Hon vände om hem, tog fatt på skolarbetet som förut och var lika glad åt det, som hon brukade vara. Hon bodde inte längre från Nääs, än att hon kunde vandra dit, när hon hade en ledig eftermiddag, och hon gjorde det också rätt ofta till en början. Emellertid var det ständigt nya kurser, nya ansikten; skyggheten kom tillbaka, och hon blev en allt sällsyntare gäst vid slöjdskolan. Men den tiden, då hon själv hade gått igenom Nääs, den stod alltjämt för henne som den bästa hon hade upplevat.
En vårdag fick hon höra, att den gamla herrn på Nääs var död. Då tänkte hon på den ljuvliga sommar, som hon hade fått njuta på hans gods, och hon blev bedrövad över att hon aldrig hade tackat honom riktigt. Han hade väl fått tacksägelser tillräckligt ändå från både höga och låga, men hon skulle ha känt sig lyckligare, om hon med ett par ord hade kunnat tala om för honom hur mycket han hade gjort för henne.
Vid Nääs fortgick undervisningen på samma sätt som före den gamle herrns död. Han hade nämligen skänkt hela den sköna gården till skolan, och hans systerson stod kvar vid styret och förvaltade alltsammans.
Var gång lärarinnan kom dit, fanns det något nytt att se. Numera var det inte bara slöjdkurser, som drevos där, utan direktören ville också väcka upp folkets gamla seder och gamla glädjeämnen, och han inrättade därför kurser i sånglekar och i mångahanda andra slag av lekar. Men det var sig likt där på det sättet, att människorna gingo som förr och genomvärmdes av välvilja och kände hur det ställde och styrdes, för att de skulle vara lyckliga och föra med sig inte bara kunskaper, utan också arbetsglädje, när de vände tillbaka till de små skolbarnen runt om i landet.
Bara några få år efter gamle herrns död fick lärarinnan höra en söndag vid kyrkan, att direktören på Nääs skulle vara sjuk. Hon visste, att han hade haft anfall åt hjärtat flera gånger på sista tiden, men hon hade inte trott, att det var någon fara för livet. Det menade man, att det skulle vara denna gång.
Allt sedan hon hade fått höra detta, tänkte hon bara på att kanske direktören skulle dö, han som gamle herrn, innan hon hade kommit sig för att tacka honom. Och hon undrade och funderade hur hon skulle bära sig åt för att ännu kunna nå honom med ett tack.
På söndagseftermiddagen gick lärarinnan omkring till grannarna och bad, att deras barn skulle få följa med henne till Nääs. Hon hade hört, att direktören var sjuk, och hon trodde, att det skulle göra honom en glädje, om barnen komme och sjönge ett par sånger för honom. Det var ju redan tämligen långt lidit på dagen, men det var ett så starkt och klart månsken nu om kvällarna, att det inte skulle bli svårt att gå. Lärarinnan kände det så, som om hon måste vandra till Nääs just denna kväll. Hon var rädd för att det kunde vara för sent nästa dag.
Sagan om Västergötland
Vildgässen hade lämnat Bohuslän och stodo och sovo i ett kärr i västra delen av Västergötland. Den lille Nils Holgersson hade krupit upp på en landsvägsbank, som löpte tvärsöver kärrmarken, för att slippa vätan. Han höll just på att söka sig en sovplats, då han såg en liten skara människor komma gående på vägen. Det var en ung lärarinnan med en tolv, tretton barn omkring sig. De kommo i en tät klunga med lärarinnan i mitten och barnen runt omkring henne. De talade så muntert och förtroligt, att pojken fick lust att följa med ett stycke och höra på vad de sade till varandra.
Det kunde han lätt göra, för när han sprang i skuggan vid vägkanten, var det nästan omöjligt för någon att se honom. Och där femton människor tågade fram, var det sådant buller av fotsteg, att ingen kunde höra hur gruset knastrade under han små träskor.
För att hålla barnen vid gott mod under vandringen hade lärarinnan gått och berättat gamla sägner för dem. Hon hade just slutat en, när pojken slöt sig till skaran, men barnen bådo genast, att hon skulle tala om en till.
