Plötsligen kastade pojken från dig pipan och hoppade ner ur busken. Han hade sett Akka och alla gässen komma fram till honom i en lång rad. De gingo så ovanligt långsamt och högtidligt, att pojken genast tyckte sig förstå, att han nu skulle få veta vad de ämnade företa sig med honom.
När de äntligen stannade, sade Akka: "Du kan allt ha skäl till att undra på mig, Tummetott, som inte har sagt tack till dig för att du räddade mig från Smirre räv. Men jag är sådan, att jag hellre tackar med handling än med ord. Och nu, Tummetott, tror jag, att det har lyckats mig att göra dig en stor tjänst. Jag har skickat bud till den där tomten, som har förtrollat dig. I början ville han inte höra talas om att bota dig, men jag har sänt bud på bud till honom och sagt honom hur väl du har uppfört dig bland oss. Han låter nu hälsa dig, att så snart du vänder hem tillbaka, ska du får bli människa."
Men tänk, att lika glad, som pojken hade varit, när vildgåsen började tala, lika bedrövad var han, när hon slutade! Han sade inte ett ord, utan vände sig bara bort och grät.
"Vad i all världen är detta?" sade Akka. "Det ser ut, som om du hade väntat dig mer av mig, än jag nu har erbjudit dig."
Men pojken tänkte på sorgfria dagar och lustiga skämt, på äventyr och frihet och färder högt uppe över jorden, som han skulle gå miste om, och han riktigt tjöt av bedrövelse. "Jag bryr mig inte om att bli människa," sade han. "Jag vill följa med er till Lappland." – "Jag ska säga dig en sak," sade Akka. "Den där tomten är lättretlig, och jag är rädd för att om du inte tar emot hans anbud nu, så blir det svårt för dig att beveka honom en annan gång."
Det var besynnerligt med den där pojken, att så länge han levat, hade han aldrig tyckt om någon. Han hade inte tyckt om far och mor, inte om skolläraren, inte om skolkamraterna, inte om pojkarna i granngårdarna. Allt, vad de hade velat ha honom att göra, vare sig det hade varit lek eller arbete, hade han bara tyckt vara tråkigt. Därför fanns det nu ingen, som han saknade eller längtade efter.
De enda, som han hade något så när kunnat samsas med, hade varit Åsa gåsapiga och lille Mats, ett par barn, som hade gått vall med gäss på åkrarna liksom han själv. Men inte höll han riktigt av dem heller. Nej, långt ifrån.
"Jag vill inte bli människa," tjöt pojken. "Jag vill följa med er till Lappland. Det är därför, som jag har varit snäll en hel vecka." – "Inte vill jag neka dig att följa med oss, så långt som du vill," sade Akka, "men tänk nu först efter om du inte hellre vill vända om hem! Det kan allt komma en dag, när du ångrar detta."
"Nej," sade pojken, "det är ingenting att ångra. Jag har aldrig haft det så bra som här hos er."
"Ja, då ska det få bli, som du vill," sade Akka.
"Tack!" sade pojken och kände sig så lycklig, att han måste gråta av glädje, liksom han förut hade gråtit av sorg.
IV. Glimmingehus
Svartråttor och gråråttor
I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gammal borg, som kallas Glimmingehus. Den består av ett enda högt, stort och starkt stenhus, som synes milsvitt över slätten. Det är inte mer än fyra våningar högt, men det är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på samma gård, tar sig ut som en liten barnlekstuga.
Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och mellanväggar och takvälvningar, att det i dess inre knappt finns plats för något annan än de tjocka murarna. Trapporna äro trånga, förstugorna små och rummen fåtaliga. För att väggarna skola få behålla sin styrka, är endast ett ringa antal fönster upptaget i de övre våningarna, och i den nedersta finnas inga alls, bara smala ljusöppningar. Under de gamla krigstiderna voro människorna lika så glada att få stänga in sig i ett sådant där starkt och väldigt hus, som man nu är för att få krypa in i en päls i smällkall vinter, men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre bo i den gamla borgens mörka och kalla stensalar. De ha för längesedan övergivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostäder, som äro sådana, att ljus och luft kunna tränga in i dem.
