botten. Just därför att samtalet hållit en gymnasial ton hade han först inte tagit Roberts berättelse om Wennerström på allvar, men sent omsider hade de journalistiska instinkterna vaknat till liv. Helt plötsligt hade han lyssnat uppmärksamt på Roberts berättelse och de logiska invändningarna hade infunnit sig.
”Vänta en sekund”, vädjade Mikael. ”Wennerström är ju ett toppnamn bland börsklipparna. Om jag inte har helt fel är han väl miljardär…”
”Uppskattningsvis sitter Wennerstroem Group på sisådär 200 miljarder. Du tänker fråga varför en miljardär överhuvudtaget skulle bry sig om att svindla till sig fickpengar på futtiga 50 miljoner.”
”Nja, snarare varför han skulle riskera allt genom en uppenbar svindel.”
”Jag vet inte om man kan säga att svindeln är precis uppenbar; en helt enig SIB-styrelse, bankfolk, regeringen och riksdagens revisorer har godtagit Wennerströms redovisning.”
”Det handlar i alla fall om en struntsumma.”
”Förvisso. Men tänk efter; Wennerstroem Group är ett investmentföretag som handlar med allting som man kan göra klipp på — värdepapper, optioner, valuta… you name it. Wennerström tog kontakt med SIB 1992, just när botten var på väg att gå ur marknaden. Kommer du ihåg hösten 1992?”
”Om jag gör. Jag hade rörliga lån på lägenheten då riksbanksräntan gick upp till 500 procent i oktober. Jag drogs med 19 procents ränta i ett års tid.”
”Mmm, det var tider det”, log Robert. ”Själv gick jag back något alldeles förbannat det året. Och Hans-Erik Wennerström — precis som alla andra aktörer på marknaden — brottades med samma problem. Företaget hade miljarder bundna i papper av olika slag, men förbluffande lite kontanter. Helt plötsligt kunde de inte längre låna nya fantasibelopp. Det vanliga i ett sådant läge är att man kränger några fastigheter och slickar såren efter förlusten — men 1992 ville helt plötsligt ingen jävel köpa fastigheter.”
”Cash-flow problem.”
”Exakt. Och Wennerström var inte ensam om att ha sådana problem. Varenda affärsman…”
”Säg inte affärsman. Kalla dem vad du vill, men att kalla dem affärsmän är att förolämpa en seriös yrkeskategori.”
”… börsklippare då, hade cash-flow problems… Se det så här:Wennerström fick 60 miljoner kronor. Sex mille betalade han tillbaka, men först efter tre år. Utgifterna för Minos kan inte ha gått på mycket mer än någon miljon. Bara räntan på 60 miljoner i tre år är värd en hel del. Beroende på hur han investerade pengarna kan han ha fördubblat eller tiodubblat SIB-pengarna. Då pratar vi inte längre om kattskit. Skål förresten.”
KAPITEL 2: Fredag 20 december
Dragan Armanskij var femtiosex år och född i Kroatien. Hans far var armenisk jude från Vitryssland. Hans mor var bosnisk muslim med grekiskt påbrå. Hon hade svarat för hans kulturella uppfostran och följaktligen befann han sig i vuxen ålder i den stora heterogena grupp som av massmedia definierades som muslimer. Migrationsverket bokförde honom märkligt nog som serb. Hans pass fastslog att han var svensk medborgare och passfotot visade ett fyrkantigt ansikte med kraftigt käkparti, mörk skäggbotten och grå tinningar. Han kallades ofta araben, trots att han inte hade minsta arabiskt inslag i sin bakgrund. Däremot var han en genetisk gatukorsning av det slag som rasbiologiska stollar med stor sannolikhet skulle beskriva som underlägset humanvirke.
Hans utseende påminde vagt om den stereotypa rollen som lokal underboss i någon amerikansk gangsterfilm. I verkligheten var han varken narkotikasmugglare eller torped för maffian. Han var en begåvad företagsekonom som hade börjat arbeta som ekonomiassistent på säkerhetsföretaget Milton Security i början av 1970-talet och som tre decennier senare avancerat till vd och operativ chef för företaget.
Intresset för säkerhetsfrågor hade växt efter hand och förvandlats till fascination. Det var som ett strategispel — att identifiera hotbilder, utveckla motstrategier och hela tiden ligga steget före industrispioner, utpressare och tjuvar. Det började med att han upptäckte hur ett skickligt bedrägeri mot en kund hade genomförts med hjälp av kreativ bokföring. Han kunde bevisa vem i en grupp om ett dussin personer som stod bakom, och fortfarande trettio år senare mindes han hur häpen han hade blivit då han insett att hela förskingringen hade möjliggjorts genom att företaget i fråga hade missat att täppa till några enkla hål i säkerhetsrutinerna. Själv förvandlades han från räknenisse till medspelare i företagets utveckling, och expert på ekonomiska bedrägerier. Efter fem år hamnade han i företagets ledningsgrupp och ytterligare tio år senare blev han — inte utan motstånd — vd. Nu hade motståndet sedan länge tystnat. Under sina år på företaget hade han förvandlat Milton Security till ett av Sveriges mest kompetenta och mest anlitade säkerhetsföretag.
Milton Security hade trehundraåttio heltidsanställda medarbetare och ytterligare drygt trehundra pålitliga frilansare, som arvoderades efter behov. Det var följaktligen ett litet företag i jämförelse med Falck eller Svensk Bevakningstjänst. När Armanskij var nyanställd hette företaget fortfarande Johan Fredrik Miltons Allmänna Bevaknings AB och hade en kundkrets bestående av köpcentra som behövde butikskontrollanter och muskelstinna vakter. Under hans ledning hade företaget bytt namn till det mer internationellt gångbara Milton Security och satsat på spetsteknologi. Personalstyrkan hade bytts ut, avdankade nattvakter, uniformsfetischister och extraknäckande gymnasister hade ersatts av människor med seriös kompetens. Armanskij anställde äldre före detta poliser som operativa chefer, statsvetare med insikter i internationell terrorism, personskydd och företagsspionage och framför allt teletekniker och dataexperter. Företaget flyttade från Solna till nya ståndsmässiga lokaler i närheten av Slussen, mitt inne i Stockholm.