Det hände sig nu en eftermiddag, när kråkorna redan hade fått sina bon i ordning på Kråkåsen, att de gjorde ett märkvärdigt fynd. Vind-Ile, Fumle-Drumle och ett par andra hade flugit ner i en stor grop, som befann sig i ena hörnet av heden. Gropen var inte något annat än ett grustag, men kråkorna kunde inte nöja sig med en så enkel förklaring, utan flögo ständigt ner i den och vände på vartenda sandkorn för att komma underfund med varför människorna hade grävt den. Bäst som nu kråkorna gingo där, störtade en massa grus från ena sidan. De skyndade till och hade den lyckan att bland nedrasade stenar och tuvor finna en tämligen stor lerkruka, son var stängd med ett trälock. De ville naturligtvis veta om det fanns något i den, och de försökte både att hacka hål på krukan och att bända upp locket, men intetdera lyckades dem.
De stodo helt rådlösa, och betraktade krukan, när de hörde någon säga: "Ska jag komma ner och hjälpa er, kråkor?" De sågo hastigt upp. På kanten av gropen satt en räv och blickade ner till dem. Han var en av de vackraste rävar både till färg och skapnad, som de någonsin hade sett. Det enda felet med honom var, att han hade mist ena örat.
"Om du har lust att göra oss en tjänst," sade Vind-Ile, "ska vi inte säga nej." På samma gång flög både han och de andra upp ur gropen. Räven hoppade ner i deras ställe, bet i krukan och drog i locket, men kunde inte öppna den, han heller.
"Kan du fundera ut vad som finns i den?" sade Vind-Ile. Räven rullade krukan fram och tillbaka och lyssnade uppmärksamt. "Det kan inte vara annat än silverpengar," sade han.
Detta var mer, än kråkorna hade väntat sig. "Tror du, att det kan vara silver?" sade de, och ögonen höllo på att trilla ur huvudet av lystnad, för så märkvärdigt det än kan låta, finns det ingenting i världen, som kråkor älska så mycket som silverpengar.
"Hör hur de skramlar!" sade räven och rullade krukan runt en gång till. "Jag kan bara inte förstå hur vi ska komma åt dem." – "Nej, det blir väl omöjligt," sade kråkorna. Räven stod och gned huvudet mot vänstra benet och funderade. Kanske att det nu kunde lyckas honom att med kråkornas hjälp bli herre över den där parveln, som alltid undgick honom. "Nog vet jag den, som skulle kunna öppna krukan åt er," sade räven. – "Säg det då! Säg det!" ropade kråkorna och voro så ivriga, att de flaxade ner i gropen. – "Det ska jag göra, bara ni lovar att gå in på mina villkor," sade han
Räven berättade nu för kråkorna om Tummetott och sade dem, att om de kunde föra honom till heden, så skulle han nog öppna krukan åt dem. Men som lön för detta råd begärde han, att de skulle utlämna Tummetott till honom, så snart som han hade skaffat dem silverpengarna. Kråkorna hade intet skäl att spara Tummetott, utan de gingo genast in på saken.
Detta allt var lätt överenskommet, men värre var det att få reda på var Tummetott och vildgässen befunno sig.
Vild-Ile for själv åstad med femtio kråkor och sade, att han snart skulle vara tillbaka. Men den ena dagen gick efter den andra, utan att kråkorna på Kråkåsen sågo en skymt av honom.
Kråkrövad
Vildgässen voro uppe i först gryningen för att hinna skaffa sig en smula mat, innan de skulle börja resan uppåt Östergötland. Holmen i Gåsfjärden, som de hade sovit på, var liten och kal, men i vattnet runt omkring den fanns det växter, som de kunde äta sig mätta av. Värre var det för pojken. Han var inte i stånd att finna något ätbart.
När han stod hungrig och morgonkulen och såg sig om åt alla håll, föllo hans blickar på ett par ekorrar, som lekte på en trädbevuxen udde mittför klippholmen. Han undrade om ekorrarna ännu ägde kvar något av sitt vinterförråd, och han bad den vita gåskarlen föra honom över till udden, så att han kunde få tigga ett par hasselnötter av dem.
