Det var dock inte Lisbeth Salanders anmärkningsvärda brist på emotioner som störde honom mest. Så mycket handlade om image. Miltons image var konservativ stabilitet. Salander var lika trovärdig i den bilden som en grävskopa på en båtmässa.
Armanskij hade svårt att förlika sig med att hans stjärnresearcher var en blek och anorektiskt mager flicka med stubinkort hår och piercad näsa och ögonbryn. Hon hade en 2 centimeter lång tatuering av en geting på halsen, en tatuerad slinga runt biceps på vänstra armen och en annan runt ankeln. Vid de tillfällen hon haft linne på sig hade Armanskij också kunnat konstatera att hon hade en större tatuering som föreställde en drake på skulderbladet. Hon var naturligt rödhårig men hade färgat håret korpsvart. Hon såg ut som om hon just vaknat dagen efter en veckolång orgie med ett gäng hårdrockare.
Hon hade inte — det var Armanskij övertygad om — ätstörningar på riktigt; hon tycktes tvärtom konsumera all tänkbar skräpmat. Hon var helt enkelt född mager, med en tunn benstomme som gjorde henne flickaktig och finlemmad med små händer, smala vrister och bröst som knappt kunde urskiljas under kläderna. Hon var tjugofyra år men såg ut som fjorton.
Hon hade en bred mun, liten näsa och höga kindknotor som gav henne en antydan till orientaliskt utseende. Hennes rörelser var snabba och spindelliknande och när hon arbetade vid en dator flög hennes fingrar närmast maniskt över tangenterna. Hennes kropp skulle vara omöjlig för en karriär i modellbranschen, men med rätt makeup kunde en närbild på hennes ansikte ha placerat sig på vilken reklamskylt som helst. Under sminket — ibland hade hon dessutom ett motbjudande svart läppstift — och tatueringarna och den piercade näsan och ögonbrynen var hon… hmm… tillDragande. På ett alldeles obegripligt sätt.
Att Lisbeth Salander överhuvudtaget arbetade för Dragan Armanskij var i sig förbluffande. Hon var inte den sortens kvinna som Armanskij vanligen kom i kontakt med, än mindre övervägde att erbjuda jobb.
Hon hade fått anställning som någon sorts allt i allo på kontoret då Holger Palmgren, en halvt pensionerad advokat som skött de personliga affärerna för gamle J. F. Milton, hade tipsat om att Lisbeth Salander var en klipsk flicka med en lite strulig attityd. Palmgren hade vädjat till Armanskij om att han skulle ge henne en chans, vilket Armanskij motvilligt hade lovat. Palmgren var en man av det slag som endast skulle ta ett nej som en uppmuntran att fördubbla sina ansträngningar, så det var enklare att säga ja direkt. Armanskij visste att Palmgren ägnade sig åt struliga ungar och annat socialt tjafs, men att han trots allt hade ett gott omdöme.
Han hade ångrat sig i samma ögonblick som han träffat Lisbeth Salander.
Hon inte bara uppfattades som strulig — hon var i hans ögon synonym med begreppet. Hon hade missat högstadiet, aldrig satt sin fot på gymnasiet och saknade all form av högre utbildning.
De första månaderna hade hon arbetat heltid, nåja, nästan heltid, och i varje fall dykt upp på arbetsplatsen då och då. Hon hade kokat kaffe, hämtat post och skött kopieringsapparaten. Problemet var att hon inte brytt sig ett dyft om normala kontorstider eller arbetsrutiner.
Däremot hade hon en stor talang för att irritera medarbetarna på företaget. Hon blev känd som flickan med två hjärnceller; en för att andas och en för att stå upprätt. Hon pratade aldrig om sig själv. Medarbetare som försökte prata med henne fick sällan någon respons och gav snabbt upp. Försök att skämta med henne föll aldrig i god jord — antingen betraktade hon skämtaren med stora uttryckslösa ögon eller så reagerade hon med tydlig irritation.
