När Akka sade detta, lyfte storken huvudet och såg stort på henne. Och det var ju inte underligt, för gamla Akka hade varken klor eller näbb, som dugde i strid. Och till på köpet var hon en dagfågel, och så fort mörkret kom, föll hon hjälplöst i sömn, under det att råttorna kämpade just om natten.
Men Akka hade tydligen bestämt sig för att bistå svartråttorna. Hon kallade fram Yksi från Vassijaure och befallde honom att föra gässen upp till Vombsjön, och när gässen gjorde invändningar, sade hon myndigt: "Jag tror, att det blir bäst för alla, att ni lyder mig. Jag måste flyga fram till det stora stenhuset, och om ni följer mig, kan det inte undgås, att gårdsfolket får se oss och skjuter ner oss. Den ende, som jag vill föra med mig på denna resa, är Tummetott. Han kan göra mig mycken nytta, därför att han har goda ögon och kan hålla sig vaken om natten."
Pojken var i sitt trilska lynne den dagen, och när han hörde vad Akka sade, sträckte han på sig för att bli så stor han kunde och steg fram med händerna på ryggen och näsan i vädret och ämnade säga, att han visst inte ville vara med om att slåss med gråråttor. Hon fick se sig om efter hjälp på annat håll.
Men i samma ögonblick, som pojken blev synlig, började storken röra på sig. Förut hade han enligt storkars vana stått med huvudet nerböjt och näbben tryckt emot halsen. Men nu hördes det gurgla djupt nere i hans strupe, som om han skulle ha skrattat. Han sänkte näsan blixtsnabbt, fattade pojken och kastade honom ett par meter upp i luften. Detta konststycke gjorde han om sju gånger, allt under det att pojken skrek och gässen ropade: "Var tar nu er till, herr Ermenrich?" Det är ingen groda. Det är en människa, herr Ermenrich."
Till sist satte ändå storken ner pojken alldeles oskadd. Därpå sade han till Akka: "Jag flyger nu tillbaka till Glimmingehus, mor Akka. Alla, som bor där, var mycket ängsliga, när jag reste. Nu kan vara viss om att de blir mycket glada, när jag berättar för dem, att Akka, vildgåsen, och Tummetott, människorparveln, kommer efter för att rädda dem."
Därmed sträckte storken fram halsen, slog ut med vingarna och satte åstad som pilen, när den far från en hårt spänd båge. Akka förstod, att han gjorde narr av henne, men hon lät sig ingenting bekomma. Hon väntade, tills pojken hade funnit reda på sina träskor, som storken hade skakat av honom; därpå satte hon honom på sin rygg och följde storken. Och pojken för sin del gjorde intet motstånd och sade inte ett ord om att han inte ville följa med. Han hade blivit så ond på storken, att han riktigt satt och fnyste. Det långa rödbenet trodde, att han ingentill dugde till, därför att han var liten, men han skulle allt visa honom vad Nils Holgersson från Västra Vemmenhög var för en karl.
Ett par ögonblick därefter stod Akka i storkboet på Glimmingehus. Det var ett stort och präktigt bo. Till underrede hade det ett hjul, och däröver lågo flera varv kvistar och grästuvor. Boet var så gammalt, att många buskar och örter hade slagit rot däruppe, och när storkmor låg på ägg i den runda hålan mitt i boet, hade hon inte allenast den granna utsikten över en del av Skåne att fröjda sig åt, utan hon hade också nyponblommor och taklök att titta på.
Både pojken och Akka kunde genast se, att här försiggick något, som vände upp och ned på all vanlig ordning. På storkboets kant sutto nämligen två kattugglor, en gammal gråstrimmig katt och ett dussin utgamla råttor med förväxta tänder och rinnande ögon. Det var just inte sådana djur, som man annars får se i fredligt samkväm.
Ingen av dem vände sig om för att se på Akka eller hälsa henne välkommen. De tänkte inte på annat än att stirra efter några långa, gråa linjer, som skymtade fram här och där på de vinternakna fälten.
Alla svartråttorna höllo sig tysta. Man kunde se på dem, att de befunno sig i djup förtvivlan och väl visste, att de varken kunde försvara sina egna liv eller borgen. De båda ugglorna sutto och rullade med sina stora ögon, vredo på ögonkransarna och talade med hemska, skarpa röster om gråråttornas stora grymhet, och att de måste flytta bort ur sitt bo, därför att de hade hört om dem, att de varken skonade ägg eller dunungar. Den gamla strimmiga katten var viss om att gråråttorna skulle bita ihjäl honom, när de i så stort antal trängde in i borgen, och han grälade oupphörligen på svartråttorna. "Hur kunde ni vara så dumma, och låta era bästa krigare dra bort?" sade han. "Hur kunde ni lite på gråråttorna? Det är alldeles oförlåtligt."
