"Det var väl, att du inte har någon riktigt sjukdom," sade Nils Holgersson. "Jag får försöka ställa så, att du blir botad. Det gör dig väl ingenting, om jag tar och ritar litet med min kniv här på din hov?"
Nils Holgersson var nätt och jämnt färdig med hästen, när han hörde röster på gården. Han sköt upp stalldörren litet på glänt och såg ut. Det var far och mor, som kommo gående från vägen upp till huset. Det syntes tydligt, att de voro tyngda av bekymmer. Mor hade fått många fler rynkor i ansiktet än förut, och fars hår hade grånat. Mor gick och talade med far om att han borde försöka få ett lån av hennes svåger. "Nej, jag vill inte låna mer pengar," sade far, just då han gick förbi stallet. "Ingenting är så svårt som att vara skuldsatt. Det är bättre att sälja stugan." – "Jag skulle inte ha så mycket emot, att vi gör oss av med den," sade mor, "om det inte vore för pojken skull. Men vart ska han ta vägen, om han kommer hem en dag, fattig och eländig, som man kan förstå att han ska vara, och vi inte finns här?" – "Ja, du har ju rätt i detta," sade far, "men vi får väl be dem, som kommer efter oss, att de tar vänligt emot honom och talar om för honom, att han är välkommen till oss. Vi ska inte säga ett ont ord, hurudan han är. Ska vi, mor?" – "Ånej då! Om jag bara hade honom här tillbaka, så att jag visste, att han inte behövde svälta och frysa ute på vägarna, skulle jag inte fråga efter något annat."
När far och mor hade sagt detta, gingo de in, och pojken kunde inte höra mera av deras samtal. Han blev allt mycket glad och rörd, när han hörde, att de hyste så stor kärlek för honom, fastän de trodde, att han hade kommit på avvägar, och han skulle ha velat skynda fram till dem. "Men det kanske är större sorg för dem, om de får se mig sådan, som jag nu är," tänkte han.
Medan han stod och tvekade, kom ett åkdon och stannade vid grinden. Pojken hade så när ropat till av förvåning, för de, som stego ur och gingo in på gården, kunde inte vara några andra än Åsa gåsapiga och hennes far. De höllo varandra i hand, när de vandrade upp till huset. De kommo så stilla och allvarliga, men med en vacker glans av lycka i ögonen. När de voro ungefär mittpå gården hejdade Åsa gåsapiga sin far och sade till honom: "Ni kommer väl ihåg, far, att ni inte får säga något till dem om träskon eller om gässen eller om pysslingen, som var så lik Nils Holgersson, att om det inte var han själv, måtte den ändå haft något att göra med honom." – "Nej, för all del," sade Jon Assarsson. "Jag ska bara säga, att du fick god hjälp av deras son flera gånger, medan du gick och sökte efter mig, och att vi därför har kommit hit för att fråga om vi inte kan göra dem någon tjänst tillbaka, nu när jag har blivit burgen karl och har mer, än jag behöver, genom gruvan, som jag fann däroppe." – "Ja, jag vet nog, att du kan lägga dina ord väl," sade Åsa. "Det var bara det där enda som jag ville att du inte skulle säga."
De gingo in i stugan, och pojken skulle bra gärna ha velat höra vad de talade om därinne, men han vågade sig inte ut på gårdsplanen. Det gick inte särdeles lång tid, förrän de kommo ut igen, och då följde far och mor med dem ner till grinden. Det var märkvärdigt, hur glada de nu vore. Det såg ut, som om de hade fått nytt liv.
När de främmande vore borta, stodo far och mor kvar vid grinden och sågo efter dem. "Ja, nu bryr jag mig inte om att vara bedrövad mer," sade mor, " sedan jag har fått höra så mycket gott om Nils." – "Det var kanske inte så mycket, som de berättade om honom," sade far betänksamt. – "Var det inte nog, att de kom särskilt resande för att säga, att de ville hjälpa oss, därför att vår Nils hade gjort dem stora tjänster? Jag tycker, att du skulle ha tagit emot deras anbud, jag, far." – "Nej, mor. Jag vill inte ta emot pengar av någon varken som skänk eller lån. Jag vill göra mig fri från skulderna nu för det första, och sedan ska vi arbete oss opp igen. Vi är inte så lastgamla än, du mor." Far riktigt skrattade när han sade detta. "Jag tror, att du tycker det blir roligt att sälja det här stället, som vi har lagt ner så mycket arbete på," sade mor. – "Du förstår allt varför jag skrattar," sade far. "Det var detta, att pojken hade gått förlorad, som tyngde ner mig så, att jag har varit alldeles maktlös, men nu, när jag vet, att han lever och har artat sig väl, så ska du få se, att Holger Nilsson ännu duger till något."
