"Detta vore just ett liv, som skulle passa mig," tänkte pojken, när han kröp in under gåskarlens vinge. "Men i morgon blir jag väl hemskickad."
Innan han somnade, låg han och tänkte på att om han finge följa med vildgässen, skulle han slippa alla bannor för att han var lat. Då finge han slå dank hela dagarna, och han enda bekymmer skulle vara att skaffa sig något att äta. Men han behövde så litet nu för tiden, så det bleve det nog råd för.
Och så målade han ut för sig allt, vad han skulle får se, och så många äventyr han skulle få vara med om. Ja, det skulle bli annat än släpet och slitet därhemma. "Om jag bara finge följa med vildgässen på deras resa, skulle jag inte sörja över att jag blivit har förvandlad," tänkte pojken.
Han var inte rädd för något annat, än att han skulle bli hemskickad, men inte heller på onsdagen sade gässen något om att han måste resa. Den dagen gick på samma sätt som tisdagen, och pojken trivdes allt bättre med vildmarkslivet. Han tyckte, att han hade den ensliga parken vid Övedskloster, som var stor som en skog, alldeles för sig själv, och han längtade inte tillbaka till den trånga stugan och de små åkrarna därhemma.
På onsdagen trodde han, att vildgässen tänkte behålla honom hos sig, men på torsdagen förlorade han hoppet igen.
Torsdagen började på samma sätt som de andra dagarna. Gässen betade på de vida åkrarna, och pojken sökte efter föda inne i parken. Om en stund kom Akka till honom och frågade om han hade funnit något ätbart. Nej, det hade han inte, och då sökte hon upp åt honom en torr kumminört, som stod med alla sina småfrukter i behåll.
När pojken hade ätit, sade Akka, att hon tyckte han sprang omkring i parken alldeles för oförväget. Hon undrade om han visste hur många fiender han hade att akta sig för, han, som var så liten. Nej, det visste han alls inte, och då började Akka räkna upp dem för honom.
När han gick i parken, sade hon, skulle han akta sig för räven och mården; när han kom till sjöstranden, skulle han ha en tanke på uttrarna; satt han på stengärdsgården, skulle han inte glömma vesslan, som kunde krypa genom de minsta hål, och om han ville lägga sig att sova i en lövhög, skulle han först undersöka om inte huggormen son sin vintersömn i samma hög. Så snart han kom ut på öppna fältet, borde han ha ett öga på hök och vråk, på örn och falk, som svävade uppe i skyn. I hasselsnåren kunde han bli fångad av sparvhöken; skator och kråkor funnos överallt, och dem skulle han inte tro alltför väl, och så snart det blev skymning, skulle han hålla öronen spända för att lyssna efter de stora ugglorna, som flögo fram med så ljudlösa vingslag, att de kunde komma alldeles inpå honom, innan han märkte av dem.
Då pojken hörde, att det fanns så många, som stodo efter hans liv, begrep han, att det var alldeles omöjligt, att han kunde få behålla det. Han var inte så särdeles rädd för att dö, men han tyckte inte om att bli uppäten, och därför frågade han Akka vad han kunde göra för att skydda sig mot rovdjuren.
Akka svarade genast, att pojken borde försöka ställa sig väl med smådjursfolken i skog och på fält, med ekorrfolk och harfolk, men finkar och mesar och spettar och lärkor. Om han gjorde sig till deras vän, så kunde de varna honom för faror, skaffa honom gömställen, och i stort nödfall kunde de slå sig tillsammans och försvara honom.
Men när pojken senare på dagen ville följa rådet och vände sig till Sirle, ekorren, för att anhålla om hans bistånd, visade det sig, att denne inte ville hjälpa honom. "Inte må du vänta dig något gott av mig, eller de andra smådjuren," sade Sirle. "Tror du inte vi vet, att du är Nils gåsapåg, som förra året rev ner svalbon, krossade starägg, kastade kråkungar i märgelgravan, fångade trastar i snaror och satte ekorrar i bur? Du får allt hjälpa dig själv, så gott du kan, och du må vara glad, att vi inte sammangaddar oss mot dig och jagar dig tillbaka till dina egna."