Den store vite simmade genast över sundet med honom, men som olyckan ville det, hade ekorrarna så roligt med att jaga varandra från träd till träd, att de inte brydde sig om att lyssna till pojken. I stället drog de sig längre inåt dungen. Han skyndade efter och kom snart ur sikte för gåskarlen, som låg kvar vid stranden.
Pojken vadade fram mellan några vitsippstånd, som voro så höga, att de räckte honom ända upp till hakan, när han kände, att någon fattade honom bakifrån och försökte lyfta upp honom. Han vände sig om och såg, att en kråka hade gripit tag i hans skjortlinning. Han sökte rycka sig lös, men innan detta hade lyckats honom, skyndade ännu en kråka fram, högg fast i hans ena strumpa och ryckte omkull honom.
Om Nils Holgersson genast hade ropat på hjälp, skulle den vita gåskarlen säkerligen ha kunnat befria honom, men pojken ansåg väl, att han borde kunna reda sig ensam mot ett par kråkor. Han sparkade och slog, men kråkorna släppte inte taget, och det lyckades dem att höja sig upp i luften med honom. Härvid foro de så ovarsamt fram, att hans huvud stötte mot en gren. Han fick ett hårt slag över hjässan, det svartnade för hans ögon, och hans miste sansen.
När han åter slog upp ögonen, befann han sig högt över jorden. Han återkom långsamt till medvetande, och i början visste han varken var han var eller vad han såg. När han blickade ner, tyckte han, att under honom bredde ut sig en ofantligt stor, ullig matta, som var vävd av grönt och brunt i stora, oregelbundna fasoner. Mattan var mycket tjock och präktig, men han tyckte, att det var synd, att den var så illa medfaren. Den var riktigt trasig, långa revor löpte fram genom den, och på sina ställen voro stora flikar bortryckta. Och det märkvärdigaste var, att den tycktes ligga utbredd över ett spegelgolv, för under hålen och revorna i mattan framskimrade blankt och glänsande glas.
Vad pojken därnäst lade märke till var, att solen kom upprullande på himlen. Strax började spegelglaset under hålen och revorna i mattan att blänka i rött och guld. Det såg mycket präktigt ut, och pojken var glad år de vackra färgskiftningarna, fastän han inte rätt förstod vad det var, som han såg. Men nu sänkte sig kråkorna, och med ens märkte han, att den stora mattan under honom var jorden, som här var klädd med grön barrskog och brun, naken lövskog och att hålen och revorna voro blänkande fjärdar och småsjöar.
Han kom ihåg, att första gången han hade farit fram uppe i luften hade han tyckt, att den skånska jorden såg ut som ett rutigt tygstycke. Men det här, som liknade en sönderriven matta, vad kunde det vara för ett land.
Han började göra sig en massa frågor. Varför satt han inte på den vita gåskarlens rygg? Varför flög en stor svärm kråkor omkring honom? Och varför rycktes och slängdes han hit och dit, så att han höll på att gå av?
Så blev alltsammans klart för honom på en gång. Han hade blivit bortrövad av ett par kråkor. Den vita gåskarlen låg kvar vid stranden och väntade, och vildgässen skulle i dag resa uppåt Östergötland. Själv fördes han åt sydväst, det förstod han därav, att han hade solskivan bakom sig. Och den stora skogsmattan, som låg under honom, var säkert Småland.
"Hur ska det nu gå med den vita gåskarlen, när jag inte kan ta vård om honom?" tänkte pojken och började ropa åt kråkorna, att de genast skulle föra honom tillbaka till vildgässen. Han var inte en smula orolig för sin egen del. Han trodde, att det var av rent okynne, som de förde bort honom.
Kråkorna frågade inte det minsta efter hans uppmaningar, utan flögo framåt så fort de förmådde. Men om en stund smällde en av dem i vingarna på det sätt, som betyder: "Se opp! Fara!" Strax därpå döko de ner i en granskog, trängde mellan de risiga grenarna ända till skogsbottnen och satte ner pojken under en tät gran, där han var så väl gömd, att inte en gång en falk hade kunnat få syn på honom.