"Har ni hört sagan om den gamla jätten från Västergötland, som har flyttat till en ö långt borta i nordhavet?" frågade lärarinnan. Nej, det hade inte barnen, och lärarinnan började.
"Det hände en gång en mörk och stormig natt, att ett skepp förliste vid ett litet skär långt borta i nordhavet. Fartyget slogs i spillror mot strandklipporna, och av hela besättningen var det bara två karlar, som räddat sig opp på land. De stod på skäret dyvåta och stela av köld, och man kan nog förstå, att de skulle bli bra glada, när de såg en stor stockeld låga på strandbrädden. De skyndade fram mot elden utan tanke på någon fara. Först då de var helt nära, märkte de, att vid elden satt en fruktansvärd gammal kämpe, så stor och grov, att de inte kunde tvivla om att det var en man av jättesläkt, som de hade råkat på.
De stannade och tvekade, men nordanstormen ven över skäret men en förfärlig köld. De skulle snart frysa ihjäl, om de inte finge värma sig vid jättens brasa, och de beslöt att våga sig fram till honom. 'God kväll, far!' sade den äldste av dem. 'Vill ni låta två förlista sjömän värma sig vid er eld?'
Jätten spratt opp ur sina tankar, reste sig halvt och drog svärdet ur slidan. 'Vad är ni för ena?' frågade han, för han var gammal och såg illa och visste inte vad det var för folk, som hade talat till honom.
'Vi är västgötar båda två, om ni vill veta't,'svarade den äldste av sjömännen. 'Vårt skepp har förlist i havet härutanför, och vi har kommit opp på land förfrusna och halvnakna.'
'Jag brukar inte tåla människor på mitt skär, men om ni är västgötar, är det en annan sak,' sade jätten och stack in svärdet i skidan. 'Då kan ni få sitta ner och värma er, för jag är själv från Västergötland och har bott i den stora högen i Skalunda i många år.'
Sjömännen tog nu plats på ett par stenar. De vågade inte tilltala jätten, utan satt tysta och stirrade på honom. Och ju längre de betraktade honom, desto större syntes han för deras ögon, och desto mindre och kraftlösare föreföll de sig själva.
'Jag har dåliga ögon numera,' förklarade jätten. 'Jag kan knappt se en skymt av er. Det skulle annars ha roat mig att veta hur en västgöte tar sig ut nu för tiden. Men räck mig åtminstone handen en av er, så att jag får känna om det ännu finns varmt blod i Sverige!'
Karlarna betraktade ömsevis jättens nävar och sina egna. Ingen av dem hade någon lust att pröva hans handslag. Men de såg, att ett järnspett, som jätten brukade använda till att röra om i brasan med, hade blivit kvarliggande i elden och var glödhett i ena ändan. De lyfte opp det med gemensamma krafter och räckte det mot jätten. Han fattade om spettet och kramade det, så att järnet flöt mellan fingrarna. 'Åjo, jag känner, att det finns varmt blod i Sverige ännu,' sade han helt förnöjd till de förbluffade sjömännen.
Det blev åter stilla och tyst vid brasan en stund, men se detta, att jätten hade råkat landsmän, hade fört hans tankar tillbaka till Västergötland. Det ena minnet efter det andra dök opp för honom.
'Jag undrar hur det kan stå till med Skalunda hög nu för tiden`' frågade han sjömännen.
Ingen av karlarna hade någon reda på högen, som jätten frågade efter. 'Det är allt bra nog ihopsjunken,' svarade den ena liksom på försök. Han kände på sig, att det inte gick an att stå svarslös inför en sådan spörjare. 'Jaja, jaja, kan nog tro det,' sade jätten och nickade bekräftande. 'Det är inte bättre att begära, för den högen bar min hustru och dotter ihop i sina förkläden på en morgonstund!'
Åter satt han och grubblade och försökte att samla ihop sina minnen. Det var inte så alldeles nyligen han hade varit hemma i Västergötland, och det gick en stund, innan han kunde tränga tillräckligt djupt ner bland sina hågkomster.