"Jag skulle väl allt hem till far och mor," sade pojken, – "Ja, nog ska jag föra dig tillbaka till dem frampå hösten," sade gåskarlen. "Jag ska inte lämna dig, förrän jag ska sätta ner dig på dörrtröskeln därhemma."
Pojken tänkte, att det kunde vara rätt så bra att slippa visa sig för föräldrarna än på en tid. Han var inte ohågad för förslaget, och han skulle just säga, att han gick in på det, då de hörde ett starkt dånande bakom sig. Det var vildgässen, som hade kommit upp ur sjön, alla på en gång, och stodo och skakade av sig vattnet. Därpå ordnande de sig i en lång rad med förargåsen i spetsen och kommo fram till dem.
När den vita gåskarlen nu betraktade vildgässen, kände han sig inte rätt väl till mods. Han hade väntat, att de skulle vara mer lika tamgäss, och att han skulle kände mer släktskap med dem. De voro mycket mindre än han, och ingen av dem var vit, utan de voro alla gråa med vattring i brunt. Och deras ögon blev han nästan rädd för. De voro gula och lyste, som om det hade brunnit en eld bakom dem. Gåskarlen hade alltid fått lära sig, att det var mest passande att gå sakta och rultande, med dessa gingo inte, utan de halvsprungo. Men mest ängslig blev han, när han såg på deras fötter. De voro stora med slitna söndertrasade sulor. Det märktes, att vildgässen aldrig frågade efter vad de trampade på. De togo inga omvägar. De voro mycket prydliga och väl putsade annars, men på fötterna såg man, att de voro fattigt vildmarksfolk.
Gåskarlen hann inte mer än viska till pojken: "Svara nu raskt för dig, men tala inte om vem du är!" så vore de framme.
När vildgässen hade stannat framför dem, nego de med halsarna många gånger, och gåskarlen gjorde så med, ännu flera gånger än de. Så snart som det var nog hälsat, sade förargåsen: "Nu skulle vi väl höra vad ni är för ena."
"Det är inte mycket att säga om mig," sade gåskarlen. "Jag är född i Skanör förra våren. I höstas blev jag såld till Holger Nilsson i Västra Vemmenhög, och där har jag varit alltsedan." – "Du tycks inte ha någon ätt att berömma dig av." sade förargåsen. "Vad är det då, som gör dig så stormodig, att du vill vara i lag med vildgäss?" – "Det kan ju vara därför, att jag vill visa er vildgäss, att också vi tama duger något till," sade gåskarlen. – "Ja, det vore gott om du kunde visa oss det," sade förargåsen. "Vi har nu redan sett hur pass kunnig du är i att flyga, men du är kanske dugligare i annan idrott. Det kan ju hända, att du är stark i att sträcksimma." – "Nej, det kan jag inte berömma mig av," sade gåskarlen. Han tyckte sig märka, att förargåsen redan hade bestämt sig för att sända hem honom, och han brydde sig inte om hur han svarade. "Jag har aldrig summit längre än tvärsöver en märgelgrav," fortfor han. – "Då väntar jag mig, att du är en mästare i att springa," sade gåsen. – "Aldrig har jag sett en tamgås springa, och aldrig har jag själv gjort det heller," sade gåskarlen och gjorde saken värre, än den var.
Den store vite var nu viss om att förargåsen skulle säga, att hon ingalunda kunde ta honom med. Han blev mycket förvånad, när hon sade: "Du svarar modigt på frågor, och den, som har mod, kan bli en god reskamrat, om han också är okunnig i början. Vad säger du om att stanna hos oss ett par dar, tills vi får se vad du går för?" – "Det är jag mycket belåten med," sade gåskarlen och var helt glad.
