Det värsta var, att när solen hade gått ner, blevo två av de resande så sömniga, att de varje ögonblick höllo på att störta till marken. Den tredje, som kunde hålla sig vaken, blev oroligare, allt som natten närmade sig. "Det var då en olycka," tänkte han, "att vi har kommit till ett land, där sjöar och mossar är frusna, så att räven kan komma fram överallt. Isarna har ju töat bort på andra ställen, men nu är vi väl oppe i det allra kallaste Småland, dit våren ännu inte har hunnit. Jag begriper inte hur jag ska bära mig åt för att finna en bra sovplats. Om jag inte får reda på ett ställe, som är väl skyddat, har vi Smirre räv över oss innan morgonen."
Han stirrade åt alla sidor, men han såg inte något härbärge, där han kunde ta in. Och en mörk och kulen kväll var det med blåst och duggregn. Det blev hemskare och otrevligare omkring honom för varje ögonblick.
Det kan väl låta besynnerligt, men de resande tycktes inte alls ha lust att be om husrum i någon gård. de hade redan farit förbi många kyrkbyar utan att klappa på en enda dörr. Små backstugor i skogsbrynet, som alla fattiga vandrare äro glada att råka på, låtsades de inte heller om. Man kunde nästan vara frestad att säga, att de förtjänade att ha det svårt, då de inte begärde hjälp där den stod dem till buds.
Men sent omsider, när de hade blivit så mörkt, att det knappt fanns en strimma av dagen kvar under himmelen, och de två, som behövde sova, färdades fram i halvsömn, råkade de på en bondgård, som låg ensam, långt skild från alla grannar. Och inte nog med att den låg så ödsligt, utan den såg ut att vara alldeles obebodd. Ingen människa rörde sig på gårdsplanen. När den av de tre, som kunde hålla sig vaken, såg stället, tänkte han: "Nu får det gå hur det vill, men i den här gården måste vi försöka att komma in. Något bättre kan vi nog inte finna."
Strax därpå stodo de alla tre på gårdsplanen. De två somnade i samma stund, som de fingo stanna, men den tredje såg sig ivrigt omkring för att finna ut var han kunde komma in under tak. det var ingen liten gård. Utom boningshus och stall och lagård funnos där långa längor med lador och logar och bodar och redskapsskjul. Men alltsammans såg fasligt fattigt och förfallet ut. Husen hade gråa, mosslupna, lutande väggar, som tycktes färdiga att ramla omkull. I taket funnos gapande hål, och dörrarna hängde snett på brustna gångjärn. Det var tydligt, att ingen på långa tider hade brytt sig om att slå spik i vägg på detta stället.
Emellertid hade han, som var vaken, räknat ut vilket hus som var lagården. Han rusade upp rekamraterna ur deras sömn och förde dem fram mot lagårdsdörren. Denna var lyckligtvis inte stängd med annat än en krok, som han lätt kunde peta upp med ett spö. Han drog redan en suck av lättnad vid tanken på att de snart skulle vara i säkerhet. Men när lagårdsdörren svängde upp med ett gällt gnisslande, hörde han, att en ko började råma. "Kommer ni nu äntligen, matmor?" sade kon. "Jag trodde, att ni inte tänkte ge mig någon mat i kväll."
Den vakne stannade helt förskräckt i dörren, när han märkte, att inte lagården stod tom. Men han såg snart, att där inte fanns mer än en enda ko och en tre eller fyra höns, och då fattade han mod igen. "Vi är tre fattiga resande, som önskar att komma in på något ställe, där ingen räv kan överfalla oss och ingen människa fånga oss," sade han. "Vi undrar mycket om detta kan vara en bra plats för oss." – "Jag kan inte tro annat," svarade kon. "Nog är väggarna dåliga, men inte går räven igenom dem ännu, och här bor ingen annan än en gammal gumma, som visst inte är i stånd att ta någon till fånga. Men vad är ni för ena?" fortfor hon, i det att hon vred sig i båset för att få syn på nykomlingarna. – "Jo, jag är Nils Holgersson från Västra Vemmenhög, som har blivit förvandlad till tomte," svarade den första av de inträdande, "och jag har med mig en tamgås, som jag brukar rida på, och en grågås," – "Så rart främmande har inte varit inom mina väggar förr," sade kon, "och ni ska vara välkomna, fast nog hade jag hellre önskat, att det hade varit min matmor, som hade kommit för att ge mig kvällsvard."
