Men fastän hon var så rädd för parveln, förstod hon, att han ville hennes bästa, och dagen därpå skyndade hon sig att handla just så, som han hade rått henne.
*
På västra stranden av Luossajaure, en liten sjö, som låg många mil nordligare än Malmberget, fanns ett litet lappläger. Vid sjöns södra ända reste sig en väldig bergklump, som hette Kirunavara, och som sades bestå av nästan idel järnmalm. På nordöstra sidan låg ett annat berg, som hette Luossavara, och även det var ett rikt järnberg. Upp till dessa berg höll man på att bygga järnväg från Gällivare, och i närheten av Kirunavara uppfördes en järnvägsstation, hotell för resande och en massa bostäder för alla de arbetare och ingenjörer, som skulle bo här, sedan malmbrytningen väl hade kommit i gång. Det var en hel liten stad med glada och trevliga hus, som höll på att resas i en trakt, som låg så långt mot norr, att de små förkrympta björkarna, som täckte marken, inte kunde få fram bladen ur knopparna förrän efter midsommar.
Väster om sjön låg marken fri och öppen, och där hade, som sagt, ett par familjer av lappfolket slagit läger. De hade kommit dit för någon månad sedan, och de hade inte behövt lång tid att få sin bostad i ordning. De hade varken sprängt eller murat för att få god och jämn byggnadsgrund, utan sedan de hade valt ut åt sig en torr och behaglig plats nära sjön, hade de bara haft att hugga bort ett par videbuskar och jämna några tuvor för att få tomtplatsen i ordning. Inte heller hade de timrat och huggit långa dagar för att resa stadiga väggar av trä, inte hade de haft bekymmmer med takresning och taktäckning, inte med brädfodring och fönsterinsättning, inte med dörrar och lås. De hade bara behövt slå ner tältstängerna stadigt i jorden och hänga upp tältduken över dem för att ha bostaden så gott som färdig. Och inte hade de gjort sig mycket besvär med inredning och möblering. Det viktigaste var att lägga ut litet granris och några hudar på golvet och att hänga upp den stora grytan, där de brukar koka sitt renkött, på en kedja, som fästes uppe i toppen av tältstängerna.
Nybyggarna på östra sidan om sjön, som arbetade med största iver för att få sina hus färdiga, innan den stränga vintern skulle börja, förvånade sig över lapparna, som hade strövat omkring häruppe i höga norden i många, många hundra år utan att tänka på att det behövdes bättre skydd mot köld och storm än tunna tältväggar. Och lapparna undrade över nybyggarna, som gjorde sig så mycket och så tungt arbete, så det inte fordras mer än att äga några renar och ett tält för att kunna leva.
En eftermiddag i jul regnade det alldeles förfärligt uppe vid Luossajaure och lapparna, som annars inte voro mycket inne under sommaren, hade, så många som de vore, krupit in i ett av tält-en och sutto kring elden och drucko kaffe.
Medan lapparna språkade som bäst vid kaffekopparna, kom en båt roende från Kirunasidan och lade till vid lapplägret. Ur båten steg en arbetare och en flicka, som kunde vara mellan tretton och fjorton år gammal. Lapphundarna rusade emot dem under högt skall, och en av lapparna stack ut huvudet genom tältöppningen för att se vad som stod på. Han blev glad, när han fick se arbetaren. Det var en god vän till lapparna, en vänlig och språksam man, som kunde tala lapska, och lappen ropade åt honom, att han skulle krypa in i tältet. "Nu kommer du som efterskickad, Söderberg," sade han. "Kaffepannan står över elden. Ingen kan företa sig något i regnvädret. Kom du hit och berätta något nytt för oss!"
Arbetaren kröp in till lapparna, och med mycken möda och under mycket skratt och skämt gjordes plats för honom och flickan i det lilla tältet, som redan förut var alldeles uppfyllt av människor. Karlen började genast prata lapska med värdfolket. Flickan, som hade följt med honom, förstod ingenting av samtalet, utan satt tyst och såg förvånad på gryta och kaffekittel, på eld och rök, på lappar och lappkvinnor, på barn och hundar, på väggar och golv, på kaffekoppar och tobakspipor, på brokiga kläder och utskurna verktyg. Det var alltsammans nytt för henne. Ingenting var sådant, som hon var van vid.
Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och måste sänka ögonen, därför att hon märkte, att alla i kåtan sågo på henne. Söderberg måtte ha sagt något om henne, för nu togo lappar och lappkvinnor den korta pipan ur munnen och stirrade åt hennes håll. Den av lapparna, som satt bredvid henne, klappade henne på axeln, nickade och sade på svenska: "Bra, bra." En lappkvinna slog i en stor kopp kaffe, som räcktes henne med mycket besvär, och en lappojke, som kunde vara ungefär lika gammal som hon, kröp och slingrade mellan de sittande, tills han kom bredvid henne. Och där låg han och bara tittade på henne.
Flickan förstod, att Söderberg berättade för lapparna hur hon hade gjort storbegravning efter sin bror, lille Mats, men hon skulle ha önskat, att han inte talade så mycket om henne, utan i stället frågat lapparna om de visste var hennes far fanns. Pysslingen hade sagt, att han uppehöll sig hos lapparna, som hade slagit läger väster om Luossajaure, och hon hade bett om tillåtelse att fara hit upp med ett gruståg, för några riktiga tåg gingo ännu inte på den här banan, och söka efter honom. Alla, både arbetare och förmän, hade hjälpt henne på bästa sätt, och en ingenjör i Kiruna hade skickat Söderberg, som kunde tala lapska, med henne över sjön för att fråga efter fadern. Hon hade hoppats, att hon skulle träffa honom, så snart hon kom hit. Hon hade blickat från det ena ansiktet till det andra inne i tältet, men allesammans hade hört till lappfolket. Fadern fanns inte där.
Hon såg, att lapparna och Söderberg blevo allt allvarligare, ju längre de talade samman, och att lapparna ruskade på huvudet och knackade sig på pannan, som om de hade talat om någon, som inte var vid sitt fulla förstånd. Då blev hon orolig, att hon inte längre kunde uthärda att sitta tyst och vänta, utan frågade Söderberg vad lapparna visste om hennes far.
"De säger, att han har gått ut för att fiska," sade arbetaren. "De vet inte om han kan komma tillbaka till kåtalaget i kväll, men så snart det blir bättre väder, ska en av dem gå och söka honom."
Därpå vände han sig mot lapparna och fortsatte ivrigt att tala med dem. Han ville inte, att Åsa skulle få tillfälle att göra honom flera frågor om Jon Assarsson.
*
Det var morgon och vackert väder. Ola Serka själv, det förnämste bland lapparna, hade sagt, att han skulle gå och söka reda på Åsas far, men han gjorde sig inte bråttom, utan satt nerhukad framför kåtan och tänkte på Jon Assarsson och undrade hur han skulle framföra till honom budskapet, att hans dotter var kommen för att söka upp honom. Det gällde att göra detta så, att inte Jon Assarsson blev ängslig och flydde undan, för han var en besynnerlig man, som var rädd för att råka barn. Han brukade säga, att han fick så mörka tankar, när han såg dem, att han inte kunde uthärda det.
Medan Ola Serka funderade, sutto Åsa gåsapiga och Aslak, den unga lappgossen, som hade stirrat på henne förra kvällen, på platsen framför tälten och språkade. Aslak hade varit i skola och kunde tala svenska. Han berättade Åsa och Samefolkets liv och försäkrade henne, att de hade det bättre än alla andra. Åsa tyckte, att de hade det förskräckligt, och sade det också. "Du vet inte vad du ska talar om," sade Aslak. "Stanna hos oss en vecka bara, och du ska få se, att vi har det lyckligaste folk på hela jorden!" – "Om jag stannade här en vecka, vore jag väl kvävd av all röken inne i kåtan," sade Åsa. – "Säg inte så!" sade lappgossen. "Du vet ingenting om oss. Jag ska tala om något för dig, som kan komma dig att förstå, att ju längre du dröjde bland oss, desto bättre skulle du trivas här."