'Men Kinnekulle och Billingen och de andra småbergen, som låg strödda över den stora slätten, de står väl ändå kvar?' sade jätten. – 'Det gör de nog,' svarade västgöten, och för att visa jätten, att han förstod, att denne var en duktig karl, tillade han: 'Ni var kanske med om att resa opp ett eller annat av de bergen, ni far?'
'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'men jag kan tala om för dig, att du har att tacka min far för att de där bergen står kvar där. När jag var en liten pilt, fanns det ingen stor slätt i Västergötland, utan där slätten nu breder ut sig, låg en bergvidd, som sträckte sig från Vättern till Göta älv. Men så föresatte sig några älvar, att de skulle grusa sönder berget och föra ner det till Vänern. Det var inte något riktigt gråstensberg, utan det bestod mest av kalksten och skiffer, så att älvarna hade lätt att få bukt med det. Jag minns hur de gjorde sina rännor och floddalar allt bredare, och till sist vidgade de ut dem till slätter. Far och jag gick ibland ut och såg på älvarnas arbete, och far var inte riktigt nöjd med detta, att de förstörde hela berget. 'De kunde väl åtminstone lämna oss kvar några viloplatser,' sade han, och därmed tog han av sig sina stenskor och satte ner den ena långt i väster och den andra långt i öster. Sin stenhatt lade han ner på en bergknöl vid Vänerstranden, min stenluva slängde han ut längre åt söder och kastade sin stenklubba åt samma håll. Vad annat vi hade med oss av god, hård sten lade han på skilda ställen. Sedan sköljde älvarna bort nästan hela berget, men de ställena, som far hade skyddat med sitt stengods, vågade de sig inte på, utan de fick stå kvar. Där far hade satt ut sin ena sko, blev Halleberg kvar under klacken och Hunneberg under sulan. Under den andra skon bevarades Billingen, fars hatt hade gett skydd åt Kinnekulle, under min luva låg Mösseberg, och under stenklubban gömde sig Ålleberg. Alla de andra småbergen på Västgötaslätten blev också sparade för fars skull, och nu undrar jag just om det finns många karlar i Västergötland, som har så pass respekt med sig.'
'Det är inte lätt att svara på den saken,' sade sjömannen, 'men jag får säga, att om älvar och jättar har varit så mäktiga i sina dar, så tycker jag, att jag får liksom ökad aktning för människorna, för nu är det ändå de, som har gjort sig till herrar över både slätten och bergen.'
Jätten grinade till en smula. Det såg just inte ut, som om han skulle ha blivit så nöjd med svaret, men han tog snart opp samtalet på nytt. 'Hur står det till med Trollhättan nu för tiden?' sade han. – 'Den forsar och dundrar, som den alltid har gjort,' sade sjömannen. 'Ni har kanske varit med om att ställa i gång de stora vattenfallen, liksom ni var med om att spara Västgötabergen?' – 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'men jag kommer ihåg, att när jag var en liten pilt, brukade jag och bröderna mina begagna den till rutschbana. Vi ställde oss på en stock, och så bar det åstad utför Gullöfallet och Toppöfallet och de andra tre fallen. Vi kom i så god fart, att vi höll på att rutscha ända ner till havet. Jag undrar om det numera finns någon karl i Västergötland, som brukar roa sig på det sättet?' – 'Det är inte så lätt att veta,' sade sjömannen. 'Men jag tycker nästan, att det är en märkvärdigare bragd, att vi människor har kunnat dra fram en kanal utmed fallen, så att vi inte bara kan fara utför Trollhättan, som ni gjorde i er ungdom, utan också gå oppför den med skutor och ångbåtar.'
'Det var märkligt att göra detta,' sade jätten, och det föreföll, som om han skulle ha blivit litet förargad över svaret. 'Kan du nu också säga mig hur det står till med den trakten borta vid sjön Mjörn, som kallades för Svältorna?' – 'Ja, de har allt varit oss till stort bekymmer,' sade västgöten. 'Kanske att det är ni, far, som har varit med om att lägga ut dem så där mager och tröstlösa?' – 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'i mina dar växte det präktig skog på dem. Men det var så, att när jag skulle göra bröllop åt en av mina döttrar, behövde vi mycken ved att lägga i bakugnen, och då tog jag ett långt tåg, slog det omkring all skogen på Svältorna, drog omkull den med ett långt ryck och bar hem den. Jag undrar om det nu för tiden finns någon, som kan rycka omkull så mycken skog på en gång?' – 'Det är mer, än jag törs svara på,' sade västgöten. 'Men det vet jag, att i min ungdom låg Svältorna nakna och ofruktbara, och att folk nu har planterat skog över hela området. Det räknar jag också som en manlig gärning.'
