En dag hade Akka fört honom till en av de stora gruvstäderna, och där hade han funnit lille Mats liggande sönderskjuten utanför en gruvöppning. Under de närmaste dagarna hade pojken inte tänkt på annat än att hjälpa den stackars Åsa gåsapiga, men när hon väl hade återfunnit sin far, så att han inte mer behövde göra något för henne, hade han helst stannat hemma i fjälldalen. Allt sedan dess hade han gått och längtat efter den dagen, då han skulle få resa hem med Mårten gåskarl och bli människa. Han ville allt gärna bli sådan igen, att Åsa gåsapiga skulle våga tala med honom och inte slå igen dörren mittför hans näsa.
Jo, han var bra lycklig, när det nu bar i väg söderut. Han svängde med mössan och ropade hurra, när han fick se den första granskogen, och på samma sätt hälsade han den första gråa nybyggarstugan, den första geten, den första katten och de första hönsen. Han for fram över praktfulla vattenfall, och till höger om sig såg han sköna fjäll, men vid sådant var han nu så van, att han knappt brydde sig om att titta åt det. En annan sak var det, när han strax över om fjället fick se Kvickjocks kapell med den lilla prästgården och den lilla kyrkbyn. Han tyckte det var så vackert, att han fick tårar i ögonen.
Oupphörligen råkade de flyttfåglar, som nu kommo flygande i mycket större flockar än på våren. "Vart ska ni hän, vildgäss?" ropade flyttfåglarna. "Vart ska ni hän?" – "Vi ska till utlandet." – "Ungarna era är ju inte flygfärdiga," ropade de andra. "De kommer aldrig över havet med så späda vingar."
Lappar och renar höllo också på att flytta ner från fjällen. De vandrade i god ordning: en lapp gick i spetsen av tåget, så kom hjorden med de stora tjurarna i de främsta leden, så en rad med bär-renar, som förde lapparnas tält och packning, och till sist en sju, åtta människor. När vildgässen sågo renarna, sänkte de sig och ropade: "Nu ska ni ha tack för i sommar! Nu ska ni ha tack för i sommar!" – "Lycksam resa, och välkomna tillbaka!" svarade renarna.
Men när björnarna sågo vildgässen, pekade de ut dem för sina ungar och brummade. "Se på de där, som är så rädda för litet köld, att de inte törs stanna hemma om vintern!" Och de gamla vildgässen blevo dem inte svaret skyldiga, utan de ropade till sina gässlingar: "Se på de där, som hellre ligger och sover halva året, än de gör sig besvär att vandra söderut!"
Nere i granskogarna sutto ungtjädrarna hopkrupna ruggiga och kulna, och tittade efter alla de stora fågelflockarna, som i jubel och glädje drogo mot söder. "När blir det vår tur?" frågade de tjäderhönan. "När blir det vår tur?" – "Ni får allt stanna hemma hos mor och far," sade tjäderhönan. "Ni får allt stanna hemma hos mor och far."
På Östberget
Var och en, som har färdats i fjälltrakter, vet nog hur svårt det kan vara med dimmorna, som komma vältrande och skymma bort utsikten, så att man rakt inte får se något av alla de vackra högfjäll, som resa sig omkring en. Man kan råka ut för dimma mittpå sommaren, och om hösten kan man säga att det knappt är möjligt att undgå den. Vad Nils Holgersson beträffar, så hade han haft bra nog väder, så länge som han var kvar i Lappland, men vildgässen hunno knappt ropa ut, att de nu foro in i Jämtland, förrän dimmorna tätnade omkring honom, så att han inte kunde se något av landet. Han for fram över det en hel dag utan att veta om det var ett bergland eller ett slättland, som han hade kommit till.
Mot kvällen slogo vildgässen ner på en grön plats, som sluttade åt alla sidor, så att han förstod, att han befann sig på toppen av en kulle, men om den var stor eller liten, det kunde han inte få klart för sig. Han trodde, att de måste befinna sig i bebodda trakter, för han tyckte, att han hörde människoröster och gnissel av åkdon, som rullade fram på en väg, men han var inte säker om detta heller.
Han skulle bra gärna ha velat leta sig fram till någon gård, men han var rädd att gå vilse i dimman och tordes inte annat än stanna kvar hos vildgässen. Allting var drypande vått och fuktigt. Det hängde små droppar på varje grässtrå och på varje liten ört, så att han fick en riktigt regndusch över sig, bara han rörde på sig. "Det här är inte stort bättre än oppe i fjälldalen," tänkte han.
Men ett par steg vågade han då att gå, och nu skymtade han en byggnad tätt framför sig. Den var inte särdeles stor, men många våningar hög. Han kunde inte se toppen av den. Dörren var stängd, och hela huset tycktes vara obebott. Han förstod, att det inte var något annat än ett utsiktstorn, och att han varken kunde få mat eller värme där. Men han skyndade ändå med största hast tillbaka till vildgässen. "Kära Mårten gåskarl," sade han, "tag mig på ryggen, och bör mig opp på toppen därborta! Här är så vått, att jag inte kan sova, men där finner jag nog en torr plats att ligga på."
Mårten gåskarl var genast villig att hjälpa honom. Han lämnade honom på tornbalkongen, och där låg pojken och sov i god ro, ända tills morgonsolen väckte honom.
Men när han nu slog upp ögonen och såg sig omkring, kunde han till en början varken begripa vad han såg eller vad han befann sig. Han hade en gång på en marknad varit inne i ett tält och sett en väldig rundmålning, och han tyckte nu, att han åter stod mitt i ett sådant där stort, runt tält, som hade ett grant, rött tak, medan väggarna och golvet voro utmålade till ett vackert och vidsträckt landskap, där det fanns stora byar och kyrkor, åkrar och vägar, järnväg och till och med en stad. Han märkte nog snart, att det inte förhöll sig så, utan att han stod på toppen av ett utsiktstorn, med den röda morgonhimlen över sig och med verkligt land omkring sig. Men han var nu så ovan att se annat än ödemarker, att det inte var underligt, att han hade tagit detta, som han nu såg, och som var en riktig storbygd, för att bara vara en tavla.
Det var också något annat, som hade varit orsak till att pojken inte hade trott, att det han såg var verkligt, och det var, att ingenting hade sin rätta och riktiga färg. Utsiktstornet, där han befann sig, var rest på ett berg, berget stod på en ö, och ön låg nära östra stranden av en stor insjö. Men denna sjö var inte grå, som insjöar bruka vara, utan över en stor del av sin yta var den lika skär som morgonhimlen, och inåt de djupa vikarna blänkte den nästan svart. Stränderna omkring sjön återigen voro inte gröna, utan lyste ljusgula tack vare all de avmejade åkrarna och de gulnade lövskogen, som betäckte dem. Runt om det gula vidtog ett brett bälte av svart barrskog. Det kom sig kanske därav, att lövskogen hade ljusnat, men pojken tyckte, att barrskogen aldrig hade sett så mörk ut som denna morgonen. Bortom det svarta sågos i öster ljust blånande kullar, men längst hela västra synranden löpte en lång, skimrande båge av taggiga, mångformade fjäll, som buro en så ljuvlig och mild och strålande färg, att han inte kunde kalla den för röd och inte för vit och inte för blå. Det fanns inte något namn för den.