På den tiden, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen, fanns det alltså inga människor på Glimmingehus, men därför saknade det visst inte invånare. På taket bodde varje sommar ett storkpar i ett stort bo, på vinden levde ett par kattugglor, i lönngångarna hängde fladdermöss, i spisen i köket bodde en gammal katt, och ner i källaren funnos några hundratal av de gamla svartråttorna.
Råttor hållas just inte i högt anseende av de andra djuren, men svartråttorna på Glimmingehus utgjorde ett undantag. De omtalades alltid med aktning, därför att de hade visat mycken tapperhet i strid med sina fiender och mycken uthållighet under de stora olyckor, som hade övergått deras folk. De tillhörde nämligen ett råttfolk, som en gång hade varit mycket talrikt och mäktigt, men nu höll på att dö ut. Under en mångfald av år hade svartråttorna ägt Skåne och hela landet. De hade funnits i varenda källare, på varenda vind, i lador och logar, i visthus och bagarstugor, i ladugårdar och stall, i kyrkor och borgar, i brännerier och kvarnar, i varje av människor rest byggnad, men nu voro de fördrivna från allt detta och nästan utrotade. Bara på ett och annat gammalt ensligt ställe kunde man råka på några få av dem, och ingenstans funnos de till så stort antal som på Glimmingehus.
När ett djurfolk dör ut, bruka människorna oftast vara skuld till det, men så var inte fallet denna gång. Människorna hade visserligen kämpat mot svartråttorna, men de hade inte kunnat göra dem någon nämnvärd skada. De, som hade besegrat dem, voro ett djurfolk av deras egen stam, som kallas gråråttor.
Dessa gråråttor hade inte bott i landet alltifrån urminnes tid såsom svartråttorna. De härstammade från ett par fattiga invandrare, som för en hundra år sedan stego i land i Malmö från en lybsk skuta. Dessa voro hemlösa, utsvultna stackare, som höllo till i själva hamnen, simmade omkring bland pålarna under bryggorna och åto avfall, som kastades i vattnet. De vågade sig aldrig upp till staden, som ägdes av svartråttorna.
Men så småningom, när gråråttorna hade växt till i antal, blevo de djärvare. Till en början flyttade de in i några öde och utdömda gamla hus, som svartråttorna hade övergivit. De sökte sin föda i rännstenar och sophögar och höllo till godo med allt skräp, som svartråttorna inte gitte ta vara på. De voro härdiga, förnöjsamma och oförskräckta, och inom få år hade de blivit så mäktiga, att de företogo sig att jaga bort svartråttorna från Malmö. De togo ifrån dem vindar, källare och magasiner, svälte ut dem eller beto ihjäl dem, för de voro inte alls rädda för strid.
Och när Malmö var taget, drogo de bort i små och stora skaror för att erövra hela landet. Det är nästan omöjligt att förstå varför inte svartråttorna samlade sig till ett stort, gemensamt härnadståg och tillintetgjorde gråråttorna, medan dessa ännu voro fåtaliga. Men de svarta voro väl så säkra på sin makt, att de inte kunde tro på möjligheten att förlora den. De sutto stilla på sina egendomar, och under tiden tog gråråttorna ifrån dem lantgård efter lantgård, by efter by, stad efter stad. De blevo utsvälta, utträngda, utrotade. I Skåne hade de inte kunnat bibehålla sig på något enda ställe utom på Glimmingehus.
De gamla stenhuset ägde så säkra murar, och så få råttgångar ledde genom dessa, att svartråttorna hade lyckats försvara dem och hindra gråråttorna från att tränga in. År efter år, natt efter natt hade striden fortgått mellan angripare och försvarare, men svartråttorna hade hållit trogen vakt och kämpat med största dödsförakt, och tack vara det präktiga gamla huset hade de alltid segrat.
Det måste erkännas, att de så länge som svartråttorna voro vid makten, hade de varit lika avskydda av alla andra levande varelser, som gråråttorna äro nu för tiden, och detta med full rätt. De hade kastat sig över arma, fjättrade fångar och pinat dem, de hade frossat på lik, de hade stulit bort den sista rovan i den fattiges källare, bitit fötterna av sovande gäss, rövat ägg och dunungar från hönsen och gjort tusen ogärningar. Men sedan de hade råkat i olycka, tycktes all detta vara glömt, och ingen kunde låta bli att beundra de sista av släkten, som hade hållit ut så länge med sitt motstånd mot fienderna.