Lärarinnan gick tvehågsen neråt allén. Nu, när hon vandrade bort från Nääs, ville hon vända om, och när hon hade varit på väg dit, hade hon också velat vända. Hon var alltjämt i stor ångest och villrådighet.
Hon talade inte mer med barnen, utan vandrade tyst. Det var så djup skugga i allén, där hon gick, att hon ingenting kunde se. Men hon tyckte sig höra en sådan massa röster omkring sig. Det var ängsliga rop från tusentals olika håll, som nådde henne. "Vi är så långt borta, vi andra," sade rösterna. "Men du är i närheten. Gå och sjung ut vad vi alla känner!"
Och hon kom ihåg den ena efter den andra, som direktören hade hjälp och tagit vård om. Det var övermänskligt, vad han hade ansträngt sig för att bistå alla, som voro i nöd. "Gå och sjung för honom!" viskade det omkring henne. "Låt honom inte dö utan att ha fått en hälsning från sin skola! Tänk inte på att du är ringa och obetydlig! Tänk på den stora skaran, som står bakom dig! Låt honom förstå, innan han går ifrån oss, hur vi alla älskar honom!"
Lärarinnan gick allt långsammare. Då hörde hon något, som inte bara var röster och maningar i hennes egen själ, utan som kom från världen utanför henne. Det var ingen vanlig människoröst. Det var som en fågels kvitter eller en gräshoppas spel. Men hon hörde ändå alldeles tydligt, att det ropade, att hon skulle vända tillbaka.
Och mer behövdes det inte för att hon skulle få mod att göra det. –
Lärarinnan och skolbarnen hade sjungit ett par sånger utanför direktörens fönster. Hon tyckte själv, att deras sång hade ljudit så märkvärdigt vacker denna kväll. Det var, som om främmande röster hade sjungit med. Rymden hade varit full av slumrande toner och ljud. De hade bara behövs stämma upp, så hade alla dessa vaknat och klingat med i sången.
Då öppnades förstudörren hastigt, och någon skyndade ut. "Nu kommer de för att säga mig, att jag inte får sjunga mer," tänkte lärarinnan. "Måtte jag bara inte ha ställt till någon olycka!" Men det var inte så. Det var bud, att hon skulle komma in i huset och vila och sedan sjunga ett par sånger till.
På trappan kom doktorn emot henne. "Faran är över för denna gången," sade han. "Han låg där i dvala, och hjärtat slog allt svagare. Men när ni började sjunga, var det, som om han skulle ha hört en kallelse från alla dem, som behövde honom. Han kände, att det ännu inte var tid för honom att söka vilan. Sjung mer för honom! Sjung, och var glad, för jag tror, att det är er sång, som har fört honom tillbaka till livet! Nu kanske vi får behålla honom ett par år till."
LIII. Resan till Vemmenhög
En dag i början av november flögo vildgässen över Hallandsås in i Skåne. De hade under några veckor uppehållit sig på de vida slätterna omkring Falköping, och som flera andra stora vildgåsflockar också hade vistats där, hade de haft en glad tid med mycket samspråk mellan de gamla fåglarna och mycken tävlan i allt slags idrott mellan de unga.
Vad Nils Holgersson beträffar, så hade han inte varit glad åt det långa dröjsmålet i Västergötland. Han försökte att hålla modet uppe, men han hade svårt att förlika sig med sitt öde. "Om jag väl hade lämnat Skåne bakom mig och vore i utlandet," tänkte han, "så visste jag, att jag inte hade något att hoppas på, och då skulle jag känna mig lugnare."
Så hade vildgässen äntligen brutit upp en morgon och flugit neråt Halland. Pojken hade till en början inte funnit något särdeles nöje i att titta på det landskapet. Han tyckte, att det inte var något nytt att se där. I östra delen var det höglänt med stora ljunghedar, som påminde om Småland, och längre mot väster var det täckt med runda, kala bergkullar och sönderskuret av vikar ungefär på samma sätt som Bohuslän.
Men när vildgässen fortsatte resan söderut längs det smala kustlandskapet, hade pojken suttit och hängt ut över gåshalsen och inte lyft ögonen från marken. Han såg hur kullarna glesnade och slätten bredde ut sig. På samma gång märkte han, att kusten blev mindre och söndertrasad. Skärgården utanför den glesnade och försvann, och det vida, öppna havet kom ändå fram till fastlandet.