De tolv svartråttorna svarade inte ett ord, med storken kunde trots sin bedrövelse inte låta bli att gäckas med katten. "Vet inte ängslig, Måns huskatt!" sade han. "Ser du inte, att mor Akka och Tummetott har kommit hit för att rädda borgen? Du kan vara viss om att det skall lyckas dem. Nu måste jag ställa mig att sova, och jag för det med största lugn. I morgon, när jag vaknar, finns nog inte en enda gråråtta på Glimmingehus."
Pojken blinkade åt Akka och gjorde ett tecken, att han ville knuffa ner storken i backen, när denne nu ställde sig att sova på yttersta kanten av boet med ena benet uppdraget, men Akka hejdade honom. Hon såg inte alls förargad ut. I stället sade hon i belåten ton: "Det voro väl dåligt, om den, som är så gammal som jag, inte skulle kunna reda sig ur värre svårigheter än denna. Om bara ugglemannen och ugglekvinnan, som kan hålla sig vakna hela natten, vill flyga bort med ett par budskap för mig räkning, så tänker jag, att allt ska gå väl."
Båda kattugglorna voro villiga, och Akka bad då ugglemannen, att han skulle fara och söka upp de bortresta svartråttorna och råda dem att genast skynda hem. Ugglekvinnan skickade hon till Flammea, tornugglan, som bodde i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var så hemligt, att Akka bara med viskande röst vågade anförtro henne det.
Råttfångaren
Det led framemot midnatt, när gråråttorna efter mycket sökande lyckades finna en källarglugg, som stod öppen. Den satt tämligen högt uppe på väggen, men råttorna ställde sig på varandras axlar, och det dröjde inte länge, förrän den modigaste ibland dem satt i gluggen, färdig att tränga in i Glimmingehus, utanför vars murar så många av hennes förfäder hade stupat.
Gråråttan satt en stund stilla i gluggen och väntade, att hon skulle bli anfallen. Försvararnas huvudhär var visserligen borta, men hon antog, att de svartråttor, som funnos kvar i borgen, inte skulle ge sig utan strid. Med klappande hjärta lyssnade hon efter det minsta buller, men allt förblev tyst. Då tog gråråttornas anförare mod till sig och hoppade ner i den kolmörka källaren.
Den ena gråråttan efter den andra följde anföraren. Alla höllo sin mycket tysta, och alla väntade på försåt av svartråttor. Inte förrän så många av dem hade trängt in i källaren, att golvet inte kunde rymma fler, vågade de sig vidare.
Fast de aldrig förr hade varit inne i byggnaden, vållade det dem ingen svårighet att hitta. De letade mycket snart reda på de gångar i murarna, som svartråttorna hade betjänat sig av för att komma till de övre våningarna. Innan de började klättra uppför dessa trånga och branta stigar, lyssnade de åter mycket uppmärksamt. De kände sig vida mer förskräckta över att svartråttorna på detta sätt höllo sig undan, än om de hade mött dem i öppen strid. De kunde knappt tro sin lycka, när de kommo upp i den första våningen utan missöden.
Genast vid sitt inträde möttes gråråttorna av lukten från säden, som förvarades i stora bingar på golvet. Men det var ännu inte tid för dem att börja njuta av sin seger. De sökte först med största noggrannhet igenom de dystra, nakna rummen. De sprungo upp i spisen, som stod mittpå golvet i det gamla borgköket, och voro nära att störta ner i brunnen i det inte rummet. Inte en enda av de smala ljusöppningarna lämnade de obesedd, med funno alltjämt inga svartråttor. När denna våning var helt och hållet i deras våld, började de att med samma försiktighet bemäktiga sig den nästa. Åter måste de våga sig en mödosam och farlig klättring genom murarna, medan de i andlös ängslan väntade, att fienden skulle kasta sig över dem. Och fast de lockades av den härligaste lukt från sädesbingarna, tvingade de sig att med största ordning undersöka de forna knektarnas pelarstödda borgstuga, deras stenbord och spisel, de djupa fönsternischerna och hålet i golvet, som man i forna dagar hade tagit upp för att därigenom kunna hälla ner kokande beck över en inträngande fiende.