Men metaren tycktes bli alltmer ivrig att förhindra saken. Det var, som om han inte kunde tåla den tanken, att ett barn, som hade svenskar till föräldrar, skulle bli upptaget bland lapparna. "Du sade ju, att hon hade en far vid Malmberget?" – "Han är död," sade lappen tvärt. – "Det har du väl tagit riktigt reda på, Ola?" – "Vad behövs det att fråga om den saken?" sade lappen föraktligt. "Det måtte jag väl veta. Skulle flickan och hennes bror ha varit tvungna att vandra ensamma genom hela landet, om de hade haft en far i livet? Skulle två barn ha behövt försörja sig själva, om de hade haft en far? Skulle den lilla flickan ha behövt gå ensam för att tala med disponenten, om hennes far hade levat? Skulle hon vara ensam ett ögonblick, nu sedan hela Samelandet talar om vilken duktig flicka hon är, om inte hennes far reda vore död? Flickan tror själv, att han lever, men jag säger, att han måste vara död."
Mannen med de trötta ögonen vände sig mot Ola. "Vad heter flicka, Ola?" sade han. Fjällmannen funderade. "Det kommer jag inte ihåg. Jag får fråga henne." – "Ska du fråga henne? Är hon reda här då?" – "Hon är däroppe i kåtan, ja." – "Vad, Ola? Har du tagit henne till dig, innan du vet vad hennes far vill?" – "Inte behöver jag bry mig om hennes far. Om han inte är död, är han väl en sådan, som inte vill veta av sitt barn. Han må vara glad, att en annan tar vård om det." Metaren kastade spöet och reste sig. Det var en fart över honom, som om han hade fått nytt liv. "Jag tänker, att fadern inte är som andra människor," fortfor fjällmannen. "Han kanske är en, som jagas av mörka tankar, så att han inte kan hålla ut vid arbetet. Vad är det för en far för henne att få?"
Medan Ola sade detta, hade metaren gått uppåt strandbrädden. "Vart ska du gå?" frågade lappen. – "Jag ska gå och se på fosterdottern sin, Ola. " – "Det är bra," sade lappen. "Kom och se på henne! Jag tänker du ska tycka, att det är en god dotter jag får."
Svensken gick fram med sådan hast, att lappen knappt nog kunde följa honom. Efter en stund sade Ola till sin kamrat. "Jag kan just påminna mig, att hon heter Åsa Jonsdotter, flickan, som jag vill ta opp." De andre skyndade bara på stegen, och gamle Ola Serka var så belåten, att han hade velat storskratta. När de hade gått så långt, att de sågo kåtorna, sade Ola ännu ett par ord. "Hon har kommit hit till Samefolket för att söka efter sin far och inte för att bli min fosterdotter, men om hon inte finner fadern, då vill jag gärna behålla henne i kåtan." Den andre skyndade framåt med än större hast. "Jag kunde väl tro, att han skulle bli rädd, när jag hotade att ta opp hans dotter bland Samefolket," sade Ola för sig själv.
När karlen från Kiruna, som hade rott Åsa gåsapiga över till lapplägret, vände tillbaka fram på dagen, hade han med sig i båten två människor, som sutto tätt bredvid varandra på toften och höllo varandra troget i hand, som om de aldrig mer ville skiljas. De voro Jon Assarsson och hans dotter. Båda voro olika mot vad de hade varit för ett par timmar sedan, för Jon Assarsson såg mindre böjd och trött ut, och hans ögon blickade klara och goda, som om han nu hade fått svar på det, som så länge hade ängslat honom, och Åsa gåsapiga såg sig inte omkring så där klokt och vaksamt, som hon hade brukat göra. Hon hade fått någon stor att stödja sig vid och lita på, och det tycktes, som om hon skulle hålla på att bli barn igen.
XLVI. Mot söder! Mot söder!
Första resdagen
Pojken satt på den vita gåskarlens rygg, och red fram högt uppe i skyn. Trettien vildgäss flögo i ordnad fylking raskt mot söder. Det brusade i fjädrarna, och de många vingarna piskade i luften med ett sådant vinande, att man knappt kunde höra sin egen röst. Akka från Kebnekajse flög i spetsen, och efter henne följde Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi, Mårten gåskarl och Dunfin. De sex unggässen, som ledsagade flocken förra hösten, hade nu lämnat den för att sköta sig själva. I stället förde de gamla gässen med sig tjugutvå gässlingar, som hade växt upp i fjälldalen denna sommar. Elva flögo till höger och elva till vänster, och de gjorde sitt bästa för att hålla jämna avstånd mellan varandra liksom de stora.
