När pojken hörde den sista historien, blev han ännu mer fundersam än förut. "Jag undrar vad du har för mening med att berätta mig allt detta," sade han än en gång. Bataki svarade ingenting på en stund, utan vred och vände på huvudet och knep ihop ögonen. "Eftersom vi är så här ensamma," sade ha till sist, "ska jag passa på och fråga dig om en sak. Har du någonsin tagit reda på vad den där tomten, som förvandlade dig, har satt som villkor för att du ska bli människa?" – "Jag har inte hört talas om något annat villkor, än att jag skulle föra den vita gåskarlen oskadd opp till Lappland och ner till Skåne igen." – "Jag kunde just tro det," sade Bataki, "för sist vi råkades, talade du så stolt om att det inte fanns något så fult som att svika en vän, som litar på en. Du borde allt fråga Akka om villkoret. Du vet, att hon var hemma hos er och talade med tomten." – "Akka har inte sagt mig något om detta," sade pojken. – "Hon har väl tyckt, att det var bäst för dig att inte veta hur tomtens ord föll sig. Hon vill förstås hellre hjälpa dig än Mårten gåskarl." – "Det är besynnerligt, Bataki, att du alltid ska vara i stånd att göra mig ledsen och orolig," sade pojken. – "Det kan nog tyckas så," sade korpen, "men det här gången tror jag att du blir tacksam mot mig för att jag säger dig, att tomtens ord lydde så, att du skulle få bli människa, om du kunde föra hem Mårten gåskarl, så att din mor fick lägga honom på slaktbänken."
Pojken for upp. – "Det där är väl inte annat än ett elakt påhitt av dig," ropade han. – "Du kan fråga Akka själv," sade Bataki, "jag ser, att hon kommer däroppe med hela flocken. Glöm nu inte det, som jag har berättat dig i dag! Det finns nog en utväg ur alla svårigheter, bara man kan finna reda på den. Det ska glädja mig att se hur det lyckas dig."
XLVIII. Värmland och Dalsland
Nästa dag passade pojken på under en rastestund, då Akka gick och betade en smula avsides från de andra vildgässen, och frågade henne om det, som Bataki hade berättat, var sant, och Akka hade inte kunnat förneka det. Då tog pojken löfte av förargåsen, att hon inte skulle förråda hemligheten för Mårten gåskarl. För den store vite var så tapper och ädelmodig, att pojken fruktade, att han skulle gå och ställa till någon olycka, om han finge reda på tomtens villkor.
Sedan satt pojken trumpen och tyst på gåsryggen, hängde med huvudet och brydde sig inte om att se sig omkring. Han hörde hur vildgässen ropade ut för ungarna, att nu foro de in i Dalarna och nu kunde de se Städjan uppe i norr, och nu flögo de över Österdalälven, och nu voro de komna till Horrmundsjön, och nu hade de Västerdalälvens dalgång under sig, men han gitte inte se åt allt detta. "Jag kommer väl att fara omkring med vildgässen hela mitt liv," tänkte han, "så att jag får nog se mer av det här landet, än jag har lust till."
Han blev inte mindre håglös, när vildgässen ropade, att nu voro de komna in i Värmland, och att älven, som de följde mot söder, var Klarälven. "Jag har redan sett så många älvar," tänkte han. "Jag behöver inte göra mig besvär med att titta på en till."
Också om han hade varit mera skådelysten, hade han inte haft mycket att se på, för i norra Värmland finns inte annat än stora, enformiga skogar, genom vilka Klarälven slingrar, smal och rik på forsar. Här och där syns en kolmila, ett svedjefall eller ett par låga, skorstenslösa stugor, där det bor finnar. Man i allmänhet har skogen en sådan utbredning, att man kan tro sig vara långt uppe i Lappland.
Vildgässen slogo ner på ett svedjefall tätt vid Klarälvstranden, och medan fåglarna gingo där och betade friskt, nyuppkommen höstråg, hörde pojken skratt och glam inifrån skogen. Det var sju raska karlar, som kommo gående med ränsel på ryggen och yxa över skuldran. Den dagen längtade pojken obeskrivligt efter människor, och han blev riktigt glad, när de sju arbetarna lossade sina ränslar och kastade sig ner på älvstranden för att vila.