Mor gick in i stugan, men pojken fick brått att krypa undan in in en vrå, för far kom till stallet. Han gick in i spiltan till hästen och tog, som han brukade, upp foten för att försöka upptäcka vad det var för något fel med den. "Vad är detta?" sade far, för han såg, att det stod några bokstäver inristade på hoven. "Ta ut järnet ur foten!" läste han och såg sig omkring undrande och spörjande, men började i alla fall titta och känna på hovens undersida. "Där tror jag sannerligen att det sitter något vasst," mumlade han om en stund.
Medan far sysslade med hästen, och pojken satt undankrupen i stallvrån, hände det, att det kom annat främmande till gården. Det förhöll sig nämligen så, att när Mårten gåskarl var så nära sitt forna hem, hade han rakt inte kunnat motstå lusten att visa hustru och barn för de gamla kamraterna med husmansstället, utan helt enkelt tagit Dunfin och gässlingarna med sig och farit i väg.
Det fanns ingen människa ute på gården hos Holger Nilssons, när gåskarlen kom fram. Han slog ner i allsköns trygghet och gick lugnt omkring och visade Dunfin hur präktigt han hade haft det, då han ännu var en tamgås. När de hade besett hela gårdsplanen, märkte han, att dörren till kostallet stod öppen. "Titta hit ett ögonblick!" sade han, "så får ni se hur jag bodde förr i världen! Det var annat än att hålla till i träsk och kärr, som vi nu gör."
Gåskarlen stod på tröskeln och såg inåt kostallet. "Det finns ingen människa här," sade han. "Kom Dunfin, så får du se på gåskätten! Var inte rädd! Det är inte det minsta farligt."
Härpå gingo gåskarlen, Dunfin och alla sex ungarna raka vägen in i gåskätten för att se i vilken ståt och härlighet den store vite hade levat, innan han gav sig i lag med vildgäss.
"Jo, så hade vi det. Där var min plats, och där stod mathon, som alltid var fylld med havre och vatten," sade gåskarlen. "Vänta, det finns litet mat i den nu med!" Och därmed rusade han bort till hon och började sörpla i sig havre.
Men Dunfin var orolig. "Låt oss gå ut igen!" sade hon. – "bara ett par korn till!" sade gåskarlen. I detsamma upphävde han ett skrik och skyndade mot utgången. Men det var för sent. Dörren smällde igen, matmor stod utanför och lade på kroken, och där vore de instängda!
Far hade dragit ut ett vasst järnstycke ur Svartens fot och stod helt förnöjd och smekte sin häst, då mor skyndade in i stallet. "Kom, far, och se vad jag har gjort för en fångst!" sade hon. – "Nej, vänta, mor! Titta först hit!" sade far. "Nu har jag fått reda på vad som fattades hästen." – "Jag tror, att lyckan börjar vända åter till oss," sade mor. "Tänk du, att den stora gåskarlen, som försvann i våras, måtte ha följt med vildgässen! De gick in i gåskätten, och jag har stängt in dem där allihop." – "Det var då märkvärdigt," sade Holger Nilsson. "Och vet du, mor, att det bästa med detta är, att vi inte mer behöver tro, att pojken tog gåskarlen med sig, när han gick hemifrån." – "Ja, det har du rätt i, far. Men jag är rädd för att vi blir tvungna att slakta dem ni i kväll. Vi har Mårtensgås om ett par dar, och vi får skynda oss, om vi ska hinna att få in dem till sta'n." – "Jag tycker, att det är rent synd att slakta gåskarlen, när han har kommit hem till oss med så stort följe." sade Holger Nilsson. – "Om det vore andra tider, skulle han få leva, men när vi själva ska flytta härifrån, kan vi ju inte behålla gässen." – "Ja, det är sant det." – "Kom med och hjälp mig att bära in dem i stugan!" sade mor.