Detta var just ett sådant svar, som pojken inte skulle ha lämnat ostraffat förr i världen, när han var Nils gåsapåg, men nu blev han bara rädd för att också vildgässen skulle ha fått reda på hur elak han kunde vara. Han hade varit så ängslig att inte få stanna hos vildgässen, att han inte hade vågat sig på den minsta odygd, sedan han hade kommit i deras sällskap. Det var sant, att han inte hade förmått göra mycket ont, så liten som han var, men nog kunde han ha förstört många fågelbon och slagit sönder många ägg, om han hade haft lust. Nu hade han bara varit snäll, han hade inte ryckt en fjäder ur en gåsvinge, inte gett någon ett ohövligt svar, och var morgon, när han hade hälsat på Akka, hade han tagit av sig luvan och bugat sig.
Hela torsdagen gick han och tänkte på att det säkerligen var för hans elakhets skull, som inte vildgässen ville ta honom med sig upp till Lappland. Och när han fick göra på kvällen, att Sirle ekorres hustru hade blivit bortrövad, och att hans barn höllo på att svälta ihjäl, beslöt han sig för att hjälpa dem, och det är redan berättat hur väl detta lyckades honom.
När pojken på fredagen kom in i parken, hörde han bofinkarna sjunga i vartenda snår om hur Sirle ekorres hustru hade av grymma rövare blivit bortförd från sina späda ungar och hur Nils gåsapåg hade vågat sig in ibland människorna och burit de små ekorrbarnen till henne.
"Vem är nu så firad i Övedsklosters park," sjöngo bofinkarna, "som Tummetott, han, som alla fruktade på den tiden, då han var Nils gåsapåg? Sirle, ekorren, skall ge honom nötter, de fattiga hararna skola leka med honom, rådjuren skola ta honom på sin rygg och fly undan med honom, när Smirre räv närmar sig, mesarna skola varna honom för sparvhöken, och finkar och lärkor skola sjunga om hans hjältebragd."
Pojken var säker på att både Akka och vildgässen hörde allt detta, men ändå gick hela fredagen, utan att de sade något om att han skulle få stanna hos dem.
Ända till lördagen fingo gässen beta på åkrarna omkring Öved, ostörda av Smirre räv. Men när de på lördagsmorgonen kommo ut på fälten, låg han i försåt för dem och förföljde dem från den ena åkern till den andra, så att de ingen matro fingo. När Akka förstod, att han inte ämnade lämna dem i fred, fattade hon raskt sitt beslut, höjde sig i luften och flög med flocken flera mil bort över Färs härads slätter och Linderödsåsens enbackar. De slogo inte ner förrän i trakten av Vittskövle.
Men här vid Vittskövle blev gåskarlen bortstulen, såsom redan är omtalat. Om pojken hade ansträngt all sin kraft för att hjälpa honom, hade han aldrig kommit till rätta igen.
När pojken på lördagskvällen kom tillbaka med gåskarlen till Vombsjön, tyckte han, att han hade gjort ett gott dagsarbete, och undrade mycket på vad Akka och vildgässen skulle säga. Och vildgässen voro ingalunda sparsamma med beröm, med de sade inte det ordet, som han längtade att få höra.
Så blev det söndag igen. En hel vecka hade gått, sedan pojken hade blivit förtrollad, och alltjämt var han lika liten.
Men det såg inte ut, som om han skulle göra sig några bekymmer för den sakens skull. På söndagseftermiddagen satt han inkrupen i en stor yvig videbuske nere vid sjöstranden, och blåste på vasspipa. Runt omkring honom sutto så många mesar och bofinkar och starar, som busken kunde rymma, och kvittrade visor, som han försökte lära sig att spela. Men pojken var inte mycket hemma i konsten. Han blåste så falskt, att fjädrarna reste sig på alla de små läromästarna, och de skreko och flaxade i förtvivlan. Pojken skrattade så gott åt deras iver, att han tappade pipan.
Han började på nytt igen, och lika illa gick det, så att alla småfåglarna jämrade sig: "I dag spelar du sämre, än du brukar, Tummetott. Du tar inte en ren ton. Var har du dina tankar, Tummetott?"
"De är på annat håll," sade pojken, och detta var sant. Han satt och undrade hur länge han skulle få stanna kvar hos vildgässen eller om han skulle bli hemskickad kanske redan denna dag.