Därpå pekade förargåsen med näbben och sade: "Men vem är det som du har med dig? En sådan som han har jag aldrig förr sett." – "Det är min kamrat," sade gåskarlen. "Han har varit gåsvaktare i hela sitt liv. Han blir nog nyttig att få med på resan." – "Ja, det kan väl vara bra för en tamgås," svarade den vilda. "Vad kallar du honom?" – "Han har flera namn," sade gåskarlen tvekande och visste inte vad han skulle finna på i en hast, för han ville inte förråda, att pojken hade ett människonamn. "Jo, han heter Tummetott," sade han till sist. – "Är han av tomtesläkt?" sade förargåsen. – "Vid vad tid brukar ni vildgäss ställa er och sova?" sade gåskarlen hastigt och försökte komma ifrån att svara på den sista frågan. "Mina ögon faller igen av sig själva så här dags." Det var lätt att se, att den gåsen, som talade med gåskarlen, var mycket gammal. Hela fjäderdräkten var isgrå utan mörka streck. Huvudet var större, benen voro grövre och fötterna mer slitna än någon annans. Fjädrarna voro styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn. Allt detta var ålderns verk. Det var bara ögonen, som tiden inte fått makt med. De lyste klarare, liksom yngre än någon av de andras.
Hon vände sig nu mycket högdraget till gåskarlen. "Vet nu, gåskarl, att jag är Akka från Kebnekajse, och att den gåsen, som flyger närmast mig till höger, är Yksi från Vassijaure, och den till vänster är Kaksi från Nuolja! Vet också, att den andra högergåsen är Kolme från Sarjektjåkko, och den andra vänstergåsen är Neljä från Svappavaara, och att bakom dem flyger Viisi från Oviksfjällen och Kuusi från Sjangeli! Och vet, att dessa, liksom de sex gässlingarna, som flyger sist, tre till höger och tre till vänster, alla är högfjällsgäss av bästa ätt! Du ska inte ta oss för landstrykare, som slår sällskap med vem som helst, och du ska inte tro, att vi låter någon dela vår sovplats, som inte vill säga av vad för ätt han är kommen."
När Akka, förargåsen, talade på detta sätt, steg pojken hastigt fram. De hade bedrövat honom, att gåskarlen, som hade svarat så raskt för dig själv, gav så undvikande svar, när det gällde honom. "Jag vill inte hålla hemligt vem jag är," sade han. "Jag heter Nils Holgersson och är son till en husman, och ända till denna dag har jag varit en människa, men i förmiddags...
Längre kom inte pojken. Så snart han sade, att han var en människa, ryggade förargåsen tre steg baklänges och de övriga ännu mera. Och de sträckte alla fram halsarna och fräste vredgat emot honom.
"Detta har jag misstänkt, alltsedan jag först såg dig här på stranden," sade Akka. "Och nu må du genast laga dig bort. Vi tål inga människor ibland oss."
"Det är väl inte möjligt," sade gåskarlen medlande, "att ni vildgäss kan vara rädda för en, som är så liten. I morgon ska han visst ge sig av hem, men över natten måtte ni väl låta honom stanna här ibland oss. Det kan ingen av oss stå till svars med att låta en sådan stackare reda sig på egen hand med vessla och räv nu i natten."
Vildgåsen kom nu närmare, men det syntes väl, att hon hade svårt för att betvinga sin fruktan. "Jag är lärd att vara rädd för allt, vad människor heter, de må vara stora eller små," sade hon. "Men om du, gåskarl, vill svara för den här, att han inte gör oss något ont, så får han väl stanna hos oss i natt. Men jag tror inte, att vårt nattkvarter är till lags varken för dig eller för honom, för vi ämnar ställa oss att sova på den landlösa isen härute."
Hon tänkte nog, att gåskarlen skulle bli tveksam, när han fick höra detta. Men han lät sig ingenting bekomma. "Ni är bra klok, som förstår att välja en så säker sovplats," sade han.
"Men du ansvarar för att han i morgon ger sig av hem till sitt." – "Det blir då så, att jag får lämna er, jag med," sade gåskarlen. "Jag har lovat att inte överge honom." – "Det står dig fritt att flyga vart du vill," sade förargåsen.
Härmed lyfte hon vingarna och flög ut över isen, och den ena efter den andra av vildgässen följde henne.
Pojken var bedrövad över att hans Lapplandsresa inte kunde bli av, och till på köpet var han rädd för det kalla nattkvarteret. "Det blir allt värre och värre, gåskarl," sade han. "För det första kommer vi att frysa ihjäl ute på isen.