Och så upphörde skogen. De hade ju funnits många sköna slätter högre uppåt landet, men de hade alla legat inramade av träd. Skogen hade funnits överallt. Det var, som om landet egentligen tillhörde skogen, och den odlade jorden hade legat som stora röjningar i skogen. Och på alla slätter hade det funnits gott om dungar och hagar, liksom för att det skulle synas, att skogen när som helst kunde återta landet.
Men här var det annorlunda. Här hade slättmarken tagit herraväldet. Den bredde ut sig ända bort till synranden. Det fanns stora skogsplanteringar, men ingen vildskog. Just detta, att landet låg så öppet med åker vid åker, gjorde, att det påminde pojken om Skåne. Den nakna kusten med sandfält och tångvallar tyckte han sig också känna igen. Han blev både glad och ängslig, när han såg detta. "Nu kan jag inte vara långt hemifrån," tänkte han.
Landskapet förändrade sig nog. Åar kommo brusande ner från Västergötland och Småland och bröto slättens enformighet. Sjöar, mossar, ljunghedar och flygsandsfält lade sig i vägen för åkrarna, men dessa bredde ut sig allt vidare, ända till Hallandsås reste sig nere vid Skånegränsen med sina vackra klyftor och dalgångar. –
Det hade hänt flera gånger under resan, att unggässen hade frågat dem, som voro gamla i flocken. "Hur ser det ut i utlandet? Hur ser det ut i utlandet?"
"Vänta, vänta! Ni ska snart få veta hur det ser ut i en god del av världen," hade de gamla svarat.
När vildgässen hade rest över Hallandsås och kommit ett stycke framåt Skåne, ropade Akka: "Titta nu ner! Se er omkring! Så här ser det ut i utlandet."
Just då foro de över Söderåsen. Hela den långa höjden var klädd med bokskogar, och i skogarna voro inbäddade sköna, tornprydda slott. Mellan träden betade rådjur, och på skogsängarna lekte harar. Jakthorn ljödo ur skogarna, hundarnas vassa skall hördes upp till den flygande skaran. Breda vägar slingrade mellan träden, och på dem kommo herrar och damer åkande i blänkande vagnar eller ridande på präktiga hästar. Ringsjön utbredde sig under höjden med det gamla Bosjökloster liggande på ett smalt näs. Skäralids klyfta skar genom åsen med en å i djupet och klippväggarna klädda med buskar och träd.
"Ser det ut så här i utlandet? Ser det ut så här i utlandet?" frågade gässlingarna. – "Så här ser det ut, där det finns skogklädda åsar," skrek Akka, "men det är inte ofta. Vänta, ska ni få se hur det vanligen ser ut där"
Akka förde vildgässen vidare mot söder till den stora skånska slätten. Den låg där med breda åkrar, men betfält, där betplockarna gingo fram i långa rader, med låga, vitlimmade, kringbyggda gårdar, men otaliga små vita kyrkor, men fula, gråa sockerfabriker, med småstadslika köpingar omkring järnvägsstationerna. Där lågo torvmossar med långa rader av torvhögar, stenkolsgruvor med svarta kolhögar, vägarna löpte fram mellan alléer av klippta pilar, järnvägarna korsade varandra och bildade ett tätt när över slätten. Små bakomkransade slättsjöar blänkte fram här och där, prydda med var sin präktiga herrgård.
"Se nu ner! Titta väl efter!" ropade förargåsen. "Så här ser det ut i utlandet ifrån Östersjöns kust ända till de höga bergen, och längre än till dem har vi aldrig farit."
När gässlingarna hade sett slätten, for vildgässen till Öresundskusten. Sanka ängar sjönko sakta mot vattnet, och långa vallar av svartnad tång lågo uppvräkta på stränderna. På somliga ställen funnos höga strandvallar och på andra flygsandsfält, där sanden låg uppkastad i bankar och kullar. Fiskelägena reste sig på stranden med en lång rad likabyggda och likastora små tegelhus, men en liten fyr ute på vågbrytaren och bruna när hängande på torkplatsen.