Men pojken vände blickarna från fjäll och barrskog för att se bättre på de närmaste omgivningarna. Runt om sjön, i det gula bältet, urskilde han den ena röda byn och den ena vita kyrkan efter den andra, och rätt i öster, på andra sida av det smala sundet, som skilde ön från fastlandet, såg han en stad. Den utbredde sig på sjöstranden, ett berg stod bakom och skyddade den, och runt omkring sig hade den en rik och välbefolkad trakt. "Den där staden har då förstått att skaffa sig ett gott läge," tänkte pojken. "Jag undrar vad den kan heta."
Med detsamma spratt han till och såg sig om. Han hade varit så upptagen av att titta på trakten, att han inte hade märkt, att det hade kommit besökande till utsiktstornet.
De sprungo nu uppför trapporna med god fart. Pojken hann nätt och jämt se sig om efter ett gömställe och sticka sig undan där, innan de voro uppe.
Det var unga människor, som voro ute på fotvandring. De talade om att de hade strövat igenom hela Jämtland. De voro glada att de hade kommit till Östersund just förra kvällen, så att de fingo se den stora utsikten från Östberget här på Frösön denna klara morgon.
Här kunde de se mer än tjugo mil åt alla håll, så att de fingo en sista överblick av hela sitt kära Jämtland, innan de skulle resa därifrån. De pekade ut för varandra de många kyrkorna, som lågo runt om sjön. "Där nere har vi Sunne," sade de, "och där ligger Marby, och därborta ligger Hallen. Den, som syns rakt i norr, är Rödö kyrka, och den, som reser sig här under oss, är Frösö kyrka." Sedan började de tala om fjällen. De närmaste voro Oviksfjällen. Det kommo alla överens om. Men sedan började de undra vad som kunde vara Klövsjöfjället och Almåsaberget och Åreskutan.
Medan de talade om detta, tog en ung flicka upp en karta, bredde ut den på sitt knä och började studera den. Plötsligen såg hon upp. "När jag se Jämtland så här på en karta," sade hon, "tycker jag, att det liknar ett stort, stolt fjäll. Jag väntar alltid, att jag ska få höra en berättelse om att det en gång har stått upprätt och pekat rakt mot skyn." – "Det skulle allt har varit ett väldigt fjäll, det," sade en av de andra och skrattade åt henne. – "Ja, och fördenskull blev det väl också kullstörtat. Men se nu själv om det inte är likt ett riktigt högfjäll med bred fot och spetsig topp!" – "Det passar inte illa för att ett sådant fjälland att själv se ut som ett fjäll," sade en av de andra turisterna. "Men fastän jag har hört andra sagor om Jämtland, har jag aldrig..." – "Har du hört sagor om Jämtland?" ropade den unga flickan och gav sig inte en gång tid att låta honom tala till punkt. "Då ska du tala om dem genast. Det kan aldrig passa bättre än häruppe, där man ser hela landet."
Alla de andra stämde in med henne, och deras kamrat var inte alls svårbedd, utan började genast.
Sagan om Jämtland
På den tiden, då det ännu fanns jättar i Jämtland, hände det en gång, att en gammal bergrese stod på gården utanför sin bostad och ryktade sina hästar. Bäst som han höll på härmed, märkte han att hästarna började darra av ängslan. "Vad är det åt er, hästarna mina?" sade jätten och såg sig omkring för att ta reda på vad det var, som hade skrämt djuren. Han kunde varken upptäcka björnar eller vargar i närheten. Det enda han fäste sig vid var, att en vandrare, som inre på långt när var så stor och grov som han själv, men som i alla fall var ganska reslig och tycktes ha goda kroppskrafter, höll på att klättra uppför stigen, som ledde till hans fjällstuga.
Den gamla bergresen hade inte förr fått syn på vandraren, än han började darra från huvud till fot på samma sätt som hästarna. Han gav sin inte tid att sluta arbetet, utan skyndade in i storstugan till jättekvinnan, som satt och spann blånor på en slända.