De stackars ungarna hade aldrig förr gjort någon långtur, och i början hade de svårt att följa med på den snabba färden. "Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!" ropade de i jämmerfull ton. – "Vad står på?" frågade förargåsen. – "Våra vingar har tröttnat att röra sig. Våra vingar har tröttnat att röra sig," skreko ungarna. – "Det går bättre, ju längre ni håller på," svarade förargåsen och saktade inte farten det minsta, utan fortsatte som förut. Och det tycktes verkligen, som om hon skulle få rätt i vad hon hade sagt, för när gässlingarna hade flugit ett par timmar klagade de inte mer över trötthet. Men i fjälldalen hade de varit vana att äta hela dagen igenom, och det dröjde inte, förrän de började längta efter mat.
"Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!" ropade unggässen med ömklig röst. "Vad står nu på?" frågade förargåsen. – "Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre." – "Vildgäss ska lära att äta luft och supa vind," svarade förargåsen och gjorde inte något uppehåll, utan fortsatte som förut.
Det tycktes nästan, som om ungarna skulle ha lärt sig att leva av luft och vind, för när de hade flugit en stund, klagade de inte mer över hunger. Vildgåsflocken var ännu kvar uppe i fjällen, och de gamla gässen ropade ut namnen på alla bergtoppar, som de foro förbi, för att de unga skulle få lära sig vad de hette. Men när de hade hållit på en stund med att ropa: "Detta är Porsotjokko, detta är Sarjektjokko, detta är Sulitelma," blevo ungarna otåliga på nytt.
"Akka, Akka, Akka!" ropade de med hjärtslitande röst. – "Vad står på?" frågade förargåsen. – "Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden," skreko ungarna. "Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden." – "Ju mera, som kommer in i ett huvud, desto bättre rum blir det," svarade förargåsen och fortsatte att ropa ut de märkvärdiga namnen på samma sätt.
Pojken tänkte för sig själv, att det var på tiden, att vildgässen begåvo sig mot söder, för det hade kommit så mycket snö, att marken låg vit, så långt som han kunde se. Det stod inte heller till att förneka, att de hade hade det ganska ruskigt i fjälldalen den sista tiden. Regn och storm och tjocka hade följt på varandra utan uppehåll, och om det någon gång hade klarnat, hade det genast blivit fryskallt. Bär och svamp, som pojken hade levat av under sommaren, hade frusit eller ruttnat, så att han till sist hade måst äta rå fisk, och det tyckte han mycket illa om. Dagarna hade blivit korta, och det hade allt varit långsamt och tråkigt under de långa kvällarna och de sena mornarna för den, som inte var i stånd att sova precis lika länge, som solen var borta från himmelen.
Nu hade äntligen gässlingarna fått sina vingar fullväxta, så att resan söderut hade kunnat börja, och pojken var så glad, att han både skrattade och sjöng, där han red på gåsryggen. Se, det var inte bara därför, att det var mörkt och kallt och ont om mat, som han längtade från Lappland, utan det var allt för något annat också.
De första veckorna, som han hade varit där, då hade han visst inte längtat. Han hade tyckt, att han aldrig hade varit i ett så vackert och härligt land, och han hade inga andra bekymmer haft än att hindra myggsvärmarna från att äta upp honom. Pojken hade inte haft mycket sällskap av Mårten gåskarl, för den store vite tänkte bara på att vaka över Dunfin och vek inte ett steg från henne. Men däremot hade han hållit sig till den gamla Akka och till Gorgo, örnen, och de tre hade fördrivit många glada timmar med varandra. Fåglarna hade tagit honom med på långa färder. Pojken hade stått på toppen av det snöklädda Kebnekajse och sett ner på jöklarna, som utbredde sig nedanför den branta, vita käglan, och han hade besökt många andra högfjäll, som just inte ofta hade blivit trampade av människofötter. Akka hade visat honom undangömda dalar ibland bergen och låtit honom se ner i klipphålor, där varghonorna uppfödde sina ungar. Det var också klart, att han hade gjort bekantskap med de tama renarna, som betade i stora skaror på stranden av det sköna Torne träsk, och att han hade varit nere vid det Stora Sjöfallet och hälsat på björnarna, som bodde där i trakten, från deras fränder i Bergslagerna. Vart han hade kommit, hade det varit grant och ståtligt land. Han var bra glad, att han hade fått se det, men inte hade han just velat bo där. Han måste medge, att Akka hade rätt, när hon sade, att det här landet kunde de svenska nybyggarna gärna lämna i fred och överlåta det åt björnarna och vargarna och renarna och vildgässen och fjällugglorna och lämlarna och lapparna, som voro skapade för att leva där.