Dessutom fick hon rykte om sig att plötsligt kunna skifta dramatiskt i humör om hon fick för sig att någon drev med henne, vilket var ett inte helt okänt inslag i den allmänna jargongen på arbetsplatsen. Hennes attityd uppmuntrade varken förtroenden eller vänskap och hon blev snabbt en udda företeelse som strök omkring som en herrelös katt i Miltons korridorer. Hon betraktades som fullkomligt hopplös.
Efter en månad av fortlöpande strul hade Armanskij kallat in henne på sitt kontor i akt och mening att ge henne sparken. Hon hade passivt lyssnat till hans redogörelse för hennes försyndelser, utan invändningar och utan att ens höja ett ögonbryn. Först när han pratat färdigt om att hon inte hade den rätta attityden och var på väg att förklara att det nog var en god idé om hon sökte sig till något annat företag, som bättre kunde ta hennes kompetens i bruk, hade hon avbrutit honom mitt i en mening. För första gången talade hon med mer än enstaka ord.
”Du, om du vill ha en vaktmästare kan du gå ned och plocka nån på arbetsförmedlingen. Jag kan ta reda på vad fan som helst om vem som helst och har du inte mer nytta av mig än att sortera post så är du en idiot.”
Armanskij mindes fortfarande hur han suttit alldeles mållös av häpen vrede när hon obekymrat fortsatt.
”Du har en gubbe som ägnat tre veckor åt att skriva en fullkomligt värdelös rapport om den där yuppien som de tänker rekrytera som styrelseordförande för det där dot.com-företaget. Jag kopierade skitrapporten åt honom i går kväll och ser att den ligger på skrivbordet framför dig.”
Armanskijs blick hade sökt sig till rapporten och för ovanlighetens skull höjde han rösten.
”Du ska inte läsa konfidentiella rapporter.”
”Förmodligen inte, men säkerhetsrutinerna på ditt företag har vissa brister. Enligt dina direktiv ska han kopiera sådant själv, men han slängde in rapporten till mig innan han drog till krogen i går. Och förresten hittade jag hans förra rapport i lunchrummet för några veckor sedan.”
”Du gjorde vad?” hade Armanskij utbrustit chockerad.
”Lugna dig. Jag lade in den i hans kassaskåp.”
”Har han gett dig kombinationen till sitt privata dokumentskåp”, hade Armanskij flämtat.
”Nej, inte precis. Men han har antecknat den på en lapp under skrivbordsunderlägget tillsammans med lösenordet till sin dator. Men poängen är alltså att ditt skämt till privatdeckare har gjort en helt värdelös personundersökning. Han har missat att grabben har grymma spelskulder och snortar kokain som en dammsugare och dessutom att hans flickvän sökt skydd hos kvinnojouren sedan han bankat skiten ur henne.”
Hon hade tystnat. Armanskij hade suttit tyst ett par minuter och bläddrat igenom den aktuella rapporten. Den var kompetent utformad, skriven på en begriplig prosa och fylld av källhänvisningar och utlåtanden från vänner och bekanta till objektet i fråga. Till sist hade han lyft blicken och uttalat två ord: ”Bevisa det.”
”Hur lång tid får jag?”
”Tre dagar. Om du inte kan bevisa dina påståenden på fredag eftermiddag får du sparken.”
Tre dagar senare hade hon utan ett ord lämnat en rapport som med lika utförliga källhänvisningar hade förvandlat den till synes behaglige unge yuppien till en opålitlig skitstövel. Armanskij hade läst hennes rapport flera gånger över helgen och tillbringat en del av måndagen med att halvhjärtat dubbelkolla några av hennes påståenden. Redan innan han började kontrollen förstod han att hennes information skulle visa sig vara korrekt.
Armanskij var förbryllad och irriterad på sig själv för att han uppenbarligen hade missbedömt henne. Han hade uppfattat henne som korkad, kanske till och med efterbliven. Han hade inte förväntat sig att en flicka som skolkat sig igenom grundskolan i sådan omfattning att hon inte ens fått slutbetyg skulle skriva en rapport som inte bara var språkligt korrekt utan dessutom innehöll iakttagelser och information som han helt enkelt inte begrep hur hon hade kunnat komma i besittning av.