De pratade oupphörligen, och pojken låg bakom en tuva och gladde sig åt att höra människoröster. Han fick snart reda på att de voro värmlänningar, som ämnade upp till Norrland för att söka arbete. Det var muntert folk, och de hade mycket att tala om, därför att de hade arbetat på många olika orter. Men mittunder samspråket råkade en av dem säga, att fastän han hade varit överallt i Sverige, hade han inte sett någon trakt, som var vackrare än Nordmarken i västra Värmland, där han var hemma.
"Det vill jag ge dig rätt i, om du bara säger Fryksdalen, där jag är hemma, istället för Nordmarken," inföll en av de andra. – "Jag är från Jösse härad," sade en tredje, "och jag kan säga er, att där är det vackrare än både i Nordmarken och i Fryksdalen."
Det visade sig nu, att alla sju karlarna voro från olika delar av Värmland, och att var och en ansåg, att hans hemtrakt både var vackrare och bättre än de andras. Det uppstod häftigt gräl om detta, och ingen var i stånd att övertyga de andra, att han hade rätt. Det såg nästan ut, som om de skulle bli riktiga ovänner, då en gubbe med långt svart hår och små, plirande ögon kom gående förbi. "Vad är det ni tvistar om, karlar?" sade han. "Ni skriker, så det hörs över hela skogen."
En av värmlänningarna vände sig hastigt mot den nykomne. "Du är väl en finne, efter du vandrar omkring så här långt oppe i skogen?" – "Jo, jag är väl det," sade gubben. – "Det var riktigt bra," sade karlen. "Jag har alltid hört, att ni finnar skulle ha mera förstånd än annat folk." – "Gott rykt är bättre än guld," erkände finngubben. – "Vi sitter här och grälar om vilken del av Värmland som är den yppersta. Jag undra om du ville åta dig att slita tvisten, så att vi slipper att bli osams för den här sakens skull?" – "Jag ska döma, så gott jag förstår," sade finngubben. "Men ni får ha tålamod med mig, för jag måste först berätta en gammal historia."
"Det var en gång så," sade finnen och slog sig med detsamma ner på en sten, "att landet, som låg norr om Vänern, såg alldeles anskrämligt ut. Det var så fullt av kala berg och branta kullar, att det var omöjligt att bo och leva där. Vägar kunde inte banas och åkrar inte röjas. Men landet, som låg söder om Vänern, var gott och lättbrukat då för tiden, som det är än i dag.
Nu hände det, att det fanns en storkarl där i söder, som ägde sju söner. Alla sönerna var raska och starka karlar, men de hade ett stolt sinnelag, och det rådde ofta ofrid mellan dem, därför att var och en ville räknas för mer än övriga.
Fadern tyckte inte om det ständiga kivet, och för att få slut på det kallade han en dag sönerna till sig och frågade dem om de ville gå in på att han fick sätta dem på prov för att utröna vilken av dem som var den förnämste.
Jo, det ville sönerna visst. De önskade ingenting högre.
'Då ska vi ställa på detta viset,' sade fadern. 'Ni vet, att norr om den här lilltjärnen, som vi kallar Vänern, har vi en utmark, som är så full av tovor och småsten att vi inte har någon nytta av den. I morgon ska ni ta var sin plog och fara dit och plöja så mycket, som ni kan hinna med på en dag. När det blir kväll, ska jag komma och titta efter vem av er som har gjort det bästa arbetet.'
Solen hade inte förr kommit opp nästa morgon, än de sju bröderna stod färdiga med hästar och plogar. Det var grant att de dem, när de körde ut till arbetet. Hästarna var ryktade, så att det glänste av dem, plogbladen blänkte, och plogbilen var nyslipad. De for av som i sken, ända tills de kom ner till Vänern. Då vek ett par av dem åt sidan men den äldste körde rätt på. 'Inte är jag rädd för en sådan här liten vattenpuss,' sade han om Vänern.
När de andra såg, att han var så modig, ville de inte visa sig sämre. De ställde sig på plogarna och drev hästarna ut i vattnet. Det var stora hästar, och det dröjde en god stund, innan de förlorade fotfästet och måste simma. Plogarna flöt på vattnet, men det låg i släp efter plogen, och ett par måste vada, men alla kom över och tog genast itu med att plöja opp utmarken, som inte var något annat än den landsträckan, som sedan har blivit kallad Värmland och Dal. Den äldste skulle plöja mittfåran, de två näst äldste ställde sig på ömse sidor om honom, de två, som var närmast dem i ålder, tog plats bortom dem, och de två yngsta plöjde var sin fåra, den ene vid västra kanten av utmarken och den andre vid den östra.