"Vad står på?" sade hustrun. "Du är lika blek som ett snöfjäll." – "Skulle jag inte vara blek?" sade jätten. "Det kommer en vandrare på vägen, som likaså säkert är Asa-Tor, som du är min hustru." – "Detta var ju inget kärkommet främmande," sade jättehustrun. "Kan du inte förvända synen på honom, så att han tar hela gården för ett fjäll och går vår dörr förbi?" – "Det är för sent att öva den trollkonsten," svarade jätten. "Jag hör honom skjuta opp grinden och träda in på gården." – "Då vill jag råda dig, att du håller dig undan och låter mig ensam ta emot honom," sade jättekvinnan raskt. "Jag ska försöka ställa det så, att han inte kommer så brått igen och hälsar på hos oss."
Detta syntes jätten vara ett över måttan gott förslag. Han gick in i lillkammaren, medan hustrun satt kvar på kvinnobänken i storstugan och spann så lugnt, som om hon inte visste av någon fara.
Nu är att märka, att på den tiden såg det helt annorlunda ut i Jämtland än i våra dagar. Hela landet var inte annat än en stor, platt bergvidd, som låg så naken och kal, att det inte en gång kunde växa granskog på den. Där fanns inte sjö, inte flod, inte mark, där plog kunde gå fram. Inte ens de fjäll och bergklumpar, som nu ligga spridda över landet, funnos där då, utan de stodo alla uppradade långt borta i väster. Människorna kunde inte leva någonstans inom hela det vida området, men jättarna trivdes där så mycket bättre. Det tordes inte ha varit utan deras vilja och åtgöranden, som landet låg så öde och ogästvänligt, och det var nog på goda grunder, som bergresen kände sig ängslig, när han såg Asa-Tor nalkas hans stuga. Han visste, att asarna inte älskade dem, som spredo omkring sig köld, mörker och ödslighet och hindrade jorden från att bli rik, fruktbar och prydd med människoboningar.
Jättekvinnan behövde inte vänta länge, förrän fasta steg hördes på gården och densamme vandraren, som jätten hade sett på vägen, tyckte upp dörren och trädde in i stugan. Den främmande stannade inte vid dörren, som färdemän brukade, utan han gick genast fram mot kvinna, som satt vid gavelväggen längst borta i rummet. Men med den vandringen gick det så, att när han tyckte sig ha gått en god stund, var han bara kommen ett litet stycke från dörren och hade ännu långt kvar till eldstaden, som låg i mitten av rummet. Han tog ut stegen längre, men när han hade gått än en stund, förekom det honom,som om både eldstaden och jättekvinnan voro honom fjärmare, än när han först kom in i rummet. Stugan hade inte från början synts honom särdeles stor. Han förstod först rätt hur ansenlig den var, när han äntligen hade kommit så långt som till eldstaden, för han var då så trött, att han måste stödja sig mot staven för att vila. När jättekvinnan såg, att han måste stödja sig lade hon ner sländan, reste sig från bänken och var med få steg framme hos honom. "Vi jättar tycker om stora stugor," sade hon, "och min husbonde brukar klaga över att det är så trångt härinne. Men jag kan förstå, att det blir mödosamt att gå igenom jättestugan för den, som inte kan ta längre steg än du. Säg nu vem du är, och vad du söker hos jättarna!" Det såg ut, som om vandraren hade ämnat ge ett häftigt svar, men säkerligen ville han inte börja gräla med en kvinna, utan han svarade helt lugnt: "Mitt namn är Handfaste, och jag är en kämpe, som har varit med om många äventyr. Nu har jag suttit hemma vid gården hela året, och jag börjar just att undra om det aldrig skulle bli något mer att göra för mig, när jag hörde människorna tala om att ni jättar sköter så illa om landet häroppe, att ingen mer än ni själva kan bo här. Jag har nu dragit hit för att tala vid din husbonde om denna saken och fråga om han inte vill laga, att här blir en bättre ordning."