Pojken förde nu in gässen i lagården, som var ganska stor, och ställde dem i ett tomt bås, där de ögonblickligen somnade. Åt sig själv drog an ihop en lite bädd av halm och väntade sig, att han genast skulle falla i sömn han också.
Men härav blev ingenting, för den stackars kon, som inte hade fått sin kvällsvard, höll sig inte stilla ett ögonblick. Hon skakade i halslänken, flyttade sig i båset och klagade över hur hungrig hon var. Pojken kunde inte få en blund i ögonen, utan blev liggande och gick igenom allt, som hade hänt honom under de sista dagarna.
Han tänkte på Åsa gåsapiga och lille Mats, som han så oförmodat hade träffat, och han funderade ut, att den lilla stugan, som han hade råkat sätta eld på, måtte ha varit deras gamla hem i Småland. Han kunde ju dra sig till minnes, att han hade hört dem tala om just en sådan stuga och om den stora ljungheden, som låg nedanför den. Nu hade de kommit vandrande för att få återse sitt hem, och så hade det stått i lågor, då de hade nått fram till det! Det var nog en stor sorg, som han hade vållat dem, och det gjorde honom mycket ont. Om han någonsin mer bleve människa, så finge han lov att försöka gottgöra dem för skada och missräkning.
Sedan gingo hans tankar till kråkorna, och när han tänker på Fumle-Drumle, som hade räddat honom och hade mött döden så kort efter att han hade blivit vald till hövding, blev han så bedrövad, att han fick tårarna i ögonen.
Han hade haft det bra svårt de sista dagarna. Men en stor lycka hade det ändå varit, att gåskarlen och Dunfin hade funnit reda på honom.
Gåskarlen hade berättat, att så snart som vildgässen hade märkt, att Tummetott var försvunnen, hade de frågat smådjuren i skogen efter honom. De hade snart fått veta, att det var en flock Smålandskråkor, som hade fört bort honom. Men kråkorna voro redan ur sikte, och vartåt de hade styrt kosan, hade ingen kunnat säga. För att de skulle finna pojken så snart som möjligt, hade då Akka befallt vildgässen att ge sig av två och två åt skilda håll och leta efter honom. Men efter två dagars sökande, antingen de så hade funnit honom eller inte, skulle de mötas i nordvästra Småland på en hög bergtopp, som likande ett tvärt avhugget torn och kallades Taberg. Och sedan Akka hade gett dem de bästa vägmärken och noga beskrivit för dem hur de skulle hitta till Taberg, hade de skilts åt.
Den vita gåskarlen hade valt Dunfin till reskamrat, och de hade flugit omkring hit och dit under den största oro för Tummetott. Under detta kringirrande hade de hört en trast, som satt i en trädtopp, ropa och gorma över att en, som kallade sig Kråkrövad, hade gjort narr av honom. De hade gett sig till samtal med trasten, och han hade visat dem åt vilket håll den där Kråkrövad hade farit. Sedermera hade de råkat en duvhanne, en stare och en gräsand, som alla hade jämrat sig över en illgärningsman, som hade stört dem i deras sång, och som hade hetat Kråktagen, Kråkfångad och Kråkstulen. På detta sätt hade de kunnat spåra Tummetott ända ner till ljungheden i Sunnerbo härad.
Så snart som gåskarlen och Dunfin hade funnit Tummetott, hade de gett sig av mot norr för att komma till Taberg. Men det hade varit en lång väg att fara, och mörkret hade kommit över dem, innan de hade fått sikte på bergtoppen. "Men bara vi kommer dit i morgon, ska väl alla bekymmer vara slut," tänkte pojken och borrade dig djupt ner i halmen för att få det varmare.