'Nå, men nere i södra Västergötland, där kan väl ingen människa livnära sig?' sade jätten. ' 'Har ni varit med om att ställa i ordning det landet också?' frågade västgöten. – 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'men jag minns, att nät vi jättebarn gick vall med våra hjordar därnere, byggde vi oss så många stenstugor och gjorde marken så oländig genom all den sten, som vi kastade på varandra, att jag tycker, att det skulle vara svårt att röja opp åkerfält i de trakterna.' – 'Ja, det är sant, att det inte lönar sig mycket med jordbruk därnere,' sade västgöten, 'men folket där har slagit sig på vävnad och träarbete, och jag tror, att det visar mer duktighet att kunna skaffa sig bärgning i en så utfattig trakt än att vara med om att fördärva den.'
'Nu vet jag bara en sak till att fråga om,' sade jätten. 'Hur har ni det ställt nere vid kusten, där Göta älv faller ut i havet?' – 'Har ni haft er hand i spelet där också?' frågade sjömannen. – 'Inte just det,' sade jätten, 'men jag kommer ihåg, att vi brukade gå ner till stranden, locka till oss en val och rida på hans rygg genom fjordar och kilar in i skärgården. Jag undrar om du vet någon, som brukar bära sig åt på samma sätt?' – 'Det ska jag låta vara osagt,' svarade sjömannen, 'men jag vill räkna det som en lika så duktig bragd, att vi människor har byggt en stad nere vid Göta älvs mynning, därifrån det går ut skepp till alla världens hav.' Härpå gav jätten intet genmäle, och sjömannen, som själv var hemma i Göteborg, började beskriva för honom den rika handelsstaden med dess vida hamn, med dess broar och kanaler och ståtliga gator och berättade, att den ägde så många driftiga köpmän och djärva sjöfarande, att de torde komma att göra den till den yppersta staden i Norden.
Jätten hade dragit ihop pannan i allt djupare veck för vart svar han hade fått, och det märktes nog, att han var bra missnöjd med att människorna hade gjort sig till herrar över naturen. 'Jag hör, att det har blivit mycket nytt i Västergötland,' sade han, 'och jag skulle gärna vilja vända tillbaka dit och ställa ett och annat till rätta.' När sjömannen hörde dessa ord, blev han en smula ängslig. Han trodde inte, att jätten skulle komma till Västergötland i någon god avsikt, men detta tordes han förstås inte låtsa om. 'Ni kan vara viss på, far, att ni ska få ett hederligt mottagande,' sade han. 'Vi ska låte ringa för er i alla kyrkklockor.' – 'Jaså, det finns kyrkklockor kvar i Västergötland,' sade jätten och lät tvehågsen. 'Är de inte sönderringda, de stora skällorna i Husaby och Skara och Varnhem?' – 'Nej, de finns allt kvar, och de har fått många systrar sedan er tid. Nu finns det inte något ställe i Västergötland, där man inte hör kyrkklockor.' – 'Då får jag väl allt bli kvar, där jag är,' sade jätten, 'för det var för de där klockornas skull, som jag flyttade hemifrån.'
Han försjönk nu i tankar, men snart vände han sig på nytt till sjömännen. 'Ni kan nu lugnt lägga er att sova vid elden,' sade han. 'I morgon bittida ska jag ställa det så, att ett skepp kommer farande här förbi, som tar opp er och för er till hemlandet. Men för den gästvänskap, som jag har visat er, begär jag bara den tjänsten av er, att ni går till den bästa man, som finns i Västergötland, så snart som ni har kommit hem, och ger honom den här ringen. Hälsa honom från mig, och säg honom, att om han vill bära den på sitt finger, så ska han bli mycket förmer, än han nu är!'